Läs detta: Mycket rakt och ärligt skrivit!

Ronnie Wenngren:

Jag har röstat på socialdemokraterna i samtliga val sedan skolvalet på 70-talet och fram till 2014. I lilla trygga Sandviken var hela släkten, mina föräldrars umgänge och våra grannar sossar allihop och när Palme kom till stan eller till Högbo Bruk samåktes det i rena bilkaravaner. Han var som en idol och en levande ikon för oss sandviksbor och jag lyssnade på honom flera gånger under min uppväxt. Tillströmningen av åhörare var stor och Palme återkom förstås gärna till Sandviken som var en av landets rödaste kommuner. Jag minns, som 10-åring i början av 70-talet, hur fokuserade mina föräldrar såg ut när de lyssnade på honom och applåderna från alla på plats vid varje tillfälle Palme sade något bra var både långa och ärliga. Och jag har med egna öron hört honom säga: "Folkhemmets trygghet ska vi värna om" .
På den här tiden fanns inga alternativa partier för min släkt och de borgerliga hånade man gärna för sin vilsenhet vid julsammankomsterna och hemma vid köksbordet eller vardagsrumsbordet.

Den svenska modellen och tanken med folkhemmet som utvecklades efter andra världskriget var helt enkelt en klok idé som gjorde Sverige till ett bättre land. Det allt bättre pensionssystemet, barnomsorg till alla, den förlängda offentliga skolgången och en starkt utbyggd offentlig sjukvård var grunden i systemet. Det var alltså samhället som skulle bygga ut alla dessa områden och medborgarna skulle finansiera det genom skatter som fördelades av politiker och tjänstemän i riksdag, landsting och kommuner. Det var en politik som värnade om medborgarna och den fungerade bra. Man får dock inte glömma att förutsättningen för den svenska modellens existens har varit att vi ständigt får ett ökande antal människor i arbete och när detta brister påverkas hela systemet direkt.

Idag bevittnar vi ett sammanbrott av den svenska modellen där kretsloppet i det ekonomiska hjulet inte längre rullar på utan genererar kraftiga minus. Och det beror i huvudsak på demografiska faktorer sedan två decennier tillbaka. På grund av en hög arbetslöshet bland 100.000-tals nya invånare blir konsekvensen att de som arbetar är för få för att klara av att försörja och betala omsorgen för allt fler.

Det är naturligtvis p g a 70 och 80-talets sossar som jag fortfarande kallar mig sosse och det är bara att läsa ett partiprogram från den tiden så ser man vad som är S för mig. Jag hoppas enträget på att kloka sossar av den gamla skolan ska återvända till partiledningen men mitt tålamod är inte stort idag och det känns ibland som att jag väntar förgäves. Att ett tidigare solidariskt partis representanter har förvandlats till ickedemokratiska, globala liberalister som bryr sig allt mindre om folkets välfärd gör mig, på ren svenska, förbannad.
Det är uppenbarligen viktigare att leka humanitär stormakt - fast vi varken är humanitär, är en stormakt eller ens har råd.

En annan sak som även gör mig förbannad är att man hela tiden vill skuldbelägga Palmes "multikulturella 1975-beslut" som anledning till där vi är idag men det stämmer inte alls. På 70-talet hade Palme inga andra invandringsreferenser till det beslutet än en fungerande arbetskraftinvandring av konkret kompetens till framför allt våra industrier. Palme levde fortfarande när planerna på det så kallade Luciabeslutet utformades från mitten av 80-talet, som ett tufft agerande mot problem och konsekvenser på och runt landets flyktingförläggningar. Palmes och sossarnas hjärnor frös alltså inte fast 1975 utan med tiden såg man en annan sida av myntet.
Wikipedia:
"Luciabeslutet kallas det beslut kring asylpolitiken som togs av den socialdemokratiska Regeringen Carlsson I den 13 december 1989. Beslutet innebar att i fortsättningen bara så kallade "FN-flyktingar", som uppfyllde kraven enligt FN:s flyktingkonvention samt de med så kallade "särskilt starka skyddsbehov" skulle få politisk asyl i Sverige. Krigsvägran och flyktingliknande skäl, tidigare humanitära skäl, skulle heller inte godtas. Reglerna skulle gälla även de som fanns i Sverige och väntade på besked, med undantag för barnfamiljer som vistats i Sverige i minst ett år."
M a o - Sverige hade inga nämnvärt stora problem med arbetskraftinvandringen under 50, 60 och 70-tal men vi FICK problem med asylinvandringen av kreti och pleti under 80-talet. Det var för Sverige en helt ny situation vilket ledde till Luciabeslutet.

