Bilderberg-gruppen beskrivs ibland som världens mäktigaste sammanslutning. Den grundades 1954 och har alltid omgärdats av stor mystik då de absolut tyngsta profilerna från näringsliv och politik träffas under informella former i så kallade off-the-record-samtal. I klartext: Här kan du säga vad du vill utan att det kommer att användas mot dig.
Just detta har också gjort att teorierna kring vad som sker på mötena flödar: från att det var här idén till euron föddes till mer diffusa teorier som handlar om att Bilderbergarna styr världen bakom lyckta dörrar. Enligt gruppen själv är ett av syftena med mötena – som sker en gång per år under stort hemlighetsmakeri – att diskutera problem som finns i Europa och Nordamerika.
Men Bilderberg-gruppen är inte ensam om att vilja lösa globala frågor. Samma retorik används av tankesmedjorna Trilaterala kommissionen och Council of Foreign Relations. Senast för några veckor sedan deltog en stor del av den svenska regeringen i en liknande organisation, World Economic Forum, i Sydafrika.
hur dessa privata organisationer påverkar de demokratiska organ – som regering och riksdag – där medborgare förväntar sig att besluten tas ur ett väljarperspektiv och inte enbart enligt önskemål från internationella näringslivsgiganter.
– Det finns forskning, framför allt i USA, som visar att deras inflytande kan flytta in i andra formella forum. Denna förflyttning är egentligen kärnan till att dessa organisationer har ett betydligt större inflytande än dess egentliga mandat, säger Christina Garsten, professor i socialantropologi vid Stockholms universitet och expert på tankesmedjor.
Och Garsten får medhåll från företagsekonomiskt håll.
– Tillsammans formar de här organisationerna stora transnationella nätverk. Klart är att de består av en ultra-elit när det gäller politiska forum, säger Ian Richardson som är forskarassistent på företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet och som forskat på elitnätverk och då intervjuat ett 30-tal medlemmar i dessa.
Sammanfattningsvis: personer med stor internationell makt träffas i rum utan insyn och flyttar, på oklara grunder, in beslut i demokratiska forum på nationell nivå.
Utan tvekan dyker det då upp frågor. Hur påverkar detta demokratin? Hur ser nätverken ut? Och vilka är människorna som sitter på den reella makten i denna mingelvärld?
Att vissa har mer inflytande än andra är helt klart. När det gäller den nu aktuella Bilderberg-gruppen har traditionellt den amerikanske finansmannen David Rockefeller och USA:s förre utrikesminister Henry Kissinger räknats till några av de mest drivande.
Men i takt med att dessa minst sagt börjar bli till åren finns nu en kader av internationella maktmänniskor som vill ta mer plats.
Några som nämns är den före detta EU-kommissionären och italienske premiärministern Mario Monti och den amerikanske riskkapitalisten, mångmiljardären och Carema-ägaren Henry Kravis.
Här finns också den före detta Nokiachefen och nuvarande Shell-ordföranden Jorma Ollila tillsammans med Goldman Sachs-veteranen Peter Sutherland.
Fransmannen Pascal Lamy, avgående WTO-ordförande och tidigare EU-kommissionär tillhör också de innersta kretsarna. Där kan han ventilera sina åsikter på sitt modersmål med den fransktalande belgaren och finansmiljardären Etienne Davignon som varit såväl EU-kommissionär som ledande figur i Bilderberggruppen under lång tid.
Från media finns exempelvis The Economist med i rullorna och på senaste Bilderbergmötet mötet var Martin Wolf, ekonomikommentator på Financial Times med.
Men samtliga ovan nämnda har, ända fram tills nyligen, tvingats kasta avundsjuka blickar på mannen som varit ”the golden boy” när det gäller att ta över i dessa sammanhang. Schweizaren, styrelseledamoten i Shell och ordföranden i Zurich Insurance Group – Josef Ackermann – har länge haft toppstatus i kretsarna. Men enligt väl insatta källor som SvD Näringsliv har talat med tappar Ackermann status just nu.
