14 NOVEMBER, 2017 06:32
Detta är den första delen av intervjun med Maria, som arbetar som handläggare på Migrationsverket. Vårt samtal blev så långt att jag tvingades dela upp det på två. Första delen handlar om hösten 2015, asylkaoset, slöseriet med resurser och konflikterna inom verket. ”De muslimska männen fick välja bort oss kvinnliga handläggare, de vägrade prata med oss. Sverige anpassade sig efter alla krav flyktingarna ställde”, berättar Maria, som själv är invandrare från ett utomeuropeiskt land och fick asyl på 90-talet.
Maria (som egentligen heter något annat) har arbetat på Migrationsverket sedan sommaren 2015. Hon är arg, less, trött, uppgiven, bitvis chockad av det hon tvingas vara med om i sitt yrke som handläggare. Vi har fått kontakt via en god vän och så snart jag hörde vad Maria hade att berätta insisterade jag på att få göra en intervju. Jag var rädd att hon skulle säga nej – men idag ses vi på en ostörd plats där hon kan få tala fritt.
Vårt samtal pågår i flera timmar. Maria har med sig ett papper där hon skrivit upp allt hon vill berätta. Hon säger att hon har kontaktat flera undersökande journalister och att hon och hennes kollegor nästan dagligen diskuterar att ringa tidningarna. För att de vill att allmänheten ska få veta hur det går till. För att de vill att sanningen om en verksamhet i fritt fall ska komma ut. Varför gör ni inte det då, undrar jag. Hon säger att det finns ett visst motstånd, ett mentalt sådant. För det är besvärligt att vara den som påpekar fel och brister. Hittills har hon inte mött något gehör hos sina chefer när hon protesterat och opponerat sig. Alla förslag på effektiviseringar viftas bort. En handläggare ska bara hålla tyst och göra det den blir tillsagd, berättar Maria.
Men först en kort bakgrund om vem Maria är: En kvinna i medelåldern som själv kommit till Sverige som invandrare från ett utomeuropeiskt land. Familjen anvisades bosättning på Västkusten och fick asyl på 90-talet. Så småningom flyttade man till Stockholm. Maria har alltid känt en stark kärlek till Sverige, till ett öppet, generöst och välvilligt samhälle där man tog väl hand om flyktingar och invandrare.
– Svenskarna tog emot oss med öppna armar, berättar hon. Jag har aldrig känt mig diskriminerad eller utanför. I princip från dag ett tyckte jag alla var snälla och omtänksamma. Så när vi fick uppehållstillstånd ville jag betala tillbaka för att det här landet gav oss chansen till ett nytt liv. Jag ville integrera mig och bli en del av samhället så fort det gick, så att jag fick känna mig som en svensk och bli delaktig. Därför utbildade jag mig så att jag kunde arbeta med människor och ge tillbaka lite av det vi hade fått. Det var samma sak för mina föräldrar, de ville lära sig språket och börja arbeta och bidra så snart som möjligt. Vilket de också gjorde. Trots att mina föräldrar var äldre när de kom till Sverige kämpade de på och lyckades bra i yrkeslivet.
Maria menar att hennes invandrarbakgrund ger henne förmågan att se hela hanteringen av flyktingar, asylfrågor samt migrationspolitiken ur ett annat perspektiv.
– Jag har ett annat synsätt än det naivt svenska. Jag kan språk som inte svenskar kan, jag vet hur andra kulturer fungerar. De svenska handläggarna tror verkligen på allt de får höra. Medan jag ser något annat.
Maria, som är jurist, börjar berätta om sin första tid på Migrationsverket i Solna. Om den kaotiska hösten 2015, av vilken konsekvenserna enligt henne fortfarande märks såväl på verket som ute i samhället. Över hundra personer rekryterades på kort tid för att man skulle mäkta med det enorma tryck som flyktingvågen innebar.
Varför ville du arbeta på Migrationsverket?
– Jag trodde det var en bra arbetsplats. Jag förstod inte då att Migrationsverket var en usel arbetsgivare… att förhållandena var gräsliga. Jag ville hjälpa människor och jag ville även se hur det fungerade inom offentlig/statlig verksamhet, och där bidra med mina kunskaper och erfarenhet. Men sen så fick jag en helt annan bild.
Maria tittar på sin lapp.
