KOLUMNEN. Margit Silberstein är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. Hon har tidigare varit inrikespolitisk kommentator i SVT.
Även om MP skulle framstå som trovärdigt när det återgår till sin gamla flyktingpolitik är det inte självklart att det lockar några större väljarskaror.
Miljöpartiet har varit med om att förvandla svensk flyktinglag till en av EU:s hårdaste. Inför valet i höst tänker partiet backa bandet och återigen profilera sig på en generös migrationspolitik. Men MP riskerar att väljarna inte litar på att omsvängningen är på riktigt. Och de som gör det kanske skräms bort.
Den 24 november 2015 grät Åsa Romson. Som vi förstod det rann hennes tårar för svikna ideal och en krossad självbild. Hennes parti, riksdagens mest gästfria i förhållande till asylsökande, skulle bygga murar tillsammans med Stefan Löfven.
I dag, drygt två år senare, är det som om partiet fortfarande är i sorg. Gustav Fridolin verkar ledsen, språkrörskollegan Isabella Lövin sammanbiten. Den enda i partiets ledning som utstrålar hopp och tro på en framtid för Miljöpartiet är Alice Bah Kuhnke. I övrigt råder mest en stämning av uppgivenhet, förmedlar miljöpartister jag talat med.
Många skulle vilja se kulturministern som språkrör i stället för Gustav Fridolin, Bah Kuhnke har själv gett uttryck för att hon är med på noterna. Hon är omtyckt, hon entusiasmerar, hon vågar vara sig själv. Även om hon i dessa knytblustider även bär spår av Sara Danius. Ett orosmoment är samtidigt att hon skulle vara för mycket sig själv och för lite politiker. Det finns dock inga tecken på att kongressen i Västerås om ett par veckor skulle mynna ut i någon palatskupp för att byta ut språkrör.
Gustav Fridolin var en gång en succé, just därför blir fallet desto större när det rämnar. Många minns hans ”high five” när han slängde sig i fontänen på Mariatorget efter succévalet till EU-parlamentet 2014, när Miljöpartiet blev Sveriges näst största parti. I dag är fingerspråket tummen ner för Miljöpartiet och hybris har övergått i dåligt självförtroende.
Det finns partikamrater som fortfarande är bittra över att Åsa Romson tvingades bort medan Gustav Fridolin blev kvar i kölvattnet av traumat kring Mehmet Kaplan och anklagelserna om umgänge med islamister. Då uppstod en het debatt som liknar den kring Svenska Akademien om att kvinnorna får skulden och männen klarar sig.
Vad är kvar av det som var Miljöpartiet? Väljarbarometrarna knuffar ner dem kring riksdagens 4-procentsspärr. Antalet medlemmar har halverats under mandatperioden. Hur ska det lyfta? Blir det några nya fontänbad för miljöpartisterna efter att dragkampen med S har blekt grönt till kompromissgrått? Vad vill Miljöpartiet vara för ett parti i dag när ideal, röstmagneter för unga väljare som vill rädda världen, har transformerats till visionär realism, för att tala med Isabella Lövin.
De gröna vill förstås framstå som klimat- och miljöpartiet framför andra. Men de frågorna tycks inte ha samma tjusning och dragningskraft som en liten brunkolsbit, Förbifart Stockholm eller Bromma flygplats, i dag dystra monument över sorglösa högtflygande vallöften, som pulvriserades i mötet med verkligheten Rosenbad. Hur mycket Isabella Lövin än radar upp vad Miljöpartiet åstadkommit i regeringen och vilka bastioner som är på väg att erövras.
Vad är kvar av det som var Miljöpartiet?
Antalet medlemmar har halverats under mandatperioden.
