Fram till 2004 hade Saudiarabien medieattachéer på de flesta ambassader men det ersatte man sedan genom att skapa kontrakt med PR-firmor. Medieattachéer gav inte tillräckligt bra resultat för att kunna marknadsföra wahabitiska kungadömet på ett effektivt sätt och man valde trots en betydande ökad kostnad att gå över till PR-firmor.
I ett av de telegram som handlar om Sverigeframför Saudiarabiens UD en prioriteringslista på fem punkter över vilka områden eller människor man bör vinna över på ”vår sida”. Den viktigaste är den femte punkten, där man tydligt anser att ambassaden måste vinna över "inflytelserika” journalister eller mediemänniskor på ”rätt sida”.
I det här fallet på Saudiarabiens sida.
Taktiken är att ”lägga upp” ett program för att kunna närma sig de journalister som anses vara viktiga. Hittills har de fåtal läckta dokument som handlar om Sverige handlat om att försöka tona ner debatten om vapenavtalet, lyfta upp personer som kritiserat ”vänstermedia som påstår sig försvara mänskliga rättigheter”. I det sammanhanget nämns Ulf Adelsohn, som av dokumenten att döma är omtyckt av Saudiarabien.
De få dokument som handlar om vapenavtalet utöver Adelsohn nämns förra utrikesministern Carl Bildt och journalisten Donald Boström.
I ett telegram skriver man om Bildt som den som ”försvarar regeringens ställningstagande” och att han ”betonar Saudiarabiens viktiga roll både i arabvärlden och i den muslimska världen” och att ”det ligger i Sveriges intressen att förstärka relationen” med Saudiarabien.
När det gäller journalisten Boström skriver saudiska ambassadören i ett telegram att det är viktigt att uppmana ”alla utländska pennor som skriver rättvist om Saudiarabiens politik”. I ett annat telegram påpekar ambassadören att debatten om vapenavtalet har börjat rinna ut i sanden och han uppmanar UD att utfärda visum åt Boström men utan att man väcker frågan om vapenavtalet igen. Med andra ord – Boström får besöka landet men inte prata om vapenavtalet.
Taktiken är detsamma över hela världen – att göra allt för att få inflytelserika medier eller mediepersoner på Saudiarabiens sida. I Sveriges fall – hittills – har de få dokument som släpptes inte avslöjat hur Saudiarabiens ambassad skulle kunna vinna mediefolks samvete.
När det gäller andra länder, till exempel Libanon och Egypten har man betalat stora summor till en rad skribenter eller medieföretag för att stå mot ”fientliga medier”. De spelar journalister mot varandra. De rekryterar ”duktiga” journalister för att kunna försvara Saudiarabiens intressen.
En fråga som jag tänker på, vad är Saudiarabiens intressen? Kanske att tysta ner debatten om mänskliga rättigheter, om bloggare som piskas på torg, om kvinnor som inte får köra bil, om den avlidne kungens fyra döttrar som är försvunna sedan lång tid tillbaka för att de krävt frihet.
