http://www.arbetarbladet.se/gastrikland/gavle/palmevittnets-sensationella-uppgifter-2
I dag är det 29 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm den 28 februari 1986. Hälsingen Eva Larsson, 73, har i alla år hållit tyst både om de egendomliga iakttagelserna hon gjorde under mordnatten och de märkliga omständigheterna som följde med vittnesmålet. Nu tar hon bladet från munnen – och det hon berättar kan styrka den aktuella tesen om att mördaren inte var ensam.
– Många av dem som skötte utredningen är borta i dag, så nu vågar jag prata om det, säger Eva Larsson.
Det är fredagen den 28 februari 1986 och Eva Larsson och hennes kollegor ska äta en avslutningsmiddag tillsammans. Det amerikanska företaget där hon arbetat i sex år ska avvecklas i Sverige och flytta sin verksamhet utomlands. Sällskapet väljer den nya japanska restaurangen Shogun på Stora Nygatan 3 i Gamla stan. Eva Larsson som då var 44, hade bott i Stockholm i många år men växt upp i en liten by i nordvästra Hälsingland. När kvällen i Gamla stan lider mot sitt slut går hon ut i snålblåsten för att haffa en taxi. Klockan är en bit över 23. Hon skyndar mot T-banestationen där hon ser en bil. Kornsnön yr och det är åtta grader kallt. När hon ska sätta sig i baksätet ser hon en man komma springande upp för trapporna i tunnelbaneuppgången.
– Jag har aldrig sett en människa röra sig så fort. Elitgymnast var en tanke som for genom mitt huvud, säger Eva Larsson.
Mannen rycker tag i dörrhandtaget och vill in. Eva Larsson nekar, men han insisterar. Uppenbarligen är mannen stressad, han sätter sig på huk vid baksätet och tittar rakt på Eva Larsson.
– Han hade cendréfärgat vågigt hår och välklippt ljust skägg, var vältränad och hade en fin ulster på sig, säger hon.
Med Stockholmsdialekt erbjuder han att betala även Eva Larssons resa och hoppar in i framsätet. Mannen beter sig märkligt, verkar vara under press och håller ett stort föremål under jackan med ena handen. Vid Norrmalms torg släpper de av honom. Han springer vidare mot Birgerjarlsgatan.
– Jag kunde inte glömma hans blick. Det var som att ögonen brann på honom.
Resan fortsätter mot Solna, men vid Sveavägen är det stopp i trafiken. Klockan är strax före 23:30 och Eva Larsson ser en ambulans backa mot trottoaren. En kropp bärs upp på en bår och ambulansen far iväg med tjutande sirener.
Inte förrän morgonen efter förstår Eva Larsson vad hon sett, när hennes syster ringer och berättar att Olof Palme blivit skjuten.
– Jag blev chockad och tänkte på den mystiska mannen i taxin, säger hon.
På söndagen den andra mars ringer Eva Larsson polisväxeln och berättar om sina iakttagelser. Hon reser dagen därpå till sitt föräldrahem i Hälsingland. På lördagen den 8 mars ringer telefonen vid nio på morgonen. En man som presenterar sig som poliskommissarie från Stockholm vill att hon ska komma och vittna samma dag. Men gården ligger ensligt ute i skogen och kommunikationerna är obefintliga på helgerna, förklarar Eva Larsson. Jag kan inte vänta, jag kommer och hämtar dig med helikopter, säger mannen i andra änden.
– Han frågade var man kunde landa och jag förslog ett närliggande flygfält. Jag fick själv ringa och fråga om det var plogat, vilket det var.
Vid 13-tiden samma dag hämtar en polishelikopter Eva Larsson som står och väntar mitt ute på fältet med en väska i handen.
– Det kom folk och tittade och frågade vad som stod på, men jag kunde inte berätta.
Ekipaget landar på Barkarby flygplats och därifrån åker de civil polisbil till Fridhemsplan där de kör genom berget och Suckarnas tunnel för att komma till våldsroteln där förhöret ska hållas. Det är kaos där inne. Människor springer huller om buller och någon ropar högt nu är dom här från Hälsingland.
