Samtidigt som lördagen innefattade ett stort mått av dramatik i Miljöpartiet, Grön Ungdoms språkrör i Stockholm – Semanur Taskin – slutar sitt uppdrag, går David Thurfjell, professor i religionsvetenskap ut med att islamism visst går att förena med demokrati. Islamism rymmer ett lika brett spektra av politiska inriktningar som socialismen, menar han.
– Inom ramen för socialismen finns allt från socialdemokrati till Pol Pot. Om man tänker sig att Stefan Löfven sjunger internationalen och viftar med röda flaggor, innebär det inte att han är som Stalin, fast Stalin också gjorde det.
Thurfjell kan ha en poäng i detta men tycks ha missat huvuddelen av debatten och problemformuleringen. Miljöpartiets kopplingar till turkiska AKP samt Muslimska Brödraskapet. På Göran Fröjdhs blogg ”Fröjdhpunktse” redovisas tidigare okända uppgifter om hur miljöpartiets Mohammed Temsamani, lokalpolitiker (MP) i Solna och ordförande för Förenade islamska föreningar i Sverige (FIFS) – en organisation bildad av Mehmet Kaplan – genomför sin praktik i Egypten i Muslimska Brödraskapets politiska gren ”Frihets- och rättvisepartiet”. Ett parti som aktivt driver frågor som Israels förintelse samt återskapa ett kalifat som sammanfaller Islams höjdpunkt. Inkluderat stora delar av Iberiska halvön.
Jag har själv träffat på några av Temsamanis egyptiska kamraters tortyroffer. De var inte glada. Inte deras barn heller. Det vill säga, de som överlevde.
Vems ansvar Grön Ungdoms Semanur Taskin anser den att den uppkomna situationen ligger på, att hon inte känner sig trygg i politiken, framgår inte. Om det är de nya, tydligare miljöpartistiska värderingarna som inte är värda att stå upp för eller om det är något annat som spelat in. Debattartikeln ställer sannolikt till mer skada än nytta i sin otydlighet.
Debatten om religion i politiken har därmed slagit rot. Hur mycket som blir kvar av Miljöpartiet när de sista som tror på en annan världsordning lämnat återstår att se. Det intressanta nu är att följa hur socialdemokraterna hanterar situationen. Att partiet skulle gå mot en sekularisering är i det närmaste uteslutet trots att krav, som den motion jag själv skickade in till kongressen 2015 men som avslogs, funnits. Och finns. Motionen manövrerades bort genom att Carin Jämtin valde att trumfa igenom ytterligare en identitetspolitiks grupp i VU. HBTQ-sossen är numera ständigt inadjungerade trots att de inte ens når upp till en procent av medlemsantalet. Du kan läsa den avslagna motionen som inbäddad i slutet av artikeln.
Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
Skälet till varför socialdemokraterna kommer fortsätta tillåta särintressen som religiösa övertygelser en särställning före andra, bredare, grupper är bland annat att Stefan Löfvens fru Ulla har en bakgrund som assistent till Carin Jämtin men sedan han blev vald ordförande är heltidsanställd som kyrkopolitisk ombudsman med bas i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.
Jämtin har även som anställd som organisationssekreterare Alaa Idris i vars intressen inte heller detta ligger. Idris ansvarar i partiet för utformningen av partistadgarna och har sin bas i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet samt i den numera rikskända moskén i Örebro. En av de moskéer som är överrepresenterade i att ha medlemmar som utnyttjat den som samlingspunkt och som senare dykt upp som jihadister i Syrien i DAESH / IS sold. Socialdemokrater Tro och Solidaritet har en mycket lång historia i att lova bort riksdagsplatser samt införa särlagstiftning till förmån för organisationer närstående det Muslimska Brödraskapet.
Det är möjligt att Miljöpartiet klarar av en uppgörelse med värdegrunds- och målkonflikterna med den debatt som nu rasar. Men. Det är osannolikt att socialdemokraterna med dagens partiledning kan återgå till att vara det likabehandlande sekulära parti vi en gång bildades som under Brantings ledning. Kopplingarna till Tro och Solidarietet och deras fiske i grumliga vatten, den identitetspolitiska dagordningen och den positiva särbehandlingen av särintressen går långt bak i tiden. Och numera djupt in i partiledningen.
På absolut högsta nivå.
