Migrationsforskarens tystnad

2018-06-04

https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/kronikor/52129-migrationsforskarens-tystnad/

När tonsättaren John Cage 1952 satte upp sitt klassiska verk 4’33 så hade han ingen aning om att migrationsforskaren Joakim Ruist skulle försöka sig på en egen version i SVT:s Aktuellt. Cages verk innebar exakt 4 minuter och 33 sekunders tystnad. Joakim Ruist nöjde sig med ungefär 30 sekunder.

   Låt oss ta det från början. Ruist har på uppdrag av ESO (Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi) skrivit en rapport i vilken han påstår att nettokostnaden för flyktinginvandrare är 74 000 kronor styck.

   Det huvudsakliga problemet är att flyktingar i allt för stor utsträckning senare i livet hamnar i låglönejobb och därmed betalar in för lite i skatt mot vad de tar tillbaka.

Det finns åtskilliga nationalekonomer och migrationsforskare som tycker att hans sätt att räkna är fel och att man med samma argument skulle kunna ge sig på kvinnor. Genom att de har lägre lön än män så betalar de mindre skatt än vad män gör. De lever dessutom längre. Och gamla människor som lever men inte jobbar är alltid en kostnad. Om man har det sättet att se på saken alltså.

   Men Joakim Ruist skrev sin rapport och dök upp i TV:s Aktuellt. Där fick han frågan om han tror att rapporten kommer att användas i valrörelsen. Och så blev det tyst. Alldeles tyst.

   Sällan har licensbetalarna fått mindre för pengarna. Det var liksom mer action i veckans pausfågel eller tillfälligt avbrott-skylten som brukade dyka upp när jag var liten. Anslagstavlan var drag under galoscherna i jämförelse. Migrationsforskaren stal trettio sekunder av mitt liv som jag aldrig kan få tillbaka. Vi var många som satt där framför våra TV-apparater och bara väntade.

   Jag har räknat lite på det. Medelinkomsten i Sverige är ungefär 290 000 om året. 365 dagar. 1440 minuter per dygn. Vi tjänar drygt 50 öre varje vaken minut. Om vi var 500 000 personer som såg det där inslaget (vilket är ett ganska troligt tittarantal) så har Joakim Ruists tystnad kostat samhället 125 000 kronor. Vi hade kunnat producera utav bara h-vete just den tiden.

   Men så kan man väl inte räkna? Kan man inte? Det är ju precis så Joakim Ruist själv räknar.

   I ett blogginlägg försöker han förklara sin pantomimföreställning. Det som gjorde honom svarslös var tydligen inte att han inte kunde svara utan att det var för många dumma frågor på en gång. Någon sorts intellektuell överhettning på grund av reporterns dumhet alltså. Självklart inte den egna. Självklart inte.

 Ruists kritik mot SVT handlar om att ”man väljer att framställa konflikt framför att försöka bidra till kunskap”. Han ser sig med andra ord som den helt igenom neutrala sanningssägaren i en fråga där det finns tydliga rätt och fel.

   Den stora svagheten i Ruists resonemang är att det i grunden bygger på tanken om att det är värdeneutralt att se människor som utgifter utifrån faktorer som de själva inte styr över. För honom är kostnadskalkylen neutral faktaredovisning. En sorts nationalekonomins Oppenheimer om man så vill.

   För att testa rimligheten i det sakligt neutrala synsättet kan man ta tanken hela vägen. En rapport om funktionshindrades kostnader måste med det synsättet betraktas som helt värdeneutral. Om den sedan leder till nedskärningar i assistansersättning eller lägerinterneringar spelar liksom ingen roll. Fakta är fakta.

   Men är fakta fakta? Nej. Väldigt sällan är fakta bara fakta. Vi kan väl på hyfsat goda grunder vara överens om att jorden är någorlunda rund, att två väteatomer och en syreatom blir vatten, att Stockholm är Sveriges huvudstad och sånt där. Men när det kommer till komplicerade processer kring till exempel ekonomi och migration så finns det mänger av olika uppfattningar helt enkelt därför att det är för många faktorer som inte låter sig isoleras.

   Det blir tydligt att frågan om invandringen som en kostnad eller en intäkt inte är så enkel om man betraktar svensk ekonomi på kommunal nivå. Vi kan ta Laxå som exempel. Det är en av Sveriges fattigaste kommuner som tack vare invandringen kommit på fötter.