– Jag började känna mig väldigt utsatt och när jag såg kommissarien som hade eskorterat mig ta av sig kavajen blev jag riktigt rädd. Under hade han fem pistoler mot kroppen, berättar hon.
Eva Larsson visas in i ett rum där hon med hjälp av tyska experter och en speciell fotomaskin ska ta fram en fantombild av taximannen. Arbetet tar nästan fem timmar, och vid 21 på kvällen redogör hon sedan muntligt för sina iakttagelser under mordnatten.
– Efteråt släppte de ut mig på baksidan av byggnaden och jag fick ta tunnelbanan ensam därifrån. Då var min säkerhet inte så viktig längre, säger Eva Larsson. Jag kände mig otroligt ensam och fick en illavarslande känsla i kroppen. Jag minns hur jag kände skuggorna komma krypande längs den mörka gatan och hur rädd jag var att någon skulle vilja tysta mig där och då.
Nästa morgon väcks hon av att telefonen ringer. Klockan är åtta och en röst i andra änden säger att Hans Holmér vill träffa dig innan du åker från Stockholm, vi skickar en bil nu.
– Jag tänkte, hjälp, nu är det någon som vill göra sig av med mig.
Eva Larsson tar vägen genom källaren och tvättstugan för att kunna se vad det är för bil som ska hämta henne. När hon ser en svart-vit polisbil svänga in framför hyreshuset vågar hon gå och sätta sig i baksätet. De åker tillbaka till våldsroteln där hon nu eskorteras in i det så kallade Palme-rummet. Där finns inte bara Hans Holmér, utan även Säpo-chefen Sven-Åke Hjelmroth, länspolismästaren Gösta Welander och rikspolischefen Holger Romander. Kontoret är stort och pampigt, minns Eva Larsson.
– De satt i en soffgrupp och drack kaffe och åt frallor med ost. På bordet stod också en gräddtårta.
Det är männens frukost, det talar Sven-Åke Hjelmroth om för Eva Larsson. När det blir för snärjigt sover vi över här, berättar han.
Hans Holmér säger sedan till Eva Larsson att ljudet på bandet som spelades in kvällen före var så dåligt att hon måste göra om inspelningen. Tiden är vår värsta fiende. Den minnesbild du förmedlade i går kan ha ändrat sig i dag. När allt är klart får Eva Larsson skjuts till Stockholms Centralstation av samma poliser som hämtade upp henne i Solna. När hon ska kliva ur ser hon en ensam man stå vid ingången. Han har mörk vinterjacka, stora kängor och brun pälsmössa. Han tittar upp från en tidning och Eva Larsson ser hur polisen som kört henne möter mannens blick och att de nickar åt varandra.
– Jag var nojig och kände ett obehag när jag såg den här mannen.
Eva Larsson hämtar sina av polismyndigheten beställda biljetter i en speciell kassa, och går sedan ut på spår fem för att ta tåget till Hälsingland. På perrongen står också mannen i pälsmössan. Tankarna snurrar i Eva Larssons huvud, vem är ond och vem är god?
– Poliserna hade gjort klart för mig att jag inte fick prata om detta, och jag visste inte om jag var i fara eller inte. Behövde jag var rädd för att bli skuggad eller var det här en man som skulle skydda mig?
Mannen med pälsmössan sitter på platsen bakom Eva Larsson på resan till Hälsingland. Hon byter tåg i Gävle, så gör även han. När hon kliver av vid slutstationen och går till lokalbussen som går mot den lilla byn där hon har sitt föräldrahem så gör han det samma. När Eva Larsson tar sin bil sista biten hem till den ensliga gården ser hon inte mannen med pälsmössan mer.
Dagen därpå ringer Stockholmspolisen. När Eva Larsson lyfter luren hör hon ett klick och en bandspelare som slår på. De vill att hon ska komma och vittna.
– De som ringde visste inte att jag redan varit där, jättekonstigt. Hade Hans Holmér en separat utredning som övriga inte kände till? Eller var det så rörigt att vissa poliser inte kände till vad andra gjorde, funderar hon.