– Jag kan börja med vad jag först stötte på: Att vi bara slängdes in i verksamheten. Vi fick några dagars genomgång av hur systemet fungerar och vad man bör tänka på i första hand. När man är med om det förstår man att folk gör fel, eftersom de aldrig får någon ordentlig utbildning på myndigheten… efter det var det bara lära sig by doing. Det var bara att ställa sig i receptionen och hugga i. Dit kom varje dag cirka 150-200 personer, och alla var flyktingar. Syrier, irakier, afghaner, ensamkommande… alla möjliga. Egentligen fick vi inte ta in så många på grund av brandrisken. Kölappsystemet hade kollapsat totalt. Vi var inte förberedda på detta, lapparna hade tagit slut, folk började bråka med varandra, de började slåss, stämningen blev aggressiv. På ansökningsenheten var vi cirka femtio handläggare. Det blev sjukskrivningar, vi fick jobba till klockan elva på kvällen, vi mäktade inte med. Vi fick panik när vi såg att det bara kom fler och fler varje dag. Systemet var inte förberett på att ta hand om så många. Det var kaos, situationen var oerhört pressad. Och de här processerna tog sådan tid, att ta uppgifter, fingeravtryck… Vi prioriterade familjer med barn, gravida, äldre som var sjuka och så. Men de flesta var män. Ibland jobbade vi till midnatt och ändå hann vi inte riktigt med.
– Det som chockade mig var att vi använde oss av så mycket taxiresor. Vi tog emot två-tre bussar med ensamkommande om dagen. Men vi skickade inte tillbaka dem med SL-biljetter så de kunde ta sig till sina boenden, utan vi skickade dem med taxi. Vi beställde taxi för att de skulle hämtas och köras, både från boenden till Migrationsverket, och från Migrationsverket till boenden… vi spenderade många tusen kronor per dag på bara taxiresor. Vi hade till och med en jourtelefon som bara gick till taxi, vi fick ett speciellt nummer på begäran från Migrationsverket. Bussarna kostade också många tusen, ibland var de inte ens fyllda. De här bussarna hämtade ensamkommande på deras boenden för att komma till migrationsverket för att handlägga deras ärenden. Varje gång jag gick och hämtade dem i taxin knöt det sig i min mage. Vi ifrågasatte våra teamledare – varför gör vi så? De var inte sjuka. De var inte ens minderåriga. Då sa teamledarna att vi inte skulle bry oss, att det inte var våra pengar. Men det var det ju, det var våra och skattebetalarnas pengar som slösades. Men ingen av våra chefer brydde sig om hur vi använde våra resurser.
Maria skakar på huvudet.
– Det första de såg när de kom till Sverige var att de togs emot på det här sättet! Alla möjliga förmåner, och så fick de åka taxi överallt, inte ens svenskarna själva kan ju åka taxi så mycket för det är faktiskt dyrt.
– Den andra enorma kostnaden var den för alla tolkar. Vi hade väldigt många tolkar i receptionerna, så kallade platstolkar, men även telefontolkar. Platstolkar kostar mycket mer än telefontolkar. Vi hade platstolkar på schema från 10-17, detta kostade multum. De lämnade tolkrekvisioner, det var kanske 5 000 per person, övertid på helgerna. Plus milersättning och andra omkostnader ovanpå det. De flesta tolkade från dari och persiska, men även kurdiska och arabiska. Vi kunde ha upp till tjugo tolkar per dag, kostnaderna skenade.
Maria tar ett djupt andetag, jag får en känsla av att hon förflyttar sig i minnet till den kaotiska hösten 2015.
– Vi var så stressade. Det fanns inte tid att gå på toa eller äta lunch. Vi har bara en halvtimmes lunch i vanliga fall, men inte ens det fick vi. Det var påfrestande att jobba så nära med främmande människor, man riskerade att bli smittad och att bli sjuk. Vi sa hela tiden att vi behövde något så vi fick skydda oss, vaccin, munskydd eller så, men det fick vi inte. Vi bad att få använda engångshandskar när vi tog fingeravtryck, det fick vi inte heller, det hette att det skulle vara integritetskränkande. Men vi tjatade så mycket att vi till slut fick lov att ta på oss handskar. Det tog dock flera månader av tjat. Munskydd fick vi däremot aldrig använda… Många blev sjuka och smittade, förkylda. De som var friska fick jobba ännu hårdare för det var så ont om personal.
– Jag själv blev förkyld flera gånger på kort tid. Jag som sällan brukar vara sjuk blev fruktansvärt dålig. Jag låg helt utslagen i väldigt kraftiga förkylningar. Sedan pressades man att jobba fast man inte kände sig riktigt frisk.
Men kaoset och smittorisken var inte det enda problemet. Maria slår ut med händerna där hon sitter med soffan. Blicken blir bekymrad.
– Det var läskigt i receptionen, vi visste inte riktigt vilka som sökte sig hit. De flesta var ju män, runt 90%. Samtidigt som de flesta av oss handläggare var kvinnor. Vi fick servera mat och passa upp, kaffe, vi var springflickor, allt i allo. Det var obehagligt när männen vägrade prata med oss bara för att vi var kvinnor. De krävde manliga handläggare. Så de fick vänta på att en man kunde registrera dem…
– Å andra sidan, blickarna en del av oss kvinnor fick… Kanske inte främst jag, för jag ser inte svensk ut. Men de blonda tjejerna, de yngre… de tittade på dem som om de ville äta upp dem. Det var väldigt obehagligt. Männen skrattade då och då, pratade sinsemellan. Jag vill inte ens föreställa mig vad de kunde ha pratat om.
