FNs Människorättsråd (UNHRC) i Genève är en organisation som är lätt att kritisera, men väldigt svårt att göra satir om. Om någon hade sagt att det finns en plats i Schweiz där Sudan, Iran och andra av världens värsta diktatorer och människorättsmissbrukare får sina synpunkter på mänskliga rättigheter behandlade med respekt och vördnad, skulle man tro att manuset var skrivet av Monty Python. Idi Amin skulle vid tillfälle göra ett framträdande och dela med sig av sina tankar om hur man kan förbättra jämställdheten för kvinnor på arbetsmarknaden. Pol Pot skulle dyka upp och kritisera de länder där levnadsstandarden inte har stigit tillräckligt enligt globala medelvärden.
Det som händer i Genève är bortom satir. Men förra veckan fick vi en demonstration som var skandalös även med FN-mått mätt. Då kom det nämligen ut – tack vare den eminenta organisationen UN Watch – att Saudiarabien har utsetts till ordförande för en viktig UNHRC-panel. Denna panel väljer de topptjänstemän som ska skapa den internationella standarden för mänskliga rättigheter; meningen är att den ska rapportera om brott mot mänskliga rättigheter i världen. Denna grupp om fem ambassadörer, med Saudiarabien som ordförande, är känd som Konsultativa gruppen och har makten att välja bland de sökande till mer än 77 positioner i världen som hanterar frågor om mänskliga rättigheter. Det verkar som om utnämningen av Saudiarabiens sändebud till UNHRC, Faisal Trad, gjordes före sommaren men att diplomaterna i Genève sedan dess har hållit tyst om det.
Att utnämningen läckte ut efter många månader öppnar för möjligheten att UNHRC, i motsats till vad de flesta tror, faktiskt har förmågan att skämmas. I annat fall borde de väl ropa ut från hustaken att Saudiarabien fått denna prestigefyllda position? Varför inte skicka ut ett pressmeddelande? Trots allt har väl inte Saudiarabien – och i förlängningen UNHRC – något att skämmas för, eller?
Inte en vecka passerar ju utan att Saudiarabien visar världen varför de behåller sitt rykte som en av världens främsta kloaker för mänskliga rättigheter. Saudiarabien kan ha halshuggit fler människor det senaste året än IS, men bara i undantagsfall får dessa fall mer än ett uns av internationell uppmärksamhet. Emellanåt bryter ett fall igenom till allmänhetens kännedom. Ett sådant fall är den fängslade bloggaren Raif Badawi, som förra året dömdes till tio års fängelse och 1000 piskrapp för att han "förolämpat islam". Raif Badawis svåra situation där han fått 50 piskrapp och sitter i fängelse i väntan på de återstående, har väckt internationell uppmärksamhet och fördömanden av Saudiarabien. Kungarikets svar har varit att starkt fördöma "mediekampanjen kring fallet".
Ali Mohammed al-Nimr var bara 17 år när han greps av de saudiska myndigheterna 2012, i samband med att man slog till mot antiregeringsprotester i den shia-dominerade provinsen Qatif. Han anklagades för att ha deltagit i förbjudna protester samt för vapenbrott – trots en fullständig avsaknad av bevis för det sistnämnda. Han nekades försvarsadvokat och människorättsgrupper påstår också att al-Nimr har blivit torterad och tvingad att skriva på en bekännelse i häktet. Hans förkämpar säger att han verkar ha valts ut av myndigheterna på grund av sitt släktskap med shejk Nimr al-Nimr, en 53-årig regimkritiker som är hans farbror. Shejken har också åtalats och dömts till döden. Efter bekännelsen och "rättegången" dömdes hans brorson till döden av Saudiarabiens särskilda brottsdomstol. Själva rättegången höll inga som helst internationella mått. al-Nimr överklagade sin dom, men begäran avslogs i veckan. Det verkar nu troligt att både han och hans farbror blir avrättade. Eftersom det de anklagas för rör den saudiska kungen och själva staten, är det troligt att avrättningsmetoden blir korsfästelse.
Den fängslade saudiske dissidenten Raif Badawi (t v) och Ali Mohammed al-Nimr (t h). |
Om detta på något sätt skulle orsaka ett uns av oro bland de övriga deltagarna i den UNHRC-fars som pågår i Genève, så finns det åtminstone en liten tröst. För i Saudiarabien är korsfästelse inte vad det brukade vara. Faktiskt börjar en saudisk korsfästelse med halshuggning av offret och först därefter spikar man upp den huvudlösa kroppen på korset, så att allmänheten kan se den. Detta är ett straff som inte bara är kompatibelt med sharia utan också – får vi förmoda – kompatibelt med Genèvekonventionen.
Eftersom Ali Mohammed al-Nimr var minderårig när han greps förbereder sig de saudiska myndigheterna inte bara för att korsfästa någon – 2015 – som de torterat fram en bekännelse ur; personen de tänker korsfästa var minderårig när han greps. Kanske rodnar faktiskt de ansvariga vid UNHRC i Genève när de utser saudiska tjänstemän som ordföranden för sina människorättspaneler. Men det verkar inte påverka deras uppförande. Precis som saudiska myndigheter tycker att problemet är den "internationella uppmärksamheten" och inte själva dödspiskandet, så verkar UNHRC i Genève tycka att det är allmänhetens uppmärksamhet och inte själva utnämnandet som är problemet.
Den internationella uppmärksamheten kring fallet Raif Badawi har inte fått honom frisläppt, men det verkar som om det har skjutit upp nästa omgång piskrapp. Vilket tyder på att saudiska myndigheter har förmåga att känna viss skam. Detta kan väcka ett litet hopp bland alla som bryr sig om mänskliga rättigheter. Det borde också tjäna som en påminnelse för alla att öka den globala uppmärksamheten för Ali Mohammed al-Nimr och många som likt honom lider under en regering och ett rättssystem som bör vanära hela världen utanför Genève, även om det inte förmår vanära FN.
