Alla som sticker upp mot staten är inte visselblåsare. Wikileaksgrundaren Julian Assange var det inte, när han på sin sajt härom året kablade ut en störtflod av läckta dokument. Även om där fanns stänk av information som hade stark bäring på ett allmänintresse drunknade Assanges avslöjanden i hans överordnade mål: att förödmjuka den amerikanska statsapparaten.
Visselblåsare är den som kastar ljus på allvarliga missförhållanden, varken mer eller mindre. Larm ska slås på rimliga grunder och i god tro, brukar också experterna tillfoga den gängse definitionen. Ogallrade masspubliceringar faller därför i en annan kategori.
Per Kornhall berättade i gårdagens DN en annan historia som utspelade sig sedan han i fjol tillträdde som skolstrateg i alliansstyrda Upplands Väsby kommun.
Han hade idéer om hur ortens elever kunde nå bättre resultat. Kommunen sökte i sin tur en person som kunde sporra skolorna.
Men Kornhalls frispråkighet i skoldebatten gjorde honom snabbt misshaglig, skriver han. Den internt riktade kritiken mot bland annat kommunens styrmetoder och bristen på politiskt ledarskap föll inte i god jord. Dagen innan DN-artikeln gick i tidningen meddelade kommunen att han ska sparkas.
Det Per Kornhall beskriver kan tjäna som utgångspunkt för en bred diskussion om takhöjden på arbetsplatser särskilt i offentlig verksamhet. Vilka krav har en kommun rätt att ställa på sina tjänstemän? Vilka friheter har den anställde i praktiken?
Tumregeln för myndigheter och kommuner måste vara att lämna mycket vida marginaler för yttrandefrihet. På chefer och styrande politiker vilar ett ansvar att det inte sprids en giftig tystnadskultur, och att rå toppstyrning inte förpestar förvaltningen.
Men för att det ska röra sig om visselblåsande krävs att larmet rör just missförhållanden. Dit räknas exempelvis korruption och övertramp, sådana problem som döljs för allmänheten och gror i dunkel.
Distinktionen är viktig inte minst för att avgöra var ansvaret ligger. Det ena gäller ett öppet klimat som ger plats åt olika röster och åsikter, även syrlig intern kritik. Den frågan behöver drivas av ledare som förstår värdet av att låta ljuset spela fritt.
Det andra gäller hur samhället och rättsstaten kan ställa sig bakom enskilda som tar en stor personlig risk när de slår larm om oegentligheter. Den frågan måste drivas genom lagstiftning. Om detta lämnade regeringens utredare Per Virdesten i går sitt slutbetänkande till arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson.
Sverige, sägs det ofta, är ett föregångsland vad gäller öppenhet och insyn. Offentlighetsprincipen ger allmänheten långtgående insyn i myndigheter och kommuner. Möjligheterna för anställda att tala fritt med medier är stora tack vare grundlagens meddelarfrihet.
Men i andra avseenden släpar lagstiftningen efter. Det är osäkert om nuvarande lag lever upp till Europakonventionens skärpta krav på att visselblåsare ska skyddas mot repressalier och trakasserier, har organisationen Transparency International hävdat i flera rapporter. Den har pekat på flera problem, inte minst för anställda i privat sektor. Priset till årets visselpipa har organisationen flera år avstått från att dela ut eftersom pristagare känt rädsla inför att träda fram.
Flera av våra grannländer har stiftat lagar som motar denna skräck. Lagen hindrar arbetsgivare från att med olika medel bestraffa anställda som slår larm. Hårda sanktioner väntar den brittiska eller exempelvis norska arbetsgivare som tuktar en visselblåsare.
Utredaren Per Virdesten lämnade i går förslag som för svensk lag i samma riktning. Betänkandet ringar in innebörden av allvarliga missförhållanden, och ger alla anställda rätt att påtala dem om de tror sig ha rimlig grund. Om det är möjligt först internt, i andra hand får man vända sig utåt. Repressalier, vare sig det handlar om avsked eller en inställd vidareutbildning, ska leda till skadestånd.
Det är en bra modell för att slå vakt om yttrandefriheten när den är som mest brännande. Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson måste blåsa på i beredningen och se till att en sådan lag blir verklighet.