Maria höjer rösten. Det syns att hon blir provocerad bara hon tänker på det.
– Vi införde detta i våra registreringsansökningar, huruvida de ville ha en manlig eller kvinnlig handläggare och tolk. Flera av oss handläggare blev förbannade eftersom detta sände ut fel signaler när de skulle få välja vem de ville prata med. Av vilken anledning ville de inte ha kvinnliga handläggare? Många svarade ”jag är muslim”… Så de fick välja bort kvinnorna. Men ibland fanns inga manliga handläggare tillgängliga. Då var de tvungna att prata med oss kvinnor. Då vägrade de se oss i ögonen. De pratade med oss men såg bort. Ibland ville någon å andra sidan ha en kvinna, för han menade att kvinnor är mer förstående och kan hjälpa honom bättre än en man…
– Så från dag ett sände vi ut fel signaler till dem som kom till Sverige. Ingen vill integrera sig för allt serverades på silverfat… man lät religionen bestämma, eftersom vi är ett sånt samhälle där man får välja vad man vill. Många möjligheter, men inga skyldigheter. Men: Om man kommer från ett krigsdrabbat land borde man vara tacksam för allt det man får!
– Socialtjänsten brakade också samman. De var arga på oss att vi ringde så ofta, fast det var vår uppgift att samarbeta med dem. Ibland tvingades vi bara skicka iväg folk, till boenden och så, utan att ha haft kontakt med socialtjänsten. De hade också jourtelefon vi ringde på hela tiden. I samband med det här så gjorde man fel. Man tog fingeravtryck på en person men blandade samman personuppgifter, det var en mardröm under dessa fyra fem månader som jag jobbade i Solna. Vi hade beredskapsmöten och fick där veta att det inte fanns några boenden… flyktingarna fick sova i våra receptioner.
– Hösten 2015 hade vi en hel lista på vad vi skulle förordna till flyktingarna, det var biträde och god man… De ensamkommande fick alla ett eget biträde automatiskt. Asyladvokaterna brydde sig inte så mycket om att vinna caset, utan det handlade mer om att tjäna pengar. Det var många som tjänade pengar hösten 2015. Bussföretag, taxibolag, tolkar, advokat, gode män… Vissa av de gode männen hade femtio personer. De behövde inte ens ha något vanligt jobb.
Något annat som pågick i asylkaoset hösten 2015 var de inre slitningarna på Migrationsverket. Maria berättar att det fanns en rad invandrare som arbetade som handläggare, och att det var mellan dessa och svenskarna som meningarna gick isär.
– Det fanns handläggare som satt och grät när de lyssnade på de asylsökandes berättelser, trots att det helt uppenbart var fabricerade dussinlögner. Visst fanns det människor som gått igenom fruktansvärda saker… Men det var så många som satt och ljög rakt upp och ner. De som kallade sig ensamkommande barn – fast de var vuxna män – berättade likadana påhittade historier. Jag kunde titta på den svenska handläggaren och tänka, hur kan hon inte förstå att det där är lögn? Men hon tyckte bara synd om honom.
– Varje gång man frågade om ålder så sa dessa män ”jag är 16 år”. Då frågade jag, hur vet du det? Jo, svarade mannen, min pappa har skrivit på baksidan av koranen… varannan ensamkommande sa exakt samma sak. Att de var antingen 15 eller 16. Äkta minderåriga fanns, men de var så få. Jag fick se många skäggiga män framför mig. Jag sa, du är inte ett barn, du är man, så jag skriver upp dig i ålder. Då kunde de bli arga och agera hotfullt, så vi fick tillkalla vakter. De sa ”you can check me” och sträckte fram handleden, för de visste att vi inte gjorde några undersökningar på den tiden. De hånflinade, skrattade åt oss, att vi inte kunde göra något åt dem ändå… Hur gamla de än var. Vi gick på ögonen, händerna, rynkorna i pannan. 16-åringar har inte grova rynkor i pannan och runt ögonen. Ett barn under 16 år vet inte hur han ska förklara saker… I våra boenden kunde det bo en pappa och en son tillsammans fast de klassades som ”ensamkommande minderåriga”. Vi uppmärksammade detta genom att vi såg att det var något konstigt i deras relation…
Konflikterna handläggare emellan eskalerade under denna tid.