Jonas Widgren (1944-2004), som 1987-1990 arbetade för FN:s flyktingorgan UNHCR, berättar i boken “Exit Folkhemssverige – en samhällsmodells sönderfall”:
“I oktober 1983 började det komma irakiska kurder till Arlanda, några hundra i veckan. Olof Palme blev väldigt besatt av den här frågan. Vilka är dom här och hur kan vi få stopp på dom på något sätt? Vad är lösningarna? De lämnade sin fru i något läger i Iran och så kom de över Östberlin till Sverige. Den socialdemokratiska regeringen ville skaffa sig kontroll över inflödet. Ett viktigt skäl var att det allt större antalet migranter utan skyddsbehov som tog sig in blockerade resurser för verkligt skyddsbehövande. Systemet drog med sig enorma kostnader för statskassan.”
Lösningen blev att Olof Palme hotade DDR:s statsöverhuvud Erich Honecker med att helt bryta de diplomatiska förbindelserna med den östtyska diktaturen om inte Honecker såg till att stoppa trafiken med de irakiska kurderna via Östberlin. Sverige var ett av få länder som DDR hade dialog med. Palmes hot tog skruv. All inströmning av irakiska kurder via DDR upphörde över en natt.

I tidskriften "Invandrare & Minoriteter", Nr 2 1977, fick Olof Palme frågan vad vi bör göra för att hindra en framväxt av rasism i Sverige?
Palme: "Två ting bör göras. För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem."

Och Palme ville under vietnamkriget på 70-talet inte ta emot 1.200 kvotflyktingar från Vietnam med motiveringen att ”deras kultur skiljer sig så avsevärt från vår att det skulle få oanade följder.”
Säger inte detta allt om Palmes syn på alltför stora kulturkrockar?

Jag har läst de båda böckerna om Palme som kom ut på 80-talet och han var alltid mycket mån om familjen, "folkhemmet", tryggheten, livskvalitén och att välfärden skulle fungera fullt ut. Han hade aldrig accepterat att pensionärer behandlas som idioter och enorma mängder välfärdspengar slösas på en galen massinvandring.

Hursomhelst - tvärstoppet av irakierna, de växande kostnaderna och de eskalerande problemen på och runt förläggningarna och Luciabeslutets fleråriga planering betyder att Palme var emot stor invandring på 80-talet.
Nog om det.

Det är framför allt två saker som är anledningen till att Socialdemokraterna i början av 90-talet började svika sin värdegrund. Att vi gick med i EU och att Carl Bildt klampade in som statsminister med en politik som S kände sig tvungen att härma, för att försöka få tillbaka de väljare man förlorat.
Det fanns alltså bara 3 stycken utanförskapsområden 1991 och resterande 183 stycken har skapats genom en bokstavligen gemensam och fullkomligt ogenomtänkt migrationspolitik inom båda blocken.
1991 hade man alltså all möjlighet att i framtiden förhindra att Sverige fick fler segregerade områden men den vårdade man inte, utan under de följande 25 åren skapade man 183 till.

Definitionen av ett (1) utanförskapsområde är att där bor minst 4.000 invånare och arbetslösheten är mycket hög.
Om man räknar mycket lågt (eftersom många områden har långt över 4.000 invånare) kan man ta 186 gånger 4.000 och få en mycket lågt bedöms siffra på det blockpolitiskt skapade utanförskapet.

Detta bevisar att vi nu har ett nytt Sverige - skapat av politiker som i sin kollektiva godhetsapostelsjuka hellre blundar än gör konsekvensanalyser i ett tidigt skede, och när problemen inte längre kan förnekas har man en total beröringsskräck för att bemöta dem.
Inte förrän problemen är cementerade "ser" man dem.

Jag är så besviken på S så jag knappt finner ord för det.
Vid förra valet trodde jag faktiskt på Löfvén när han sade att han skulle "städa efter alliansen" för efter de två vansinnesmandatperioderna med destruktiva Reinfeldt hoppades jag faktiskt att det var fysiskt omöjligt att inte vilja återinföra en migrationspolitik som inte belastade välfärdssystemet för mycket och städade bort det värsta av Alliansens destruktiva år. Jag kunde inte haft mer fel än så.
Regeringen Löfvén har eskalerat rubbet som Alliansen inledde och allt har banne mig gått överstyr under denna mandatperiod. Han har svenskt politiskt rekord i svikna vallöften och han har sysslat med ett kappvänderi utan motsvarighet inom sossarnas historia.
I Löfvéns Sverige ligger vi i europatoppen när det gäller antalet jihadister per capita, fortfarande godkänns tvångsäktenskap och idag finns över 130 registrerade barnäktenskap och 300 polygama äktenskap, en hederskultur som har fria händer i 186 utanförskapsområden vilket lett till en lång rad mord på flickor och unga kvinnor och man tillåter att islamister delar ut flygblad och propagerar på torgen. Ett stort antal fundamentalistiska imamer tillåts fortsätta hatpredika och det finns muslimska dagis, grundskolor och friskolor där man lär sig att sharialagar är det enda rätta.

"Allas lika värde" betyder inte att alla människor i hela världen har rätt att bosätta sig i Sverige. Hur skulle det se ut om de miljoner människor som vill lämna sin lägre levnadsstandard är välkomna hit för att få vår svenska? Det skulle bli totalt kaos.
Europa och Sverige har utvecklats långt och snabbt genom bland annat industrialiseringen. Det är upp till alla länder att göra motsvarande och om de inte gör det kan aldrig bli vårt problem. Om diktatorer bromsar en välfärdsutveckling eller om oljemiljardärer i mellanöstern sitter på pengar som borde komma folket tillhanda kan aldrig bli vårt problem. Om länder misslyckas totalt med barnbegränsningen kan försörjningsbördan aldrig bli vårt problem, och vi har ingen skuld i det. Det är dessa länders regeringars problem och lösningen är inte att alla ska flytta till lilla Sverige för att få socialbidrag p g a "allas lika värde".

