När man följer den offentliga debatten eller pratar politik med bekanta drabbas man ibland av misstanken att man är omgiven av kortsiktiga små barn. De är oförmögna att tänka på saker som etablerad media inte skedmatar dem nyheter om, och de har lika svårt att göra en riskanalys av exempelvis invandringen, globaliseringen eller statens ständiga tillväxt på samhällets bekostnad.
Att världen kan vara en våldsam och farlig plats och att en del människor är direkt ondskefulla vill de inte påminnas om. Man kan förklara att deras stöd för massinvandring och byråkratvälde kommer göra att deras barn växer upp i ett betydligt sämre samhälle än vad de själva gjorde tills man tappar rösten/känseln i fingrarna – man kommer ändå bara att mötas av oförstående fiskögon.
En del människor är kort sagt frustrerande. Normalt skakar man frustrationen av sig lika snabbt som den drabbar en, möjligen kan man skriva av sig genom att jämföra meningsmotståndare med fiskar. Men frustrationen kan leda till en spännande frågeställning. Finns det rent biologiska skillnader mellan exempelvis godhetssignalerande vänner av den allomfattande och multikulturella dagisstaten å ena sidan och förespråkare av rätten att bära vapen och att behålla lejonparten av sin inkomst själv å den andra? Är det kort sagt så att "liberaler är från Venus, konservativa är från Mars"?
En bok som försöker besvara den frågan är The Evolutionary Psychology of Politics av den anonyma förmågan bakom den väl valda pseudonymen Anonymous Conservative (framöver förkortad som AC). Den är något av en kultklassiker, och brukar förr eller senare dyka upp när man bekantar sig med det politiskt inkorrekta och engelskspråkiga internet. Man ska inte sticka under stol med att bokens slutsatser har brister, men den är samtidigt något av en aha-upplevelse med minst lika många starka sidor. Detta inte minst då den förankrar ideologier i biologiska strategier, och då påminner oss om att PK-liberalismen är både ovärdig och farlig.
AC utgår från en teori från biologin, den så kallade r/K-teorin. Olika djurarter följer olika strategier för att föra sina gener vidare, som exempel kan man använda kaniner och vargar. Kaniner lever något förenklat i en tillvaro präglad av god tillgång till mat, men också slumpmässiga faror. Det är då förnuftigt att lägga sin energi på att få så många ungar som möjligt. En del kommer stryka med som följd av rovdjur och annat, men flitig fortplantning är ändå en rationell strategi. Några kommer överleva och föra generna vidare. Detta kallas en r-strategi. Vargar lever istället i en miljö präglad av knapphet men också av faror som går att bemästra genom anpassning. Det är då mer förnuftigt att få ett mindre antal ungar, och investera både genetiskt och socialt i dem. En varg är noga i valet av partner, och lägger tid på sin avkomma. Detta kallas en K-strategi.
AC menar att människan som djurart följer en K-strategi, men att det i viss mån ändå skiljer sig åt mellan olika människor. Dessa skillnader överlappar samtidigt skillnaderna mellan ideologier. I USA talar man om "liberals" och "conservatives", och det gör också AC. "Liberal" motsvarar i USA snarare "PK-vänster" än svenskans liberal (som kan betyda vad som helst). Den politiskt korrekte motsvarar i varje fall det AC kallar "liberal", den mindre politiskt korrekte snarare hans "conservative". Han noterar att r-strategin bland djur innebär att man undviker konkurrens och konflikt, är mer promiskuös, ofta uppfostrar sina ungar ensam, tidigt blir könsmogen och är mindre lojal mot en viss grupp. K-strategin innebär det motsatta, som exemplet med vargarna illustrerar.
Det intressanta här är att r-strategin i hög grad överlappar det AC kallar liberalism.
Liberaler vill minska konkurrens både mellan individer och grupper ("jämlikhet"), de är ofta pacifister och vill ha stränga vapenlagar. De är positiva till den sexuella revolutionen och kärnfamiljens sönderfall. Öppet positiva till pedofili var en del gröna i samband med 1968, men idag nöjer de sig med sexundervisning för barn. Vänsterliberalers bristande lojalitet till den egna gruppen behöver inte ens beskrivas, den är idag kärnan i deras projekt. Det finns flera symboliska sammanfattningar av de båda strategierna, tidigare talade man exempelvis om figurerna Spara och Slösa. Spara är uppenbart en K-strateg, Slösa snarare en r-strateg. K och r kan också beskrivas som valet mellan kvalitet och kvantitet.