– De svenska handläggarna sa ”vi ska hjälpa människor”, även om det syntes att det var någon som var påtänd, eller grovt kriminell, eller uppenbart inte femton år gammal… Men många av oss invandrade handläggare pratade sinsemellan, vi var förbannade hela tiden. Det fanns ju enkla undersökningar, man kunde se på tänder… om någon var vuxen. Vi ifrågasatte hela tiden varför politiker inte kunde införa de medicinska undersökningarna när våra grannländer kunde det. Att det skulle behöva gå så långt att det skulle visa sig att 70-80% av männen visade sig vara vuxna… På tal om Afghanistan, detta kommer jag aldrig att glömma. En dag när jag stod i luckan kom det fram en gammal ledsen man, han kunde inte svenska eller engelska, så han behövde tolk. Han la fram 20-30 bilder på sin familj. Min kollega som kunde pashtu, eller om det var dari, frågade honom vad det var för bilder. Då säger mannen, ”min son kom till Sverige som ensamkommande barn, men jag lever, jag är inte död”. Pojken hade alltså sagt att pappan blivit dödad av talibaner, att de begravt honom. Han hade fått permanent uppehållstillstånd och tagit hit mamman och sina syskon. Jag blev så chockad av det här att jag började läsa den här pojkens asylbeslut, han hade beviljats uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov, för att hans pappa dödats av talibaner och för att han fruktade för sitt liv, att han vid ett eventuellt återvändande också skulle bli dödad. Och så dyker pappan upp i vår reception och säger ”de har ljugit, de har ljugit, jag vill leva med min familj”. Han lägger fram födelsebeviset, fotografier på sin familj. Jag frågade vår teamledare, vad gör vi nu? Teamledaren sa: ”Vi ska försöka återkalla sonens PUT, men det blir svårt, för han har redan bott här i fyra år, han har redan hela sin familj här…”. Eventuellt återkallade man sedan hans flyktingstatus. Men de lät nog den familjen vara kvar i Sverige kvar. Och sådana finns tusentals, de som fått PUT på oriktiga uppgifter, de har ljugit om sin ålder, ljugit om sin familj… om sina skyddsskäl…
– De flesta ville stanna i Stockholm. Ingen vill åka ut i landet. De vägrade. Till och med ensamkommande, de som skulle till anvisningsboenden i Boden, Kiruna, Sundsvall, de dök aldrig upp där. Många så kallade barn försvann. Vi tror att det var kriminella gäng som rekryterade dem. Kriminella kom till våra receptioner, pratade med flyktingarna. Vi frågade, vad gör ni här, då svarade de ”vi informerar” – om vad? Vi fick inga svar, men det syntes tydligt vad ”informationen” gick ut på.
– Bara att ta sig till Sverige kostade mycket, runt 10.000 dollar. Det innebär att ingen kunde ta sig hit om man inte hade pengar. Många hade exklusiva klockor, i-phones, de var välklädda. Men ingen hade pengar! Kanske max 40 euro. Varenda ensamkommande hade samma story. Att de kom med lastbil, gratis, att de kommit till fots, att ingen kontrollerat deras handlingar, att de hade sovit hela resan. Det enda som skilde sig var vilken region de kommit från. De sa de inte hade några handlingar, men i de flesta fall hade de kvar sina handlingar. Vi försökte ställa alla möjliga frågor. Vi var inte säkra på att de hade kvar handlingarna… men vi misstänkte det. Folk ljög om var de kom från för de visste att det gav bättre förutsättningar för att få flyktingstatus. Man har massa förmåner när man är flyktingklassad.
Maria viker ihop sin lapp. Vi ska ta en paus och dricka lite te. Hon säger att det är skönt att få ur sig allting, att det är en lättnad.
– Många av dem som kom var inga riktiga flyktingar. Jag såg dem stå där i receptionen, människor utan goda avsikter. De ville ha bidrag. Många syriska familjer var förmögna, de hade sin släkt här och en del av dem kom till Sverige i ett privatchartat plan. De hade så mycket pengar…
– I dag vet jag att även barn ljuger. Jag förstår att de vill leva i ett annat samhälle, men deras ansökningar bygger på lögner. Har man inget samvete? Att man använder sin förälders död för att få stanna i Sverige? Varför är det så? Jo, därför att vi svenskar är alldeles för generösa, vi sa det själva, att vi skulle öppna våra hjärtan. I och med hösten 2015 så växte kriminaliteten i Sverige, det är min fasta övertygelse. Vi välkomnade alla. Den naiviteten som vi har hela tiden, den har lett till att vi sitter i den skiten vi gör just. Att inga myndigheter fungerar som de ska. Vi känner oss inte trygga längre.
Missa inte fortsättningen imorgon:
Maria berättar om sitt arbete på Migrationsverket – en myndighet där personalen far illa och där man regelbundet tvingas begå tjänstefel och göra avsteg från lagen. ”Ibland vågar jag inte göra mitt jobb eftersom jag är rädd för de grovt kriminella som söker asyl i Sverige”, avslöjar Maria.
*******
Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS
Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.
Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.
Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.
Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.
