KRÖNIKA Jag har den största respekt för Jimmie Åkesson. Jag delar mycket av Sverigedemokraternas politiska analys. Jag beundrar storligen de SD-valda företrädare för svenska folket som står ut med ständigt demoniserande och odemokratisk förföljelse. Förvisade till skamvrån av självgoda, naiva godhetsmobbare. Men jag är oändligt trött på att ständigt sätta ljuset under skäppan. Trött på att folk inte öppet vågar visa vad de egentligen tycker. Trött på att inte få vara stolt över att vara svensk. Trött på att behöva krypa inför den självgoda, falska humanism som vänstermobben använder som ursäkt för sin åsiktsförföljelse av oliktänkande Sverigevänner.
Själv skulle jag förmodligen som SD-politiker blivit galen och givit upp inför denna totalt intelligensbefriade kanonad av rasistanklagelser, Stalinistiska övergrepp på svenska folket och förnekelsen av den alarmerande verkligheten. Men jag är urgammal och räknas inte som tillförlitligt vittne om sakernas tillstånd. Det ska till kompetenta och uppdaterade yngre krafter som Henrik Arnstad och Gustav Fridolin för att bedöma detta.
Vi tillåter dem och medlöpande, miljöpartistiska mediakår att med illa dolt förakt för demokrati och vanligt folkvett få oss att känna oss som skyldiga, bakåtsträvande rasister. Bara tillfälligt och ytligt botade från den nazistiska övermänniskotron. Vi som var med på den tiden vet hur fel de har. Vi har sett de fruktansvärda resultaten av den tidens politiska förförelsekonst. Goebbels hade blivit imponerad av dagens motsvarigheter.
Men jag förtvivlar över att vi låter det fortsätta. Snart sagt varje indikator visar att SD har mer rätt än fel. Likväl låter vi partiet behandlas som något katten släpat in. Vid sina landsdagar hotas de till den grad av vänsterpöbeln att de måste omges av taggtråd och beläggas med utegångsförbud. I det påstått demokratiska Sverige tillåts maskerade vänsterligister hota företrädarna för flera miljoner svenskar. Det är ju fullständigt sanslöst!
Värre än i de mest notoriska diktaturstater. Ett parti som enligt senare opinionsundersökningar är störst i landet måste skyddas av kravallpolis vid sitt årsmöte. Det kan inte accepteras att pöbelväldet så ska få härska över folkviljan. Men vi låter det ske! När vi borde gå man ur huse för att försvara demokratin och principen om att makten i verklig mening ska utgå från folket.
Enligt opinionsundersökningar hyser allt större del av svenska folket egentligen sympati för alltmer av den politik som Sverigedemokraterna står för. Bara 6% av svenska företagsledare har förtroende för den som leder kampen mot denna politik. Men var finns vi när det gäller?
Hukande och skrämda av vänsterpöbelns hot? Medvetna om dess allestädes närvarande maktapparat? Handen knuten i byxfickan? En röst vid köksbordet – en annan i valbåset? Förlamade av skräck för att bli kallade rasister och socialt brännmärkta? Beroende av invandringsvansinnet för försörjning? En aning vänsterorienterade mer av arv och socialt tryck än egen eftertanke? Rädda för att hissa den svenska fanan och sätta upp julstjärnan?
Handen på hjärtat – vågar du sätta en SD-dekal på bilen?
Nej, risken är överhängande att den blir vandaliserad. Men ingen ger sig på en bil dekorerad med den socialdemokratiska rosen eller Miljöpartiets ogräsblomma eller annat som signalerar politisk korrekthet. Det kan tyckas vara en småsak. Men det är betecknande för den bakvända rasism som härskar i Sverige. Sverigevänner låter sig omedvetet eller inte diskrimineras av våldsvänstern och det massiva, ständigt malande mediala förtrycket. Vi har blivit så vana att betraktas som monster att vi ser det som naturligt. Denna omvända åsiktsapartheid innebär att ”vita medelålders män” betraktas som tillhörande en lägre, fascistoid ras som bör utrotas.
I försiktig självbevarelseinstinkt låter vi oss tystas ända fram till valurnan. Valhemligheten gör ju att alltfler av oss där trots allt kan ge ärligt uttryck för vad vi i hjärtat tycker. Än så länge! Jimmie Åkesson riskerar att i övermod underskatta hur långt mångkulturfanatikerna är beredda att gå för att på svenska folkets bekostnad genomdriva sin utopiska dröm om ett harmoniskt, islamistiskt Sverige. Se bara på Miljöpartiets fullständigt ryggradslösa klamrande vid makten och riksdagslönerna. Folkviljan skiter de i, såsom Fridolin vältaligt uttrycker saken.
Jimmie Åkesson menar vid landsdagarna att Sverigedemokraterna vunnit. Nej! Den ruttnande svenska demokratin är närmare ättestupan än någonsin. Vi behöver mer än någonsin i vår vardag stötta de politiker som vågar stå på barrikaderna i försvaret av vårt älskade Sverige. Om så bara genom att sätta en svensk flagga vid ytterdörren, säga upp tv-licensen eller sluta köpa Aftonbladet.
Rolf Malm