I och med avgången från vd-posten i Deutsche Bank, där han gjorde sig känd för att kräva en avkastning före skatt på 25 procent av eget kapital mitt under brinnande finanskris, är en del av hans tentakler kapade. När det från Deutsche Bank för drygt ett halvår sedan kom signaler att Ackermanns efterträdare planerade att halvera det höga avkastningsmålet, som till och med ska ha retat Angela Merkel, kom ytterligare frågetecken.
Det hindrar inte att Ackermann fortfarande är vice ordförande i World Economic Forum och att han också finns med i den drygt 30 personer starka styrkommittén i Bilderberggruppen. Där finns också, bland annat, Jorma Ollila och förre ECB-chefen Jean-Claude Trichet. Samt Jacob Wallenberg, ordförande i Investor .
Som medlemmar i kommittén har de förmånen att bjuda med sig personer till mötena och som SvD Näringsliv tidigare berättat så är den socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven medbjuden till årets möte i London den 6 till 9 juni.
Från Sverige har knappt tio personer varit med på de senaste tre årens möten. Vid sidan av Jacob Wallenberg och utrikesminister Carl Bildt som båda är oerhört aktiva i dessa forum finns Urban Bäckström (Svenskt Näringsliv), Lars Renström (vd Alfa Laval ), handelsminister Ewa Björling, biståndsminister Gunilla Carlsson samt Bonnierchefen Jonas Bonnier med på deltagarlistorna.
Andra som besökt Bilderbergmötena genom åren är exempelvis tidigare Electrolux-chefen Hans Stråberg, statsminister Fredrik Reinfeldt samt tidigare socialdemokratiska ministrarna Leif Pagrotsky och Mona Sahlin som var inbjuden av den då aktive Bilderbergaren Percy Barnevik.
Även BP-ordföranden Carl-Henric Svanberg, Ericsson-ordföranden Leif Johansson och finansminister Anders Borg figurerar i sammanhangen.
Om vi för en stund lämnar Bilderberggruppen och återknyter till World Economic Forum, där svenska politiker tycker om att synas och verka, så är det intressant att se vilka som bestämmer i bakgrunden. I World Economic Forums styrelse, vilken kallar sig ”väktaren över organisationens uppdrag, värderingar och varumärke” finns den tidigare nämnde Ackermann.
Men där finns också Pepsi-vd:n Indra Nooyi samt livsmedelsjätten Nestlés ordförande Peter Brabeck-Letmathe. Och som vanligt i dessa styrelser återfinns Goldman Sachs-mannen Peter Sutherland. Det gör också Drottning Rania av Jordanien och Carlos Ghosn, ordförande i Renault-Nissan samt den indiske telekom-mångmiljardären Mukesh Ambani.
Nästa gång halva svenska regeringen drar iväg till andra sidan jordklotet eller till Schweiz är det därför intressant att hålla i minnet vilka som egentligen håller i trådarna när ministrarna kommer ut och håller välregisserade presskonferenser.
Och här är Mukesh Ambani ett intressant namn eftersom han personifierar de globala tankesmedjornas strävan att få ökade kontakter i Asien. Dessutom binder Ambani ihop World Economic Forum med den amerikanska tankesmedjan Council of Foreign Relations, CFR, där Ambani sitter med som global rådgivare i styrelsen.
I CFR finns också Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin med på mötena. Vid sidan om CFR deltar Ahlin också i möten med ovan nämnda Trilaterala kommissionen.
– Vad de här mötena handlar om är helt enkelt en diskussion, en mötesplats, där vi debatterar och diskuterar globala skeenden och vad vi tror om framtiden, säger Urban Ahlin.
Frågan är då vilka ”vi” är och hur det går till att bli invald i dessa organisationer?
– Till att börja med kan man säga att de här grupperna samlar eliten ur exempelvis politik, näringsliv och akademin, och att det är själva grundtanken, säger Christina Garsten.
Men här menar Urban Ahlin att det är glasklart att det som räknas är den officiella position man har för tillfället.
