Världens fattiga har många problem. Det tveklöst största är fattigdomen i sig. Vart femte dödsfall på jorden orsakas av sjukdomar som kan förebyggas: malaria, HIV, tuberkulos och diarré. Fattigdom gör att barn inte får tillräckligt att äta. De växer upp med förorenat vatten i områden med bristande vatten- och avloppssystem. Världens fattiga skulle därför helst använda de svenska miljarderna till medicin, mat och vatten.

Men miljö- och klimatminister Åsa Romson är, begripligt nog, mest intresserad av miljön. Det skulle kunna vara vettigt om man ville avhjälpa världens största miljöproblem – som inte är klimatförändringarna.

Enligt WHO:s senaste ”global burden of disease study” orsakas ungefär 7 miljoner dödsfall årligen av luftföroreningar med en majoritet på grund av inomhusluft som förorenats av att elda kvistar och kodynga inomhus. WHO:s färskaste beräkning från 2009 visar att global uppvärmning orsakar 141 000 dödsfall per år. Det är det sistnämnda miljöproblemet Åsa Romson vill satsa på.

Ingen eldar inomhus varenda kväll för nöjes skull. Man gör så för att fattigdomen hindrar en från att med hjälp av elektricitet hålla värmen och laga mat. Förorening av utomhusluften orsakas delvis av framväxande industrialisering men detta är en övergångsfas för de fattiga – de slipper hunger, smittsamma sjukdomar och förorenad inomhusluft och får större möjligheter att köpa mat, vård och utbildning.

När länder blir tillräckligt rika får de råd att skaffa renare teknologi och kan börja införa miljölagstiftning för att minska förorening av utomhusluften, något vi nu ser hända i Mexico City och Santiago.

Men Åsa Romson föredrar att spendera 4 miljarder kronor på att hjälpa fattiga människor att minska sina utsläpp av växthusgaser. Detta kommer troligen att utformas på samma sätt som OECD beräknar att världens övriga 11 miljarder dollar i utvecklingsbistånd för minskade utsläpp av växthusgaser spenderas: Huvuddelen satsas på förnyelsebar energi som vind, vatten och solkraft. Till exempel har Japan nyligen beviljat 300 miljoner dollar av sitt utvecklingsstöd till att subventionera sol- och vindkraft i Indien.

Om Sveriges 4 miljarder kronor spenderas på motsvarande sätt som övriga världens subventioner av sol- och vindkraft kommer de att räcka till att minska världens koldioxidutsläpp med ungefär 2,5 miljoner ton årligen. Om man använder dessa siffror i en standardklimatmodell blir resultatet att temperaturen minskas med försumbara 0,000001 grader celsius år 2100. Det motsvarar en fördröjning av den globala uppvärmningen vid århundradets slut med ungefär 20 minuter.

Nu kommer naturligtvis miljöministern att påpeka att solpaneler och vindkraftverk kommer att förse ungefär en miljon människor med elektricitet – om än oregelbundet. Studier visar dock att om de 4 miljarderna i stället använts till gasdrivna elverk skulle de svenska biståndspengarna ha kunnat lyfta 5 miljoner människor ur mörker och fattigdom.

Det är därför inte särskilt överraskande att klimatfrågor inte är något som människor i utvecklingsländer vill satsa sina pengar på. När FN under det gångna året frågade runt 5 miljoner människor om deras önskemål blev svaret: bättre skolor och bättre sjukvård, minskad korruption, fler jobb och billig mat. Den globala uppvärmningen kom allra sist, på sjuttonde plats, i prioritetsordning.

Åsa Romson är mycket stolt över att pengarna är ”additionella, det vill säga de tas inte ur ordinarie biståndsbudget”. Men naturligtvis kunde pengarna i stället ha använts till att öka Sveriges utvecklingsbudget med exakt 4 miljarder kronor. Så den fråga vi måste ställa är: varför används inte pengarna på bättre sätt?

4 miljarder kronor kunde ha räddat nära 6 miljoner barn från undernäring. De kunde ha räddat fler än en halv miljon människor från att dö i malaria. De kunde hjälpt 300 miljoner barn att bli av med inälvsparasiter med pengar över för att behandla hepatit B och hindra 120 000 dödsfall globalt. Pengarna kunde ha använts till att minska världens största miljöproblem, luftföroreningar inomhus, med 64 000 dödsfall årligen.

Varför vill Åsa Romson i stället använda dessa miljarder till att fördröja den globala uppvärmningen med 20 minuter, döma 4 miljoner människor till fortsatt fattigdom och försumma en möjlighet att hjälpa miljoner barn?

Kan det vara så att miljöpengar inte är till för att hjälpa världens fattiga, utan främst för att rika länder ska visa sin goda vilja?

 

 

Bjørn Lomborg är chef för Copenhagen Consensus Center och adjungerad professor vid Copenhagen Business School.

ea@lomborg.com

Källa: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/romsons-goda-vilja-hjalper-inte-de-fattiga_4063969.svd