Nazisterna flydde undan rättvisan

Den 11 maj 1960 kliver en 54-årig man av bussen i en sliten förort till Argentinas huvudstad Buenos Aires. Han börjar promenera mot sitt hem, men hör plötsligt att någon försöker fånga hans uppmärksamhet.

Den medelålders mannen stannar till. Men han hinner inte svara innan en främmande man kastar sig över honom. De tumlar runt på marken och hamnar i ett dike intill vägen. Den överfallne skriker men lyckas inte få fram ordet hjälp eftersom löständerna fastnat i halsen. Mannen dras in i en bil som snabbt kör därifrån.

Avrättades i Israel

Så slutade jakten på Adolf Eichmann – en av efterkrigstidens mest jagade personer. Männen som förde bort honom var agenter från den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Eichmann flögs i hemlighet till Israel och ställdes inför rätta. Den 31 maj 1962 avrättades han, dömd till döden för sina förbrytelser under Förintelsen.

1939 hade Adolf Eichmann blivit chef för en avdelning inom Nazitysklands säkerhetstjänst RSHA, som senare fick ansvar för judeutrotningen. Sedan organiserade han deportationerna av miljontals judar, romer och politiska fångar till koncentrationslägren. Under sina sex år på tjänsten besökte han vid flera tillfällen Auschwitz, Treblinka och många andra förintelseläger.

Avslöjades av tatuering

1945 föll Nazityskland samman som ett korthus. Några officerare ur elitstyrkan SS försökte gömma sig i den lilla österrikiska bergsbyn Altaussee. En av dem var Ernst Kaltenbrunner, högste chef för RSHA. När även Adolf Eichmann dök upp i Altaussee fick han en utskällning av sin chef.

– Försvinn härifrån så fort du kan! 
ropade Kaltenbrunner.

Han visste att Eichmanns namn hade nämnts av många vittnen i de koncentrationsläger som de allierades styrkor redan hade befriat.

Kort därefter arresterades Kaltenbrunner av amerikanska trupper. Han ställdes inför rätta i Nürnbergrättegångarna, dömdes till döden och avrättades i oktober 1946.

Eichmann, som lytt sin chef, lyckades hålla sig undan rättvisan. Det var dock ytterst nära att han också hade fått sitta på de åtalades bänk i Nürnberg. Strax efter att Kaltenbrunner greps blev också Eichmann arresterad av en amerikansk patrull i södra Tyskland. Hans falska identitet som flygvapenkorpral avslöjades ganska omgående när man upptäckte att han bar en SS-tatuering på insidan av armen.

Lyckades lura amerikanerna

Eichmann påstod nu att hans verkliga identitet var Otto Eckmann och att han varit löjtnant i Waffen-SS. De amerikanska förhörsledarna verkade köpa hans historia men höll kvar honom i fånglägret i väntan på vidare utredning. Hela tiden oroade Eichmann sig för att bli igenkänd av de koncentrationslägerfångar som reste runt för att identifiera förbrytare bland tyska krigsfångar.

Efter en tid i fånglägret fick Eichmann också höra att några av hans tidigare kollegor hade vittnat om hans ansvar för judeutrotningen. Eichmann betraktades nu som en av de mest efterlysta krigsförbrytarna. Själv insåg han att han måste försöka rymma om han skulle undgå att bli upptäckt.

Flydde från fånglägret

Natten till den 5 februari 1946 bröt sig Eichmann ut genom taggtrådsstängslet som omgav fånglägret. Under ett nytt falskt namn gömde hans sig hos systern till en SS-officer han lärt känna i lägret. Senare reste han vidare till trakten av Hamburg. Där fick han jobb som skogshuggare hos en bror till en annan SS-officer.

Under tiden försökte brottsutredare spåra upp Eichmann via hans anhöriga – utan resultat. I underrättelserapporter från februari 1947 förmodades han 
vara död. I verkligheten hade Eichmann fått höra att det börjat ordnas flyktvägar för jagade nazister som ville lämna 
Europa.

Han begav sig därför söderut, mot Italien. Väl där försågs han med ett nytt falskt pass och en båtbiljett till Argentina. Den 17 juni 1950 lämnade han Genua under sitt nya namn Ricardo Klement. I tio år skulle han leva oupptäckt under sin falska identitet.

Eichmann var inte ensam om att komma undan de allierades jakt på nazistförbrytare. Det hade visserligen skapats organisationer som hade till uppgift att söka efter efterlysta tyskar, men arbetet fick snart lägre prioritet.

Nazister blev agenter åt USA

Anledningen var kalla kriget. Vid krigsslutet började västmakterna rikta sin huvudsakliga uppmärksamhet mot Sovjetunionen. Josef Stalins regim betraktades nu som det stora hotet. Kampen mot nazismen verkade vara avslutad.

