Det nya Sverige är ofta en farlig plats. Det finns delar av landet man inte bör besöka på natten, andra man inte bör röra sig i ensam, åter andra man helst bör undvika fullständigt. Detta inser de flesta, oavsett om de sedan ser det som oproblematiskt eller som i grunden förnedrande.
Men riskerna i det nya Sverige är inte geografiskt begränsade, de är rörliga och kan drabba oss oavsett om vi tar ut pengar, går på bio eller sitter hemma.
Detta vet de flesta som läser alternativmedia. Det som ofta saknas i sammanhanget är konkreta råd om hur man hanterar riskerna, kort sagt en överlevnadsguide till det nya Sverige.
Min personliga favoritguide är James LaFond, en amerikansk kampsportexpert och författare. Han är bland annat vår tids främsta tolkare av den gamle fantasyförfattaren Robert E Howard, mannen som skrev berättelserna om Conan.
LaFond har valt att bo i det som kallas Harm City, Baltimores farligare delar. Baltimore är en av USA:s dödligaste städer, och de anekdoter och nyhetsartiklar LaFond delar med sig av mer än antyder att i växande delar av staden är vita bytesdjur medan kriminella svarta framställs närmast som rovdjur.
LaFond är en synnerligen produktiv författare, och har bland annat skrivit överlevnadsguider för det nya USA. Kan man leva med hans politiskt inkorrekta språkbruk är LaFond kort sagt en givande bekantskap.
En bok som LaFond rekommenderar är Gavin de Beckers The Gift of Fear, "rädslans gåva". De Becker är säkerhetsspecialist, han arbetar bland annat med att skydda kändisar från hotfulla beundrare. Bland hans klienter och beundrare finns bland andra Oprah Winfrey, han var också med som expert under OJ Simpsons rättegång.
De Becker växte upp med en våldsam mor, som bland annat hotade och sköt efter familjemedlemmarna. Detta lärde honom att bedöma farliga människor och situationer, något han senare gjort till en karriär.
I The Gift of Fear går de Becker igenom farliga situationer människor upplevt. Hans utgångspunkt är att människan är ett farligt djur och att våld har varit en del av mänsklig samvaro i miljontals år.
I synnerhet USA är en våldsam plats, de Becker går igenom deprimerande statistik vad gäller detta. Men våldet är som sagt inte geografiskt begränsat.
I likhet med alternativmedia påminner de Becker oss alltså om att våldet är ständigt närvarande i samhället. För det mesta likt en haj under ytan, men med jämna mellanrum exploderar det.
Hur kan vi då skydda oss mot det? De Beckers centrala insikt är att vi ska lita på vår rädsla. Rädslan är det redskap naturen utvecklat åt oss under alla de år som våldet och faran varit en del av den mänskliga erfarenheten. Han går igenom händelser där människor blivit oförklarligt skrämda, och sedan upptäckt att det funnits goda skäl till det.
Det visar sig då att i efterhand kan de identifiera flera saker med situationen som var underliga och hotfulla. Rädslan var hjärnans sätt att snabbt förmedla detta.
Detta betyder att människor som säger att vi "inte ska välja rädsla" är ute på farligt vatten. De Becker beskriver flera händelser där brottsoffret valt att ignorera sin rädsla för att det kändes ofint eller oartigt att exempelvis säga nej till främlingen som erbjöd sig att bära deras matkassar.
I våra dagar kan man inte sällan lägga till "rasistiskt" till "oartigt" och "ofint". De Becker skriver i hög grad för kvinnor, han noterar att genom historien har män oroat sig för att avvisas av kvinnor medan kvinnor haft skäl att oroa sig för att mördas av män. Det innebär att de också har goda skäl att lyssna på sin intuition snarare än sociala normer i situationer som känns obehagliga.
För män som ogärna använder ordet intuition rekommenderar de Becker istället att vi ska lyssna på vår magkänsla. Han tar också upp hur användbar intuition kan vara i andra situationer. Ger vi den en stund fritt spelrum kan den berätta mycket vi inte ens var medvetna om att vi visste.
De Becker går också igenom några strategier människor som vill göra andra illa brukar använda sig av, alltså konkreta varningssignaler. Bland annat talar han om "forced teaming", förövaren tvingar fram ett "vi" där inget egentligen finns. "Hur ska vi göra nu?" "Ska vi slå följe?" "Ska vi gå ut och prata?"
Detta kan påminna om det eviga användandet av ordet "vi" och i synnerhet "vi måste" i svensk politisk debatt. Vilka "vi"? De Becker tar också upp att förövare ofta är "charmiga" och "trevliga", vilket är en inlärd färdighet snarare än ett personlighetsdrag. Om någon är "trevlig" men rädslan samtidigt börjar signalera att situationen är obehaglig kan detta vara värt att ha i åtanke.
Annat intressant som tas upp är att lögnare ofta använder sig av för många detaljer i sina historier, liksom att förövare gärna använder sig av subtila anklagelser. "Du är väl för fin för att prata med en sån som mig." "Är du rädd för mig eller?"
Av betydande värde är också de Beckers påminnelse att människor som planerar att göra andra illa ofta först lovar att de inte ska skada dem. Ett löfte som i sig borde påminna det tänkta offret om att båda parter är väl medvetna om hur felaktig situationen objektivt ser ut. Förövare ignorerar också ofta ordet "nej".
De Becker går igenom flera olika hotfulla situationer. Det mest intressanta är just genomgången av rädslans nära band till intuitionen, och de strategier förövare ofta använder. Men han tar också upp hur man hanterar farliga anställda. Dessa är ofta lättkränkta, och genomgående när det väl exploderar är att man under lång tid vant dem vid att de kan bete sig hur som helst utan konsekvenser. Sedan sätts foten ner, och då tolkas detta som en kränkning.
De Beckers beskrivning av detta bådar inte väl för Sveriges många lättkränkta grupper och individer, vilka under decennier vant sig vid att de alltid har rätt. Den dag exempelvis polisen med kraft agerar i förorten kommer det ses som en rejäl kränkning. Vilket inte innebär att det inte är på tiden, men det borde skett långt tidigare.
De Becker tar också upp problemet med envisa beundrare, här menar han att oavsett om det handlar om en före detta partner eller en galen fan är det en form av beroende. Om möjligt måste därför all kontakt upphöra, direkt snarare än gradvis.
Vad gäller våldsamma partners nämner han att besöksförbud inte nödvändigtvis är en lösning. Ibland kan det vara det, ibland ses det istället av förövaren som ett bevis på att "nu har hon vunnit över mig". För vissa förövare kan detta vara omöjligt att hantera och i sig leda till våld.
Enligt de Becker är besöksförbud alltså ingen universallösning, utan man måste först analysera den specifika situationen. Även för detta erbjuder han en modell, som han kallar JACA. Han går där igenom bland annat om personen ifråga ser våld som rättfärdigat, om han/hon ser alternativ till våld, och om han/hon anser sig ha förmåga till det.
Sammantaget är de Beckers bok ett intressant och värdefullt verk. Han påminner oss om att människor kan vara farliga, liksom att rädslan bör tas på allvar. Att "välja bort rädsla" är att frivilligt göra sig till idiot. Om det bara drabbar en själv är det illa nog, om det drabbar hela ens samhälle är det skamligt.
Av stor nytta är också de Beckers konkreta beskrivningar av farliga människor och farliga situationer. Om de där "charmiga" unga männen som ringer på för att låna telefonen börjar med att skapa ett "vi", fortsätter med att låtsas inte höra ens "nä, jag tror inte" och sedan lovar att de inte ska stjäla något kan det vara läge att inte öppna dörren.