   Här säger kristdemokraternas starke man sådant som Ebba Busch Thor inte säger. Han menar att kommunen har tjänat på invandringen och att de gärna kan ta emot fler. Utan flyktinginvandringen hade mängder av bostäder stått tomma, delar av den sociala servicen hade fått ge vika och så vidare.

   Perspektivet på invandringsfrågan är väldigt sällan de vanliga glesbygdskommunernas utan har som det mesta annat förvandlats till en diskussion om storstadsområden. Man kallar invandrartäta förorter för särskilt utsatta områden när det i själva verket handlar om särskilt utsatta människor. Och våra verkligt utsatta områden – glesbygden som avfolkas och förlorar social service – talar man inte om alls.

   En del menar att frågan om flyktinghjälp inte har med ekonomi att göra – att det handlar om humanitära ställningstaganden och att det synsättet alltid måste komma först. En del andra menar att man visst måste kunna räkna på kostnader och intäkter. Och en del av dem som räknar – till exempel Peo Hansen som är professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet, menar att invandringen är en lönsam affär. Ekonomen Sandro Scocco säger samma sak. Joakim Ruist och Tino Sanandaji håller inte med.

   Peo Hansen menar att det är tydligt att en expansiv flyktingpolitik sätter igång ekonomin, vilket gynnar tillväxten. Sverige har till exempel haft en stor invandring och landet går bättre än någonsin. Vi har aldrig haft bättre BNP/capita. Arbetslösheten går stadigt ner. Vi är Europas kanske starkast växande ekonomi just nu.

   Sådana som Hansen och Scocco menar att diskussionen har hamnat snett därför att allt för många inte förstår hur nationalekonomi fungerar. Det finns inte en fast summa pengar i ett land som ska räcka till olika saker. Landets ekonomi fungerar inte som familjebudgeten.

   En ekonomi på nationell och internationell nivå är ett ständigt flöde där konsumtion kan stimulera ekonomin även om konsumtionen kommer från bidragspengar. I Sverige skulle vi till exempel kunna ha nästan 0% arbetslöshet istället för att betala ut arbetslöshetsersättning.

   Men de flesta vill inte ha 0% arbetslöshet eftersom samhällsekonomin i stort fungerar bättre när vissa människor ställs utanför arbetsmarknaden. För hög sysselsättning driver upp lönerna och inflationen. Så ser den krassa verkligheten ut. Vi som jobbar tjänar på att vissa människor går på bidrag. Obehagligt men sant.

   De som tror att sjukvården, skolor, järnväg och annat har försämrats på grund av invandringen och att gränsen för vårt flyktingmottagande bör handla om hur många vi har råd att ta emot bör kanske fundera över en del saker.

   En sådan sak de bör fundera över är om inte de ökade klyftorna mellan rika och fattiga kan spela roll. I ett samhälle där skatter sänks måste enskilda medborgare istället betala för det de själva behöver. Fördelen är att de slipper betala för sådant de inte vill ha. Nackdelen är som sagt att de måst betala själva.

   Under 50-, 60- och 70-talen krympte skillnaden mellan rik och fattig i Sverige. På 80-talet påbörjades en förändring som innebär att klyftorna för varje år som går bara växer. Och detta sker alldeles oberoende av regering. I det avseendet är det ingen skillnad på vänster och höger.

   Den påhittade fienden är migrationspolitiken eftersom den är pedagogiskt lättare att tro sig förstå. Den verkliga fienden är en annan. Vi skulle ha råd att bedriva en expansiv och klok integrationspolitik om vi hade skjutit till ordentliga resurser, men vi kan inte skjuta till ordentliga resurser om människor betalar för lite skatt. Samtidigt kan vi inte betala ordentlig skatt om vi inte först har arbete och ordentliga inkomster.

   Det är fullt begripligt att Sverigedemokraterna ångar på om sin påhittade systemkollaps och det är kanske trots allt begripligt att Socialdemokraterna har valt att köpa den verklighetsbeskrivningen.

   De styr just nu ett land som går ekonomiskt bättre än någonsin, men eftersom många medborgare känner att de inte får del av framgången är det lättare att skylla på invandringen än att säga som det är.

   I Sverige har vi de senaste decennierna varit förbannat bra på att få igång det ekonomiska hjulet men förbannat dåliga på att dela med oss. Det strider så mycket mot den socialdemokratiska självbilden att erkänna ett sådant nederlag att de till och med väljer att förneka framgången.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.