14 NOVEMBER, 2017 06:32
Detta är den första delen av intervjun med Maria, som arbetar som handläggare på Migrationsverket. Vårt samtal blev så långt att jag tvingades dela upp det på två. Första delen handlar om hösten 2015, asylkaoset, slöseriet med resurser och konflikterna inom verket. ”De muslimska männen fick välja bort oss kvinnliga handläggare, de vägrade prata med oss. Sverige anpassade sig efter alla krav flyktingarna ställde”, berättar Maria, som själv är invandrare från ett utomeuropeiskt land och fick asyl på 90-talet.
Maria (som egentligen heter något annat) har arbetat på Migrationsverket sedan sommaren 2015. Hon är arg, less, trött, uppgiven, bitvis chockad av det hon tvingas vara med om i sitt yrke som handläggare. Vi har fått kontakt via en god vän och så snart jag hörde vad Maria hade att berätta insisterade jag på att få göra en intervju. Jag var rädd att hon skulle säga nej – men idag ses vi på en ostörd plats där hon kan få tala fritt.
Vårt samtal pågår i flera timmar. Maria har med sig ett papper där hon skrivit upp allt hon vill berätta. Hon säger att hon har kontaktat flera undersökande journalister och att hon och hennes kollegor nästan dagligen diskuterar att ringa tidningarna. För att de vill att allmänheten ska få veta hur det går till. För att de vill att sanningen om en verksamhet i fritt fall ska komma ut. Varför gör ni inte det då, undrar jag. Hon säger att det finns ett visst motstånd, ett mentalt sådant. För det är besvärligt att vara den som påpekar fel och brister. Hittills har hon inte mött något gehör hos sina chefer när hon protesterat och opponerat sig. Alla förslag på effektiviseringar viftas bort. En handläggare ska bara hålla tyst och göra det den blir tillsagd, berättar Maria.
Men först en kort bakgrund om vem Maria är: En kvinna i medelåldern som själv kommit till Sverige som invandrare från ett utomeuropeiskt land. Familjen anvisades bosättning på Västkusten och fick asyl på 90-talet. Så småningom flyttade man till Stockholm. Maria har alltid känt en stark kärlek till Sverige, till ett öppet, generöst och välvilligt samhälle där man tog väl hand om flyktingar och invandrare.
– Svenskarna tog emot oss med öppna armar, berättar hon. Jag har aldrig känt mig diskriminerad eller utanför. I princip från dag ett tyckte jag alla var snälla och omtänksamma. Så när vi fick uppehållstillstånd ville jag betala tillbaka för att det här landet gav oss chansen till ett nytt liv. Jag ville integrera mig och bli en del av samhället så fort det gick, så att jag fick känna mig som en svensk och bli delaktig. Därför utbildade jag mig så att jag kunde arbeta med människor och ge tillbaka lite av det vi hade fått. Det var samma sak för mina föräldrar, de ville lära sig språket och börja arbeta och bidra så snart som möjligt. Vilket de också gjorde. Trots att mina föräldrar var äldre när de kom till Sverige kämpade de på och lyckades bra i yrkeslivet.
Maria menar att hennes invandrarbakgrund ger henne förmågan att se hela hanteringen av flyktingar, asylfrågor samt migrationspolitiken ur ett annat perspektiv.
– Jag har ett annat synsätt än det naivt svenska. Jag kan språk som inte svenskar kan, jag vet hur andra kulturer fungerar. De svenska handläggarna tror verkligen på allt de får höra. Medan jag ser något annat.
Maria, som är jurist, börjar berätta om sin första tid på Migrationsverket i Solna. Om den kaotiska hösten 2015, av vilken konsekvenserna enligt henne fortfarande märks såväl på verket som ute i samhället. Över hundra personer rekryterades på kort tid för att man skulle mäkta med det enorma tryck som flyktingvågen innebar.
Varför ville du arbeta på Migrationsverket?
– Jag trodde det var en bra arbetsplats. Jag förstod inte då att Migrationsverket var en usel arbetsgivare… att förhållandena var gräsliga. Jag ville hjälpa människor och jag ville även se hur det fungerade inom offentlig/statlig verksamhet, och där bidra med mina kunskaper och erfarenhet. Men sen så fick jag en helt annan bild.
Maria tittar på sin lapp.
