Att Sverige numera har en ansträngd relation med arabvärlden, USA, Ryssland, Storbritannien och de skandinaviska länderna är ingen hemlighet i diplomatiska kretsar. Svenska företag med verksamhet i Mellanöstern samt fransktalande Afrika vittnar om att relationen spänner från frostig till bottenfrusen. Inte på ett kommersiellt plan ännu, men på ett signalpolitiskt plan. Vi möts med misstänksamhet.
Paradigmskiftet, från att ha varit en respekterad partner med självklar tillgång till alla inre rum genom Carl Bildts personlighet och pragmatiska förhållningssätt skedde under oktober månad 2014 när den nya moderna diplomatin och den feministiska utrikespolitiken gjorde sitt inträde i Arvsfurstens palats. Internt utrikesdepartementet togs förändringen inledningsvis emot med positivt laddad nyfikenhet men över tid kom Wallström samt hennes stab att få huvuddelen av UD emot sig. Exemplen på den tysta tjänstemannarevolten mot utrikesministern, unik i svensk statsförvaltning i sig, är många.
Det mest talande exemplet är den förste jämställdhetsambassadören, Annika Molin Hellgren. Den 1 januari 2015 tillträdde hon som Sveriges ambassadör för jämställdhet och samordnare av den feministiska utrikespolitiken. Den 1 april 2015 utsågs hon till ambassadör i Bagdad, en tjänst hon sökte själv. Normalt är det varje diplomats dröm att få ansvara för utrikesministerns hjärtefråga då det är en säker karriärväg men något förändrade detta.
Av den globala kampanjen HeForShe, som är en delkomponent i den svenska feministiska utrikespolitiken, hörs det numera allt mindre. Det är okänt om Stefan Löfven ens använder sig av titeln ”Impact World Champion Leader” längre. Sveriges närmast förtrogna inför kandidaturen till FN:s säkerhetsråd har visat ett milt sagt svalt engagemang. Sydafrika har attraherat 3 539 män, Algeriet 242 män respektive Sveriges historiskt starkaste allierade Kuba, attraherar hela 32 dedikerade HeForShe-supportrar för att ge ytterligare stjärnglans åt Sveriges kampanj och förstärka vår status i världen. Dessa tre länder utgör den kärna Margot Wallström byggt upp inför vårt statusbygge i FN.
Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se
Om vi ser till närområdet bär relationerna facit tydliga spår av Margot Wallströms handlag och rådgivning.
Efter att Carin Jämtin förolämpat vårt danska systerparti med att inte bevista ens valvakan vid de danska valen har de olika signalerna till omvärlden om hur vi ser på dem och oss själva följt slag i slag.
Marita Ulvskog, socialdemokraternas förstanamn i Europaparlamentet, är ett annat exempel. I europeisk politik ses just Europaparlamentet som en demokratisk institution dit länderna skickar sina allra mest erfarna och seniora företrädare. Personer med erfarenhet och omdöme, de möts ofta med samma respekt som en minister. Ulvskogs omdöme om Danmark så sent som den 9 september i år löd
”Jag är glad att jag inte är dansk idag. Regeringen borde skämmas”.
I diplomatiska och politiska kretsar på europanivå är detta i prakten ett officiellt uttalande då det kommer från den svenska socialdemokratiska gruppledaren i parlamentet. En gruppledare som dessutom är partikamrat med regeringschefen. Övriga Europa förutsätter att en gruppledare i parlamentet kommunicerar med sin partiledare, i detta fall den svenske statsministern, och varje uttalande anses vara officiellt. Bilden av den svenska antipatin mot allt danskt förstärktes sedan av Kristina Persson, som i egenskap av minister för nordiskt samarbete, i direktsändning menade Danmark inte bidrog till EU:s asyl- och flyktingpolitik.
Denna offentliga pekpinne är ett direkt avsteg från diplomatisk kod. Samma pekpinne har Persson och Margot Wallström viftat med för Finland där Wallström förstärkte det hela med en historielektion. Irritationen från såväl Köpenhamns som Helsingfors regeringskvarter gick att ta på.
Även om du anser detta är det inget som tas upp i direktsändning men samtidigt en logisk förlängning av det som utrikesminister Wallström hävdat är ”modern diplomati”.
Nu kommer reaktionen från Danmark på vårt förhållningssätt i internationella relationer. De konstaterar att Sverige fört en oansvarig asylpolitik och att vi inte kommer kunna räkna med något stöd från dansk sida att klara ut situationen som vi själva försatt oss i.
Inte i bilaterala termer, inte heller i multilaterala relationer på europanivå kommer vi ha något mer entusiastiskt stöd. Och Danmark är långt ifrån ensamma, i allt fler länder – på regeringsnivå – utgör vi mer och mer ett globalt samtalsämne.
En ”snackis”.