Ordet solidaritet tappar sin betydelse i samma ögonblick som socialdemokraterna inte låter det helt och fullt gälla det svenska folket. Själva begreppet avsåg från början de flergenerationssvenskar som byggt upp Sverige och deras barn och barnbarn och när det nu i första hand gäller människor utan tidigare koppling till landet blir belastningen för stor.
Socialdemokraterna har idag förändrat ordets innebörd så mycket att de lika gärna kan ta bort det ur sina vallöftesformuleringar och välfärdsfloskler för idag gäller, märklig nog, solidaritet i första hand alla människor som lyckas ta sig till Sverige. 
Och det är faktiskt, bokstavligen, att förråda ett helt folk och dess väljare eftersom de helt saknat mandat att införa dessa särbehandlingar som eskalerar bortom sans och vett.
Migrationspolitiken drivs bakom ryggen och över huvudet på folket som tvingas betala för den och detta kommer socialdemokraterna en vacker dag, eller en regnig, att få äta upp.

Vi kan inte låna Sverige ännu fattigare och vi ska heller inte acceptera att vårt eget land är vår största biståndsmottagare. Detta bevisar enbart att vi helt enkelt inte har råd och har tagit oss vatten över huvudet. Det är ekonomiska sjukdomssymtom för ett land - eller "avdukade bord och tomma lador", som Magdalena Andersson beskyllde Alliansen för.
Vi har inte råd med detta och vi saknar på långa vägar de resurser som krävs för att hantera situationen. Vi är ett litet land längst uppe i norr med liten befolkning, vilket betyder en liten och känslig statsbudget i förhållande till detta självpåtagna och helt galna åtagande.
Det räcker att göra en enkel research på statens och mottagarkommunernas ekonomiska situation, bostadssituationen, den dolda arbetslösheten (runt en miljon) och den eskalerande kriminaliteten så ser man hur illa ute Sverige är idag.
I somras var personalkrisen inom vården större än någonsin och man mutade återigen anställda att hoppa över sin semester för att ens kunna få ihop detta.

Hur kan det t ex komma sig att trots att vi tagit emot 900.000 människor från kosovomottagandet till idag så har vi ändå inte lyckats lösa problemet med semestertider inom vårdsektorn? Vi har haft 20 år på oss att hitta denna kompetens bland migranterna utan framgång.
Behöver vi ta emot två miljoner för att lösa semestertiderna inom vården? Eller kanske fyra miljoner - då kanske det löser sig?
Nej, svaret är och förblir arbetskraftinvandring av konkret kompetens till konkreta jobb. Det fungerade utmärkt under 50, 60, 70 och 80-talet.
Mindre anställningsbara och förvånansvärt integrationsovilliga människor hjälper inte Sverige på fötter igen.
30% av de som kom från Kosovo är förresten fortfarande arbetslösa, och 30% är en för stor siffra för att gruppen ensamt ska kunna finansiera de ekonomiska stöden till de som inte arbetar inom densamma.
Det betyder att kosovoflyktingarna som grupp fortfarande inte genererat en krona plus. På 20 år.
Det krävs 20% arbetslöshet eller mindre inom en enskild grupp för att skatterna som genereras ska räcka till gruppens ekonomiska behov.

När politikerna pratar om att invandrarna skapat 900 miljarder för Sverige syftar man på de skatter som genererats sedan år 1950, vilket är att flytta fokus från problemen och återigen försöka lura väljarna.

De senaste 20 åren vågar däremot ingen räkna på, för då skulle man belysa ett skandalöst minus.
Varje enskild asylsökande som kommer över gränsen kommer i snitt att kosta oss skattebetalare många miljoner innan de har ett riktigt icke skattefinansierat arbete. Och om de som fått ett nej gång på gång överklagar utvisningsbesluten på samtliga instanser kan man fortsätta vara bidragstagare i Sverige under många år.

Sammanfattningsvis misstänker jag att Socialdemokraterna har svårt att komma på slogans som definierar partiets politik. Att man under dagens 1:a maj-demontrationer kör med "Tillsammans för trygghet" blir så falskt krystat att man får eksem. För ett år sedan var partiets slogan "Den svenska modellen ska utvecklas inte avvecklas", trots att det sistnämnda är exakt vad man håller på med idag.

Årets val blir alltså första gången jag hoppas att sossarna gör ett katastrofval. Då kanske de vaknar upp ur sin ickesolidariska dvala, byter ut politiker och partiprogram och startar om som det parti de egentligen ska vara. Ett parti som kämpar för välfärden och tryggheten för medborgarna.
Det är ingen slump att socialdemokraterna i snitt rasat 25% i hela Europa. Det är deras nya politik som är anledningen.