I jämförelse med liberalerna vill AC:s konservativa ha konkurrens mellan både individer och grupper. Det betyder bland annat stöd för inkomstskillnader, rätten att själv "konkurrera" med angripare genom förmågan att möta dem med egna vapen, och ett starkt försvar. I mina ögon betonar inte AC tillräckligt att den historiska högern på grund av K-draget "lojalitet mot en grupp" inte kunnat acceptera hur stor ojämlikhet inom gruppen som helst. Redan Tacitus beskrev att germanerna ansåg ojämlikhet farlig för sammanhållningen i ett krigarfolk. Konservativa vill också skapa ultimata förutsättningar för att de ska kunna investera genetiskt och socialt i sina barn. Två kapabla vuxna med god karaktär ska leva i ett stabilt förhållande, och föra vidare sina K-värderingar till sina barn. Att barnen i sin tur ska bli promiskuösa i ung ålder är inget konservativa strävar efter, att få barn när man själv är ett barn är av naturliga skäl ingen K-strategi. Så inte heller att staten ska ta de resurser konservativa själva skapat och omfördela dem till människor som får barn de inte kan försörja. Man får kort sagt snart en bra bild av skillnaderna mellan vargar och kaniner, K- och r-strategier, konservativa och liberaler, när man läser AC. AC skriver själv att de flesta människor hellre är som vargar än som kaniner, och att boken fyller en pedagogisk funktion även på det sättet. Den förklarar också varför "liberaler" vill ha "frihet" vad gäller sex, droger och dåliga livsval men inte vad gäller vapen eller hemundervisning. Det är för att de i grunden är r-styrda kaniner och inte vill behöva konkurrera med vargarna.
AC menar att en del människor följer r-strategin och andra K-strategin. Hans historiska förklaring till detta är tveksam, han menar att våra förfäder levde i överflöd. När antalet människor blev för stort ersattes överflödet av knapphet och konkurrens, och de mer r-styrda individerna flyttade då till nya jaktmarker. När även dessa blev överbefolkade flyttade deras r-styrda ättlingar vidare. Inga studier tyder mig veterligen på det. Att individer och grupper är mer eller mindre r- eller K-styrda finns det mer belägg för.
Teorin innebär att historien kommer följa cykler, liknade det som i alternativhögern summeras i orden "hårda tider skapar starka män, starka män skapar goda tider, goda tider skapar svaga män, svaga män skapar hårda tider". K-dominerade grupper kommer skapa trygghet och rikedom, men det kommer i sin tur leda till en mer gynnsam miljö för r-individer. Vilket gradvis leder till att tryggheten och rikedomen undermineras, och slutligen kollapsar i en ny period där främst K-individer överlever. "Vintern kommer" uttrycks det i Game of Thrones och då härskar vargarna igen.
Man kan om man så vill se sådant som välfärdsstaten, den allmänna rösträtten och mångkulturen som inslag i en sådan K/r-cykel, där de K-styrda "starka männen" gradvis trängts tillbaka och samhället alltmer dominerats av r-värderingar. Med kollaps och oro som följd, vilket betyder att K-värdena och -individerna åter kommer flytta fram sina positioner. AC menar också att farligare former av r-typen kan uppstå historiskt, bland annat r-individen som manipulerar K-individer att kämpa mot varandra.
Massinvandringen skulle då kunna vara ett sådant projekt, riktat mot de egna K-individerna. r-individen kan inte själv bekämpa dem, och importerar därför andra som kan göra det. Här har AC i mina ögon svagt stöd i forskningen, men hans teori för tankarna till Nietzsches resonemang kring ressentiment och slavmoral. En intressant idé är det alltså, kan det vara så att politiskt korrekta journalister egentligen bara vill hämnas på de mer populära klasskamrater som mobbade dem i grundskolan? Mentalt är de alltid kvar i Åmål eller den mindre stad där de växte upp innan de flydde till Stockholm. Om kriminella eller islamister kan sätta svenska K-individer på plats är det enligt AC:s teori inget r-individen gråter över.