– Jag kan börja med vad jag först stötte på: Att vi bara slängdes in i verksamheten. Vi fick några dagars genomgång av hur systemet fungerar och vad man bör tänka på i första hand. När man är med om det förstår man att folk gör fel, eftersom de aldrig får någon ordentlig utbildning på myndigheten… efter det var det bara lära sig by doing. Det var bara att ställa sig i receptionen och hugga i. Dit kom varje dag cirka 150-200 personer, och alla var flyktingar. Syrier, irakier, afghaner, ensamkommande… alla möjliga. Egentligen fick vi inte ta in så många på grund av brandrisken. Kölappsystemet hade kollapsat totalt. Vi var inte förberedda på detta, lapparna hade tagit slut, folk började bråka med varandra, de började slåss, stämningen blev aggressiv. På ansökningsenheten var vi cirka femtio handläggare. Det blev sjukskrivningar, vi fick jobba till klockan elva på kvällen, vi mäktade inte med. Vi fick panik när vi såg att det bara kom fler och fler varje dag. Systemet var inte förberett på att ta hand om så många. Det var kaos, situationen var oerhört pressad. Och de här processerna tog sådan tid, att ta uppgifter, fingeravtryck… Vi prioriterade familjer med barn, gravida, äldre som var sjuka och så. Men de flesta var män. Ibland jobbade vi till midnatt och ändå hann vi inte riktigt med.
– Det som chockade mig var att vi använde oss av så mycket taxiresor. Vi tog emot två-tre bussar med ensamkommande om dagen. Men vi skickade inte tillbaka dem med SL-biljetter så de kunde ta sig till sina boenden, utan vi skickade dem med taxi. Vi beställde taxi för att de skulle hämtas och köras, både från boenden till Migrationsverket, och från Migrationsverket till boenden… vi spenderade många tusen kronor per dag på bara taxiresor. Vi hade till och med en jourtelefon som bara gick till taxi, vi fick ett speciellt nummer på begäran från Migrationsverket. Bussarna kostade också många tusen, ibland var de inte ens fyllda. De här bussarna hämtade ensamkommande på deras boenden för att komma till migrationsverket för att handlägga deras ärenden. Varje gång jag gick och hämtade dem i taxin knöt det sig i min mage. Vi ifrågasatte våra teamledare – varför gör vi så? De var inte sjuka. De var inte ens minderåriga. Då sa teamledarna att vi inte skulle bry oss, att det inte var våra pengar. Men det var det ju, det var våra och skattebetalarnas pengar som slösades. Men ingen av våra chefer brydde sig om hur vi använde våra resurser.
Maria skakar på huvudet.
– Det första de såg när de kom till Sverige var att de togs emot på det här sättet! Alla möjliga förmåner, och så fick de åka taxi överallt, inte ens svenskarna själva kan ju åka taxi så mycket för det är faktiskt dyrt.
– Den andra enorma kostnaden var den för alla tolkar. Vi hade väldigt många tolkar i receptionerna, så kallade platstolkar, men även telefontolkar. Platstolkar kostar mycket mer än telefontolkar. Vi hade platstolkar på schema från 10-17, detta kostade multum. De lämnade tolkrekvisioner, det var kanske 5 000 per person, övertid på helgerna. Plus milersättning och andra omkostnader ovanpå det. De flesta tolkade från dari och persiska, men även kurdiska och arabiska. Vi kunde ha upp till tjugo tolkar per dag, kostnaderna skenade.
Maria tar ett djupt andetag, jag får en känsla av att hon förflyttar sig i minnet till den kaotiska hösten 2015.
– Vi var så stressade. Det fanns inte tid att gå på toa eller äta lunch. Vi har bara en halvtimmes lunch i vanliga fall, men inte ens det fick vi. Det var påfrestande att jobba så nära med främmande människor, man riskerade att bli smittad och att bli sjuk. Vi sa hela tiden att vi behövde något så vi fick skydda oss, vaccin, munskydd eller så, men det fick vi inte. Vi bad att få använda engångshandskar när vi tog fingeravtryck, det fick vi inte heller, det hette att det skulle vara integritetskränkande. Men vi tjatade så mycket att vi till slut fick lov att ta på oss handskar. Det tog dock flera månader av tjat. Munskydd fick vi däremot aldrig använda… Många blev sjuka och smittade, förkylda. De som var friska fick jobba ännu hårdare för det var så ont om personal.
– Jag själv blev förkyld flera gånger på kort tid. Jag som sällan brukar vara sjuk blev fruktansvärt dålig. Jag låg helt utslagen i väldigt kraftiga förkylningar. Sedan pressades man att jobba fast man inte kände sig riktigt frisk.
Men kaoset och smittorisken var inte det enda problemet. Maria slår ut med händerna där hon sitter med soffan. Blicken blir bekymrad.
– Det var läskigt i receptionen, vi visste inte riktigt vilka som sökte sig hit. De flesta var ju män, runt 90%. Samtidigt som de flesta av oss handläggare var kvinnor. Vi fick servera mat och passa upp, kaffe, vi var springflickor, allt i allo. Det var obehagligt när männen vägrade prata med oss bara för att vi var kvinnor. De krävde manliga handläggare. Så de fick vänta på att en man kunde registrera dem…
– Å andra sidan, blickarna en del av oss kvinnor fick… Kanske inte främst jag, för jag ser inte svensk ut. Men de blonda tjejerna, de yngre… de tittade på dem som om de ville äta upp dem. Det var väldigt obehagligt. Männen skrattade då och då, pratade sinsemellan. Jag vill inte ens föreställa mig vad de kunde ha pratat om.