Motsättningarna mellan öst- och västblocken skapade nya möjligheter för en del av de män som haft ledande positioner i Hitlertyskland. På grund av sina kunskaper om Sovjetunionen värvades flera före detta nazister som underrättelse-agenter av USA eller Storbritannien. En av dessa varKlaus Barbie – känd som ”Slaktaren från Lyon”.

1942 hade han blivit Gestapos chef i den franska storstaden. Barbie blev snart beryktad för sina brutala förhörsmetoder. Han torterade personligen män, kvinnor och barn. Hans mest kända offer var Jean Moulin, en av ledarna för den franska motståndsrörelsen. Barbie torterade honom så grovt att Moulin dog av sina skador. Den mest ökända av Barbies handlingar var dock deportationen av 41 judiska barn som gömts på ett barnhem i Izieu. De dog alla i Auschwitz.

Sa sig vara soldat

När amerikanska styrkor närmade sig Lyon hösten 1944 lät Klaus Barbie avrätta ett antal personer som kände till de krigsbrott han gjort sig skyldig till. Sedan flydde han tillbaka till Tyskland och bytte till civila kläder. När kriget var slut greps Barbie och frågades ut. Men han lyckades övertyga förhörsledaren om att han var en enkel tysk soldat på väg hem från kriget.

Den närmaste tiden försörjde han sig på svartabörsaffärer och bedrägerier. Han var också aktiv i en hemlig nazistisk organisation som tänkte ge de västallierade stöd i händelse av ett krig mot Sovjetunionen.

Gruppen infiltrerades dock av brittisk säkerhetstjänst och i slutet av 1946 arresterades Barbie på nytt. Med hjälp av hans adressbok kunde fler medlemmar i gruppen gripas. Mycket tyder på att Barbie sålde sina kontakter till britterna i utbyte mot att slippa bli utlämnad till Frankrike.

Gav information om Östeuropa

Barbie bytte dock snart uppdragsgivare och började arbeta som agent för den amerikanska säkerhetstjänsten CIC. När Barbie eftersöktes som krigsförbrytare av en annan gren av samma organisation meddelade CIC-officeren Robert Taylor att ”Barbie gör mycket större nytta som vår informatör än som fånge”.

Trots att Frankrike och USA var allierade verkar Barbie framför allt ha samlat in information om fransk underrättelseverksamhet i den amerikanska ockupationszonen av Tyskland. Men han bidrog också med uppgifter om Östeuropa, som han fick genom sina gamla SS-kontakter. Enligt vissa uppgifter hittade han ibland bara på information som han trodde kunde intressera CIC.

I maj 1947 hade dock franska myndigheter fått nys om att Barbie arbetade åt amerikanerna. Med tillstånd från CIC förhördes han av en fransk officer. Barbie förnekade då att han varit Gestapochef i Lyon. Fransmännen lät sig inte övertygas, men amerikanerna ville ändå inte släppa sin agent. Trots att han begärdes utlämnad till Frankrike både 1949 och 1950 fortsatte han att arbeta för CIC. Våren 1951 hade trycket från fransmännen blivit så stort att amerikanerna lät Barbie emigrera till Sydamerika.

”Dödsängeln” behandlade fångar som försöksråttor

Två år tidigare hade en annan eftersökt krigsförbrytare rest samma väg. Liksom Barbie och Eichmann hade Josef Mengele kunnat tillbringa de första åren efter krigsslutet i Tyskland, trots att koncentrationslägerfångar vittnat om hans brott i Auschwitz. I det beryktade lägret hade han blivit känd som ”Dödsängeln” för sina barbariska experiment på både vuxna och barn.

Mengele behandlade fångarna som försöksråttor. Vittnen har berättat att han genomförde operationer utan bedövning. Bakterier injicerades för att Mengele skulle kunna följa sjukdomsförloppen. När tågen med nya fångar anlände till lägret deltog han i sorteringen och valde vilka som skulle till gaskamrarna, användas till arbete eller sparas till hans experiment. Men när Röda armén närmade sig i januari 1945 övergav Mengele Auschwitz.

De första åren gömde han sig på olika platser i Tyskland. 1949 lämnade han dock landet via en av de flyktvägar som organiserats för gamla nazister. Nätverket bestod av kontaktpersoner både norr och söder om Alperna. De flyende förbrytarna försågs med husrum, nya identitetshandlingar samt båtbiljetter från Genua.

Mengele flydde till Argentina

Flera före detta nazister hamnade i Argentina. Landet styrdes under denna period av diktatorn Juan Peróns fascistliknande regim. Det var ingen hemlighet att Perón varit en av Hitlers beundrare.

Mengele anlände till Buenos Aires med falskt pass. Nu var han den 38-årige mekanikern Helmut Gregor. Under de närmaste åren flyttade han runt i den argentinska huvudstaden. Han skilde sig från sin fru, men behöll hela tiden kontakten med familjen i Tyskland.

