Låt Polen göra upp med kommunismen

Den som läser dagens Aftonbladet får lära sig att EU gör rätt som ingriper mot Polen, då landet blivit nån sorts högerextrem bananrepublik "på marsch mot diktatur". Men bakom svenska tidningars lögner och propaganda döljer sig en sann berättelse. Och det är berättelsen om hur EU försöker stoppa ett folk från att – 27 år för sent – äntligen störta sina kommunistiska förtryckare från makten.

http://www.friatider.se/l-t-polen-g-ra-upp-med-kommunismen

Tidigt denna morgon röstade Polen ja till lagförslaget om att reformera sitt rättsväsende, trots att EU-kommissionen har lovat att stämma landet om så sker och trots den hårda kritiken från Europeiska rådets ordförande Donald Tusk. Reformen som provocerar EU går i korthet ut på att Polens parlamentariska församlingar, sejmen och senaten, ska få rätt att utse nya domare.

Förslaget har utlöst ramaskri och landets liberaler, som till följd av lågt folkligt stöd för en tynande tillvaro i Polens parlament, har lyckats engagera EU för att rädda domarkåren från vad kommissionen kallar en "systematisk risk" för politisk styrning av den polska rättstillämpningen. Om förslaget går igenom, hävdar kommissionen, kommer Polen inte längre att leva upp till EU-fördragets krav på att medlemsländerna ska vara rättsstater och demokratier.

Men det är pinsamt uppenbart att kommissionens agerande knappast beror på omsorg om ärevördiga rättsprinciper. I många, om inte de flesta, av EU:s medlemsländer utses domare på politisk väg. I Sverige krävs inte ens parlamentets godkännande – så som föreslås bli fallet i Polen – istället utses svenska juristdomare direkt av regeringen. Detta gäller även Högsta domstolen, medan majoriteten av underrätternas domare själva är politiker.

Jämför nu detta med det polska lagförslaget, där landets två parlamentariska kammare – ej dess regering – ges en kraftigt begränsad rätt att tillsätta domare i Högsta domstolen, men bara om utnämningen stöds av tre femtedelar av ledamöterna i varje församling.

Så varför angriper EU-kommissionen felaktigt Polen, när det är uppenbart att det är Sverige och inte Polen som har unionens mest politiserade domstolar?

Förklaringen är att den polska domarkåren tillsattes under kommunisttiden och idag närmast fungerar som ett kast, vars medlemmar anser sig stå över den polska lagen. Dagens domarkår utgörs nästan uteslutande av gamla kommunister och av deras barn och barnbarn, eftersom diktaturen anförtrodde domarna privilegiet att själva utse sina efterträdare.

EU lyfter gärna fram att Polens kommunistiska rättsväsende är "oberoende" i förhållande till regeringen. Och visst, i synnerhet sedan det föga kommunistvänliga Lag och rättvisa (PIS) vann valet 2015 har relationerna till den politiska makten varit milt uttryckt frostiga.

Men det betyder inte att de kommunistiska domarna står fria från nepotism eller maktmissbruk. Tvärtom.

Polens rättsväsende har blivit en födkrok för hela kommunist­släkter och rena klaner av andra och tredje generationens kommunister. Ett inte otypiskt exempel: Pappa sitter i Högsta domstolen, äldste sonen är talesman för domarkåren och mamma innehar den högsta positionen i appellationsdomstolen. Dottern sitter i sin tur i den regionala domstolen och yngste sonen är talesman för den regionala domstolens domarkår.

Med rätt släkt- eller vänskapsband till höjdarna inom den forna diktaturen kan man leva ett gott liv i Polen idag. Pensionsåldern för en domare är 56 år och lönen ungefär tio gånger högre än för en polsk arbetare. Därtill kommer en i praktiken fullständig immunitet mot att åtalas för brott – även när det handlar om grova brott som kommunistregimen begick mot sina dissidenter.

I Högsta domstolen sitter fortfarande domare som under 1980-talet utdömde långa fängelsestraff till oskyldiga oppositionella på uppdrag av den sittande kommunistregeringen. Domarna ställde upp under alla dygnets timmar för landets diktator Jaruzelski, och långt ifrån alla oppositionella lämnade fängelset levande.

Bland de – jämförelsevis – mindre allvarliga brott som kommunistdomarna i Högsta domstolen har ertappats med finns flera fall av grov korruption. Men på grund av sin immunitet har de inte gått att avsätta eller åtala när de åkt fast. Immuniteten har gjort den polska domarkåren stark mot svaga medborgare och svag mot penningstarka individer som har råd med mutor. Grova förbrytare släpps regelmässigt fria och utredningar läggs ner, i synnerhet om den utredde själv tillhör kastet, kan betala för sig eller har nära familjeband till någon inom den gamla kommunistiska regimen.

Domarkåren har många gånger utnyttjat sin åtalsimmunitet på ett sätt som väckt uppmärksamhet och vrede hos den polska allmänheten. Som när domstolarna plötsligt började dela ut hundratals fastigheter i Warszawa (som kommunisterna konfiskerat från polackerna) till sina kompisar genom att godkänna uppenbart falska bevis. I ett omskrivet fall godkände domstolen en överlåtelse där ägaren till en fastighet skulle ha varit 138 år gammal när han plötsligt skänkte bort hela egendomen till en höjdare inom domarkastet.

Men det är inte bara när den som begått brott själv tillhör domarkåren som det polska rättsväsendet sviker rättvisan. Istället skyddar man konsekvent alla former av gamla kommunistiska förbrytare.