Maria höjer rösten. Det syns att hon blir provocerad bara hon tänker på det.
– Vi införde detta i våra registreringsansökningar, huruvida de ville ha en manlig eller kvinnlig handläggare och tolk. Flera av oss handläggare blev förbannade eftersom detta sände ut fel signaler när de skulle få välja vem de ville prata med. Av vilken anledning ville de inte ha kvinnliga handläggare? Många svarade ”jag är muslim”… Så de fick välja bort kvinnorna. Men ibland fanns inga manliga handläggare tillgängliga. Då var de tvungna att prata med oss kvinnor. Då vägrade de se oss i ögonen. De pratade med oss men såg bort. Ibland ville någon å andra sidan ha en kvinna, för han menade att kvinnor är mer förstående och kan hjälpa honom bättre än en man…
– Så från dag ett sände vi ut fel signaler till dem som kom till Sverige. Ingen vill integrera sig för allt serverades på silverfat… man lät religionen bestämma, eftersom vi är ett sånt samhälle där man får välja vad man vill. Många möjligheter, men inga skyldigheter. Men: Om man kommer från ett krigsdrabbat land borde man vara tacksam för allt det man får!
– Socialtjänsten brakade också samman. De var arga på oss att vi ringde så ofta, fast det var vår uppgift att samarbeta med dem. Ibland tvingades vi bara skicka iväg folk, till boenden och så, utan att ha haft kontakt med socialtjänsten. De hade också jourtelefon vi ringde på hela tiden. I samband med det här så gjorde man fel. Man tog fingeravtryck på en person men blandade samman personuppgifter, det var en mardröm under dessa fyra fem månader som jag jobbade i Solna. Vi hade beredskapsmöten och fick där veta att det inte fanns några boenden… flyktingarna fick sova i våra receptioner.
– Hösten 2015 hade vi en hel lista på vad vi skulle förordna till flyktingarna, det var biträde och god man… De ensamkommande fick alla ett eget biträde automatiskt. Asyladvokaterna brydde sig inte så mycket om att vinna caset, utan det handlade mer om att tjäna pengar. Det var många som tjänade pengar hösten 2015. Bussföretag, taxibolag, tolkar, advokat, gode män… Vissa av de gode männen hade femtio personer. De behövde inte ens ha något vanligt jobb.
Något annat som pågick i asylkaoset hösten 2015 var de inre slitningarna på Migrationsverket. Maria berättar att det fanns en rad invandrare som arbetade som handläggare, och att det var mellan dessa och svenskarna som meningarna gick isär.
– Det fanns handläggare som satt och grät när de lyssnade på de asylsökandes berättelser, trots att det helt uppenbart var fabricerade dussinlögner. Visst fanns det människor som gått igenom fruktansvärda saker… Men det var så många som satt och ljög rakt upp och ner. De som kallade sig ensamkommande barn – fast de var vuxna män – berättade likadana påhittade historier. Jag kunde titta på den svenska handläggaren och tänka, hur kan hon inte förstå att det där är lögn? Men hon tyckte bara synd om honom.
– Varje gång man frågade om ålder så sa dessa män ”jag är 16 år”. Då frågade jag, hur vet du det? Jo, svarade mannen, min pappa har skrivit på baksidan av koranen… varannan ensamkommande sa exakt samma sak. Att de var antingen 15 eller 16. Äkta minderåriga fanns, men de var så få. Jag fick se många skäggiga män framför mig. Jag sa, du är inte ett barn, du är man, så jag skriver upp dig i ålder. Då kunde de bli arga och agera hotfullt, så vi fick tillkalla vakter. De sa ”you can check me” och sträckte fram handleden, för de visste att vi inte gjorde några undersökningar på den tiden. De hånflinade, skrattade åt oss, att vi inte kunde göra något åt dem ändå… Hur gamla de än var. Vi gick på ögonen, händerna, rynkorna i pannan. 16-åringar har inte grova rynkor i pannan och runt ögonen. Ett barn under 16 år vet inte hur han ska förklara saker… I våra boenden kunde det bo en pappa och en son tillsammans fast de klassades som ”ensamkommande minderåriga”. Vi uppmärksammade detta genom att vi såg att det var något konstigt i deras relation…
Konflikterna handläggare emellan eskalerade under denna tid.