Skämt åsido, AC menar också att r-typen ibland utvecklats till något av en trojansk häst. I grupper dominerade av K-strategier har vissa individer medvetet kunnat förråda den egna gruppen och vinna fördelar genom det. Han talar om "förräderi som darwinsk strategi". Återigen är det historiska underlaget för teorin milt sagt begränsat, men det får politisk korrekthet att framstå i ett något annat ljus. De politiskt korrekta "ser bara individer", och det betyder att de inte är lojala mot den egna gruppen. Psykologin bakom detta summerar AC bland annat som fientlighet mot de egna krigarna, minskad lojalitet mot den egna gruppen, motvilja mot konflikt och konkurrens, öppenhet för andra gruppers intressen, anti-traditionalism och bedräglighet. Det behöver inte handla om en sedan länge framvuxen strategi som AC menar, men det är uppenbart att det är beteenden och värderingar som underminerar den egna gruppens överlevnad samtidigt som det åtminstone på kort sikt kan gynna den bedrägliga individen. Och den forskning AC hänvisar till antyder att r-typen inte är förmögen att tänka långsiktigt.
Verkligt spännande blir det när AC försöker underbygga sin teori med vetenskapliga rön.
En del sådana finns faktiskt. En studie av hjärnor och politik från 2011 indikerade att liberaler har mindre amygdala än konservativa. Amygdala är en del av hjärnan ansvarig för att hantera hot, och detta skulle då kunna tyda på att man blir liberal för att man har en begränsad förmåga att bedöma faror. Resonemanget i början av texten om invandringsdebatter där beskrivningen av konkreta hot bara resulterar i fiskögon och "men så illa blir det ju inte" kan då förklaras av brister i den liberala hjärnstrukturen. Apor med skadad amygdala har i experiment visat sig ha svårare att läsa kroppsspråk och bedöma faror. De blir också mindre aggressiva. Det hela påminner om liberaler som väljer att kalla andras rationella varningar för "fobier", "hat" eller "fientlighet". Hur långtgående slutsatser man ska dra av amygdalastudierna är egentligen osäkert, men vissa aha-upplevelser får man när man läser om dem. AC tar också upp andra skillnader i hjärnan, som ACC (Anterior Cingulate Cortex) och dopaminproduktion.
Slutsatsen är inte minst att en individ kan påverkas av omgivningen, r- och K-strategierna är inte enbart medfödda. Felaktig uppfostran kan göra en hel generation mer r-mässig, men värderingar och medvetet val kan också göra r-kaninerna mer varglika. AC hänvisar även till en socialpsykolog med liberala sympatier, John Jost. Jost har forskat kring hur personlighetsdrag och ideologier överlappar, och menar att det bland annat handlar om "lojalitet kontra uppror" och "konformitet kontra kreativitet". Liberaler är då illojala men kreativa.
Som redan antytts har teorin både styrkor och svagheter. Många av svagheterna beror på att dess skapare är amerikan. Det betyder att synen på de två ideologiska alternativen är färgad av amerikansk historia snarare än av europeisk. Den europeiska högern har alltid varit kopplad till omsorg om naturen exempelvis. AC menar istället att sanna konservativa inte bryr sig om miljöpåverkan för att de är K-typer som vet att de kan konkurrera i vilken miljö som helst. Det resonemanget blir lite märkligt för den som är bekant med den europeiska högern. Viljan att se "vita rasister" som en r-grupp blir också lite märklig, givet talet om att K-värdena inkluderar förmågan till grupplojalitet och exkludering. Det finns inslag av både r- och K-individer bland "vita rasister". De historiska resonemangen tillhör rent allmänt bokens svagaste delar, resonemangen förs också för långt.
Men i grunden är det en tilltalande teori. Oavsett om det hela förklaras med skillnader i hjärnan eller inte så överlappar r-strategin och PK-vänsterns ideal i förvånande hög grad. Jag är högst tveksam till att det finns en evolutionär historia bakom förräderi mot den egna gruppen eller att det skulle finnas en koppling mellan historisk emigration och stöd för dagens immigration, men r och K påminner i hög grad om Nietzsches begrepp slavmoral, ressentiment och herremoral. AC:s användande av kaniner och vargar som symboler för de båda strategierna är också pedagogisk. De flesta vill hellre påminna om vargar än om kaniner, och vi påminns då om Kiplings ord att "flockens styrka är vargen och vargens styrka hans flock". K-strategin förutsätter lojalitet med den egna gruppen, helt bortsett från att förräderi mot de egna är osmakligt. Man får en hel del argument mot r-liberalerna när man läser The Evolutionary Psychology of Politics, även om det finns delar av boken som man kanske inte vinner på att hänvisa till i en debatt. Teorins kärna är stark, men flera av resonemangen i boken drar det hela för långt.