Några år senare dog Mengeles bror. Josef gifte då om sig med dennes änka. Äktenskapet arrangerades av fadern, som ville behålla kontrollen över familjens företag. Josef Mengele återvände till och med till Västtyskland 1956 för att träffa sin blivande brud och bytte då ut sitt falska pass mot ett riktigt med hans rätta namn och födelseort. De västtyska myndigheterna beviljade passet utan att kontrollera om hans namn fanns på listorna över efterlysta krigsförbrytare.

I slutet av 1950-talet inledde de västtyska myndigheterna, efter påtryckningar från bland andra nazistjägaren Simon Wiesenthal, en juridisk process för att få Mengele utlämnad. Eftersom Mengele via släkt och vänner var väl underrättad om de tyska myndigheternas agerande hade han redan ordnat medborgarskap i grannlandet Paraguay. När den formella begäran om utlämning kom kunde de argentinska myndigheterna bara konstatera att den ökände doktorn flyttat vidare men lämnat familjen i Buenos Aires.

Flyttade flera gånger

När de israeliska Mossad-agenterna fångade Eichmann 1960 hade samma grupp även försökt hitta Mengele, men misslyckats. Mengele hade dock blivit så nervös av Eichmanns öde att han reste vidare till Brasilien. Där flyttade han så småningom, under falskt namn, in hos ett par tyskättade jordbrukare och investerade även pengar i deras lantbruk.

Under tiden trodde de västtyska myndigheterna att Mengele fortfarande befann sig i Paraguay och gjorde flera resultatlösa försök att få honom utlämnad. 1975 flyttade Mengele ännu en gång. Hans nya hem blev en lägenhet i utkanten av miljonstaden Sao Paolo. Han höll kontakt med sin familj och besöktes 1977 av sin son Rolf. Sonen hade hört om sin fars roll i Auschwitz och bad att få höra hans version. Mengele svarade till en början undvikande. När Rolf fortsatte att fråga fick han en utskällning.

– Tror du verkligen allt som skrivs om mig? Jag svär vid min moders liv att jag aldrig skadade någon!

Drunknade under simtur

Två år senare besökte Mengele några vänner som bodde i ett strandhus utanför Sao Paolo. När den 67-årige mannen tog en simtur i havet drabbades han av ett slaganfall och drunknade. Han begravdes i utkanten av Sao Paolo under namnet Wolfgang Gerhard. Först i början av 1990-talet kunde en DNA-analys av hans kvarlevor bekräfta att det faktiskt var Josef Mengele som låg i graven.

Rättvisan hann alltså aldrig i kapp Josef Mengele. Däremot kunde Klaus Barbie, Gestapochefen från Lyon, till slut ställas inför rätta. Barbie hade med amerikansk hjälp emigrerat till Sydamerika på 1950-talet. Där började han snart med vapenaffärer i Bolivia. Efter en militärkupp 1964 anlitades han av landets diktator Barrientos för att bekämpa oppositionen. Det finns också uppgifter om att Barbie hjälpte amerikanska CIA och Bolivias militär att gripa revolutionären Che Guevara, som avrättades i Bolivia 1967. Enligt en av Barbies tidigare medarbetare anlitades den tyske veteranen med tanke på hans erfarenhet av att bekämpa den franska motståndsrörelsen under andra världskriget.

Under åren i Bolivia ägnade sig Barbie också åt mer eller mindre ljusskygga affärer. Tillsammans med en annan före detta SS-officer lurade han bland annat en brittisk journalist på en stor summa pengar mot löftet att han skulle avslöja var den mytomspunne nazistledaren Martin Bormannbefann sig. När pengarna var betalda blev journalisten i stället utpekad som knarklangare och tvingades fly hals över huvud.

Barbie greps i Bolivia

1971 fick dock journalisten sin hämnd. Då inledde de franska nazistjägarna Serge och Beate Klarsfeld en kampanj för att gripa Barbie. Journalisten kunde förse dem med adress och ett nytaget foto på den eftersökte förbrytaren.

Det skulle dock dröja till 1982 innan Barbie kunde gripas och utvisas från Bolivia. 1984 ställdes han inför rätta i Lyon – staden där han utfört de flesta av sina krigsförbrytelser under andra världskriget. Själv hävdade Barbie att han bara gjort sin plikt som tysk soldat när han bekämpade den franska motståndsrörelsen. Han dömdes ändå till livstids fängelse för brott mot mänskligheten och dog i fängelset fyra år senare.

Adolf Eichmann, Josef Mengele och Klaus Barbie är bara tre av de hundratals nazistiska krigsförbrytare som jagats under de 66 år som gått sedan andra världskriget slutade. Vissa har ställts inför rätta. Några är ännu på fri fot. I vissa fall har krigsförbrytare lokaliserats – men begäran om utvisning har avslagits med hänvisning till att den misstänkte varit för gammal eller sjuk. Men tiden håller på att rinna ut för dem som jagar de ansvariga för nazismens brott. Snart finns inte många överlevare kvar från Förintelsen. Vare sig bland offren eller krigsförbrytarna.

Åke Steinwall/Allt Om Historia