– De svenska handläggarna sa ”vi ska hjälpa människor”, även om det syntes att det var någon som var påtänd, eller grovt kriminell, eller uppenbart inte femton år gammal… Men många av oss invandrade handläggare pratade sinsemellan, vi var förbannade hela tiden. Det fanns ju enkla undersökningar, man kunde se på tänder… om någon var vuxen. Vi ifrågasatte hela tiden varför politiker inte kunde införa de medicinska undersökningarna när våra grannländer kunde det. Att det skulle behöva gå så långt att det skulle visa sig att 70-80% av männen visade sig vara vuxna… På tal om Afghanistan, detta kommer jag aldrig att glömma. En dag när jag stod i luckan kom det fram en gammal ledsen man, han kunde inte svenska eller engelska, så han behövde tolk. Han la fram 20-30 bilder på sin familj. Min kollega som kunde pashtu, eller om det var dari, frågade honom vad det var för bilder. Då säger mannen, ”min son kom till Sverige som ensamkommande barn, men jag lever, jag är inte död”. Pojken hade alltså sagt att pappan blivit dödad av talibaner, att de begravt honom. Han hade fått permanent uppehållstillstånd och tagit hit mamman och sina syskon. Jag blev så chockad av det här att jag började läsa den här pojkens asylbeslut, han hade beviljats uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov, för att hans pappa dödats av talibaner och för att han fruktade för sitt liv, att han vid ett eventuellt återvändande också skulle bli dödad. Och så dyker pappan upp i vår reception och säger ”de har ljugit, de har ljugit, jag vill leva med min familj”. Han lägger fram födelsebeviset, fotografier på sin familj. Jag frågade vår teamledare, vad gör vi nu? Teamledaren sa: ”Vi ska försöka återkalla sonens PUT, men det blir svårt, för han har redan bott här i fyra år, han har redan hela sin familj här…”. Eventuellt återkallade man sedan hans flyktingstatus. Men de lät nog den familjen vara kvar i Sverige kvar. Och sådana finns tusentals, de som fått PUT på oriktiga uppgifter, de har ljugit om sin ålder, ljugit om sin familj… om sina skyddsskäl…
– De flesta ville stanna i Stockholm. Ingen vill åka ut i landet. De vägrade. Till och med ensamkommande, de som skulle till anvisningsboenden i Boden, Kiruna, Sundsvall, de dök aldrig upp där. Många så kallade barn försvann. Vi tror att det var kriminella gäng som rekryterade dem. Kriminella kom till våra receptioner, pratade med flyktingarna. Vi frågade, vad gör ni här, då svarade de ”vi informerar” – om vad? Vi fick inga svar, men det syntes tydligt vad ”informationen” gick ut på.
– Bara att ta sig till Sverige kostade mycket, runt 10.000 dollar. Det innebär att ingen kunde ta sig hit om man inte hade pengar. Många hade exklusiva klockor, i-phones, de var välklädda. Men ingen hade pengar! Kanske max 40 euro. Varenda ensamkommande hade samma story. Att de kom med lastbil, gratis, att de kommit till fots, att ingen kontrollerat deras handlingar, att de hade sovit hela resan. Det enda som skilde sig var vilken region de kommit från. De sa de inte hade några handlingar, men i de flesta fall hade de kvar sina handlingar. Vi försökte ställa alla möjliga frågor. Vi var inte säkra på att de hade kvar handlingarna… men vi misstänkte det. Folk ljög om var de kom från för de visste att det gav bättre förutsättningar för att få flyktingstatus. Man har massa förmåner när man är flyktingklassad.
Maria viker ihop sin lapp. Vi ska ta en paus och dricka lite te. Hon säger att det är skönt att få ur sig allting, att det är en lättnad.
– Många av dem som kom var inga riktiga flyktingar. Jag såg dem stå där i receptionen, människor utan goda avsikter. De ville ha bidrag. Många syriska familjer var förmögna, de hade sin släkt här och en del av dem kom till Sverige i ett privatchartat plan. De hade så mycket pengar…
– I dag vet jag att även barn ljuger. Jag förstår att de vill leva i ett annat samhälle, men deras ansökningar bygger på lögner. Har man inget samvete? Att man använder sin förälders död för att få stanna i Sverige? Varför är det så? Jo, därför att vi svenskar är alldeles för generösa, vi sa det själva, att vi skulle öppna våra hjärtan. I och med hösten 2015 så växte kriminaliteten i Sverige, det är min fasta övertygelse. Vi välkomnade alla. Den naiviteten som vi har hela tiden, den har lett till att vi sitter i den skiten vi gör just. Att inga myndigheter fungerar som de ska. Vi känner oss inte trygga längre.
Missa inte fortsättningen imorgon:
Maria berättar om sitt arbete på Migrationsverket – en myndighet där personalen far illa och där man regelbundet tvingas begå tjänstefel och göra avsteg från lagen. ”Ibland vågar jag inte göra mitt jobb eftersom jag är rädd för de grovt kriminella som söker asyl i Sverige”, avslöjar Maria.
*******
Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS
Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.
Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.
Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.
Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.