Frågorna hopar sig i hennes huvud och hon blir allt mer nojig. Hon drar ur jacket till den, som hon är bergsäker på, buggade telefonen.
För ett tag sedan läste hon bortgångne Hans Holmérs bok om Palmemordet, där han driver den sedan länge avfärdade tesen om att den kurdiska terroristorganisationen PKK skulle ligga bakom dådet. I en kort passage nämns Eva Larssons vittnesmål, men där påstår Holmér att hon skulle ha åkt taxi med en mörk mustaschprydd man.
– När jag läste att signalementet inte stämde med det jag givit blev jag ännu mer konfunderad. Försöker någon mörka någonting? Och varför i så fall, säger hon.
Eva Larsson har försökt att lägga allt det här bakom sig, men det har varit svårt. Hon valde att sälja lägenheten i Solna och flytta hem till Hälsingland permanent, drog sig undan den första tiden efter mordnatten. Först nyligen, efter att de flesta som arbetade med fallet de första åren är borta, har hon berättat för några i sin närhet.
– Det har kommit i kapp mig nu och jag vill få ett avslut. På senare tid har jag börjat fundera på vem mannen i taxin egentligen var och om han var en eventuell medhjälpare till mördaren. Jag har också grubblat på varför det var så bråttom, varför jag fick åka helikopter och varför jag blev avlyssnad, säger Eva Larsson.
Spåren i Palmeutredningen
Utredningen om Palmemordet innehållet över 12 000 namn och är en av världens största mordutredningar. Hittills har cirka 130 personer erkänt mordet. Genom åren har en mängd spår följts upp, här är några av de mest kända.
33-åringen
Victor Gunnarsson, som ska ha varit högerextremist, var den förste att anhållas för mordet på Olof Palme, men friades inom kort. Ett och ett halvt år senare greps han igen, då för misstanke om delaktighet i mordet. Victor Gunnarsson mördades 1993 i North Carolina, USA, där han då hade bott en tid.
Den ensamme gärningsmannen
Christer Pettersson pekades ut av Lisbeth Palme och åtalades och fälldes för mordet i tingsrätten 1989. Han skulle ha utfört modet ensam, helt oplanerat. Han friades senare i hovrätten. Christer Pettersson avled 2004.
PKK-spåret
Hans Holmér som var spaningsledare under utredningens första år drev tesen att den kurdiska terroristorganisationen PKK låg bakom mordet. Han försökte styrka teorin genom bland annat illegal avlyssning men misslyckades och avsattes.
Eva Rausing
Enligt miljonärskan Eva Rausing ska en känd svensk affärsman ligga bakom mordet. Om detta berättade hon i en mejlkonversation med Palmeexperten och journalisten Gunnar Wall strax före sin död i sitt hem i London våren 2012.
Sydafrikaspåret
Enligt en Sydafrikansk polisöverste ska en kollega till honom ligga bakom mordet på Olof Palme. Detta utreddes, men ansågs av Lars Nylén, dåvarande chef på rikskriminalen, som ett "underrättelsesvindleri".
Polisspåren
Det finns flera teorier om att poliser skulle ligga bakom mordet. Ett av de så kallade polisspåren står Leif GW Persson för. Idén i en av hans böcker är att mordet kan ha begåtts av en mindre grupp poliser, säkerhetspoliser eller militärer som agerat på egen hand.
Ett annat rör en grupp Norrmalmspoliser som under 70- och 80- talen fick öknamnet Baseballigan på grund av deras våldsamma metoder. Det ryktas att flera av dem haft högerextrema sympatier och gruppen har pekats ut som inblandad i mordet.
Det finns också exempel på en person som säger sig ha blivit tillfrågad av en polischef om han kunde utföra mordet mot betalning.
Stay behind
Nätverket "Stay behind" som Palme tidigt deltog i skulle bli en svensk motståndsrörelse i händelse av en sovjetisk ockupation. Den oberoende granskaren Inga-Britt Ahlenius anser att man bör utreda kopplingarna mellan nätverket och mordet. Motivet skulle vara påståenden om att Olof Palme var agent för KGB.
Eva Larsson heter egentligen någonting annat.