Polens förste "demokratiske" president efter kommuniståren, Lech Walesa, visade sig exempelvis ha jobbat som informatör åt diktaturens fruktade säkerhetstjänst under hela sin tid som ledare för Solidaritet. För en ersättning motsvarande 200 kronor per gång angav han, under sitt kodnamn "Bolek", sina kamrater till regimens agenter.

Under tiden som president fifflade Walesa undan uppgifterna om sig själv ur alla arkiv, men 2015 hittade det polska historiska institutet dokument hemma hos den då nyligen framlidne kommunistiske inrikesministern General Kiszczak, som visade att Walesa var identisk med "Bolek". Händelsen väckte enorm vrede i Polen och många krävde att Walesa skulle lämna tillbaka Nobels fredspris (utdelat 1983) och ställas inför rätta. Emellertid valde Walesa att behålla priset och det polska rättsväsendet valde i sin tur, som man kanske hade kunnat förvänta sig, att inte åtala den än idag högst välmående förrädaren.

Det här var länge ett mönster i polsk inrikespolitik. När en makthavare med kopplingar till den gamla kommunistdiktaturen avslöjades med grova brott mot sitt eget folk följde ett drev i landets medier och krav på utredningar och åtal. En tid gick, sedan meddelade myndigheterna att alla utredningar läggs ned.

Kanske var det den så kallade Amber Gold-affären, där tusentals polska småsparare svindlades på närmare 2 miljarder kronor i ett gigantiskt pyramidspel, som slutligen fick droppen att rinna över för den polska allmänheten. När polisen kom ligan på spåren lade det polska rättsväsendet plötsligt ned alla utredningar utan åtgärd eftersom en av huvudmännen i härvan visade sig vara son till Europeiska rådets permanente ordförande Donald Tusk, tidigare premiärminister för Polens liberala regering och idag EU-ledningens mest högljudde kritiker av den polska domstols­reformen. Korruptionen var total när hans son undgick åtal och en välkänd advokat konstaterade att de polska domstolarna fungerade "sämre än en bordell".

Det var alltså inte utan anledning som väljarna gav det korruptions­kritiska Lag och rättvisa egen majoritet i Polens båda parlament 2015.

Under den nya regeringen har inga fängelseinterner lyckats "rymma spårlöst" eller "hängt sig i cellen" som var påfallande vanligt under den vänsterliberala Tuskregeringens dagar. Till och med landets tidigare vice premiärminister, parlamentsledamoten Andrzej Lepper, "hängde sig" när han visste för mycket.

Idag gräver man upp fängelsegårdarna där kropparna ligger i tredubbla lager och önskar anhöriga att komma och lämna DNA för identifiering av sina kära. Åtgärderna är populära, liksom mycket annat som den nya regeringen gör. Medan liberaler och socialister har fullt upp med att avskaffa sina egna länder i resten av Europa har Polen sagt blankt nej till EU:s asylkvoter, stoppat invandringen från tredje världen och nu sakta börjat anpassa rättssystem och lagstiftning för att ställa sitt folks värsta förtryckare till svars.

Men det väcker kritik.

"Politiseringen av Polens oberoende domarkår har inletts. Det är så här västvärldens förfall verkligen ser ut", dundrar den internationella liberalen Anne Appelbaum om den polska regeringens agerande, medan den svenske vänsterdebattören Adam Cwejman dömer ut den nya ordningen som "ett dråpslag mot demokratin och ett steg mot ett semiauktoritärt politiskt system". Bonnierhöjdaren Peter Wolodarski skriver i DN att "nedmonteringen av den liberala demokratin sker med skrämmande snabbhet" och hävdar att Lag och rättvisas valseger innebär en återgång till kommunismen.

Vem tror det här gänget att de lurar? Kommunisterna håller inte på att återkomma – de lämnade aldrig makten men är nu äntligen på väg ut. Och vadå västvärldens förfall? Är det något som kan rädda vår hårt prövade civilisation så är det just seriösa nationella regeringar som vågar ta strid mot både sin inhemska vänster och EU i det pågående kulturkriget. Det här vet Appelbaum, internationell vänster­liberal som hon är, och det är därför hon och den övriga vänstern fruktar Lag och rättvisa nästan lika mycket som de fruktar den ungerske premiärministern Viktor Orban.

Men varför är den svenska eliten så arg? Det handlar inte om att de identifierar sig som kommunister, för det gör de inte. Men i det polska rättssystemet ser de ett korrupt, nepotistiskt och kriminellt etablissemang som mot alla odds håller på att besegras av folkviljan. Det kan de identifiera sig med. Från sina ombildade bostadsrätter fruktar de en dag när deras hemligstämplade flodvågsband, Estonia-dokument och Stasi-listor blir ämne för brottsutredning istället för mörkläggning. En dag när allmän åklagare börjar utreda vad Fredrik Reinfeldts 20 miljonersvinst på "föreläsningar" egentligen var ersättning för och en dag när deras politiker­närstående välfärdskungar och asylbaroner får välja mellan att betala tillbaka eller åka i fängelse.

Med folkviljan som fiende vrålar de nu i högan sky om "diktatur" och "hot mot liberala principer" i Polen. Men de kan ropa efter EU-ingripanden och Nato-trupper bäst de vill. Nationalstaterna är fortfarande inte helt avskaffade och Polen kommer precis som Ungern att kunna genomföra sina reformer med massivt folkligt stöd. Så oron innanför tullarna är befogad: om ett regimkritiskt parti skulle dyka upp även hos oss kan makten glida den svenska eliten ur händerna lika snabbt som i Ungern och Polen. Central­europa är en fingervisning av vad som komma skall. Så håll i hatten, liberaler, för snart blir det åka av.

FRIA TIDER