– Hade jag inte varit utrikespolitisk talesperson för socialdemokraterna hade de ju aldrig bjudit in mig. Jag är son till en svetsare i Mariestad vilket jag är väldigt stolt över men jag är helt medveten om att jag bara är intressant för de här nätverken för att jag är utrikespolitisk talesperson, säger Urban Ahlin.
Samtidigt ställs frågan på sin spets om tankesmedjorna utgör ett hot mot demokratin. Den kritik som brukar framföras är att individer med stort inflytande – internationella mångmiljardärer, globala företagsledare och nationella politiker – träffas med ett fullständigt oklart mandat i informella sammanhang med agendor som inte är kända för allmänheten.
Vissa menar också att organisationerna huvudsakligen består av äldre män som vägrar släppa makten och på så sätt hämmar arbetet i mer formella forum.
Vid sidan om dessa mer generella orosmoment finns konkreta exempel på hur tankesmedjorna sätter agendan i olika frågor genom att producera rapporter inom områden som ekonomi, utrikes- och energipolitik. Rapporter där det inte är klarlagt på vilka grunder de kommit till, vilka frågeställningar som valts ut, hur de presenteras och hur de har finansierats.
– Det är hittills ganska outforskat. Men det kan inte uteslutas att finansiärer påverkar vad som kommer fram i rapporterna och vad som således påverkar politikerna. Det vore naivt att tro att det inte finns en risk här, säger Christina Garsten.
– Politiker idag har så mycket information att ta ställning till att en stor del outsourcas till dessa organisationer. Och eftersom akademisk forskning tar tid kan organisationerna, som ofta kan producera resultat snabbare, bli agendasättande och frågan är på vilken grund de blir det, säger Garsten.
Och här får akademikerna ett visst medhåll från Urban Ahlin. I alla fall när det gäller att de fristående organisationerna är snabbare än de akademiska aktörerna.
– Det tror jag säkert. Det märker jag i utrikespolitiken, jag blir ju väldigt ofta intervjuad av akademiker och då vill de ha reda på vad som hände för flera år sedan, säger Urban Ahlin.
Men när det gäller den demokratiska aspekten verkar det inte finnas samma oro från politikerna. Carl Bildt har valt att inte återkomma på en intervjuförfrågan under tre veckor. Och Urban Ahlin ser inte heller några större demokratiska problem med organisationerna.
– Jag kan förstå att en del akademiker känner att de blir lite sura för att de kommer sist men jag vill nog påstå att den materiel som kommer från tankesmedjorna och NGO:s (ickestatliga organisationer) är mycket relevant. Många av de här organisationerna har människor på plats över hela världen och ger ett fantastiskt underlag av vad som faktiskt sker, säger Urban Ahlin.
Vid sidan av de uppenbara demokratifrågeställningarna kring nätverken menar dock Ian Richardson vid Stockholms universitet att det finns flera problem. Enligt honom handlar det om mjuka frågor som är svåra att definiera.
Som ett exempel nämner Richardson att de intervjuer han gjort med företrädare för nätverken tydligt visar att deltagarna känner att de måste anpassa sig till den miljö som råder på mötena. På det sättet har nätverkens ledare, bara genom att vara just de personer de är, en oproportionerligt stor makt.
– Nätverken hävdar att de saknar inflytande, och ofta tror faktiskt medlemmarna att det är så, men det är helt enkelt inte fallet. Problemet är att vi måste se bortom råa idéer om makt i världspolitiken och beakta det mjukare inflytandet, säger Ian Richardson.
Som nämnts tidigare är Bilderbergmötena frekvent besökta av EU-kommissionärer. Men kopplingarna stannar inte vid tillfälliga besök från EU-politiker hos tankesmedjorna. Samarbetet mellan de tyngsta näringslivsnamnen som finns på ledande positioner i tankesmedjorna sker helt formaliserat.
Exempelvis var Jorma Olilla, som alltså tillhör styrkommittén i Bilderberggruppen, också tidigare vice ordförande i EU-kommissionens Reflection Group vars uppgift var att staka ut visionerna för EU fram till år 2030.
Skrivet av OLLE NYGÅRDS Reporter Näringsliv
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/slutet-sallskap-med-dold-agenda_8228328.svd
