Nu höjs kritiska röster inom Socialdemokraterna som gäller de offentliga uttalanden som kommer inifrån den egna rörelsen om att låta ensamkommande flyktingungdomar få stanna i Sverige. Jimmie Jansson, kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna är en av de som tycker att det är bekymmersamt att en rad arbetarekommuner driver på för amnesti, i strid med den migrationspolitik som Socialdemokraterna enades om på kongressen i våras.
– Jag tycker att det är väldigt olyckligt. Här har vi färska beslut från en partikongress, och alla har varit medvetna om vilka förutsättningar som gäller. Jag har väldigt svårt att se varför man nu ska från olika håll börja skjuta de demokratiska besluten i sank. Jag köper inte det, säger han.
Mot detta ställs bland annat Sylve Qvillberg, ordförande i Skurups arbetarekommun som ställer sig oförstående till kritiken.
– Ja, jag vet bara att det finns många väljare som har sagt att, nu lämnar vi Socialdemokratin om ni inte fixar detta, och det tycker jag är det största problemet, säger han.
Trots att sprickan i regeringen och inom socialdemokraterna långt ifrån är ny presenteras den som en nyhet. Den tvärvändning som socialdemokratin gjort sedan ”Mitt Europa bygger inga murar”-talet av statsministern på Medborgarplatsen hösten 2015 vilar idag inte bara på det socialdemokratiska kongressbeslutet från 2017. Tvärvändningen kom till stånd genom en mycket bred riksdagsmajoritet där där regeringen (Socialdemokraterna och Miljöpartiet) och oppositionspartierna i Alliansen (Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna) den 23 oktober 2015 slöt en migrationsöverenskommelse där de kommit överens om en 21-punktslista för att hantera flyktingkrisen.
Även om flyktingaktivisterna inom socialdemokraterna skulle få statsministern att göra ännu en tvärvändning bygger en sådan på att de får med sig minst ett Alliansparti. Sverigedemokraterna kommer med en sannolikhet gränsande till visshet, rösta mot varje förslag som en tvärvändning till innebär. Stefan Löfven har inte bara en riksdagsmajoritet emot sig för en tvärvändning till, han har opinionen emot sig även om enskilda partiföreträdare, som Qvillberg, hotar med medlemsflykt om inte en allmän flyktingamnesti utfärdas för de ensamkommande unga som anlände 2015.
Medlems- och väljarflykten, om Stefan Löfven utfärdar en sådan amnesti, riskerar att bli minst lika stor och då går flykten sannolikt inte till Moderaterna eller något av Allianspartierna. Det är mer sannolikt att dessa väljare, många i LO-kollektivet, kommer gå till Sverigedemokraterna. Inte för att Sverigedemokraterna nödvändigtvis är deras förstahandsval ur ett sakpolitiskt hänseende, mer för att alla andra partier har visat sig instabila. Moderaterna har, trots Ulf Kristerssons första lyckade veckor, en bra bit kvar tills de upplevs stabila för många väljare. Hos en hel del väljare lever Fredrik Reinfeldts “Öppna hjärtan”-tal kvar i minnet. Endast SD, MP och V har hållit något som kan liknas vid en konsekvent linje under mandatperioden. Oavsett vad den enskilde väljaren och analytikern kan tycka om den. Svensk politik präglas idag av ett vingligt, och under stundom ängsligt, mittfält.
Vad som även talar emot att den av Qvillberg med flera uttalade medlemsflykten är att efter migrationsöverenskommelsen slöts 2015 har många arbetarekommuner som Ledarsidorna.se varit i kontakt med inte tappat medlemmar utan tvärtom ökat antalet genom nyrekrytering. Varje nyrekrytering behövs för att fylla platser i kommunfullmäktige, kommunala styrelser och nämnder i ett parti där det dör fler medlemmar än det fylls på med nytt blod.
Det som talar för en tvärvändning är dels inflytandet från “Kyrkfolket” i form av Wanja Lundby Wedin, tidigare ordförande i LO och idag förste vice ordförande i Svenska Kyrkans styrelse samt professor Ulf Bjereld, ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet och därmed ständigt inadjungerad i socialdemokraternas viktigaste organ, Verkställande Utskottet. Men även att Stockholms Arbetarekommun, som idag leds av gruppledaren Anders Ygeman, kontrollerar i praktiken de flesta maktpositioner i partiet. Stockholms Arbetarekommun är fortfarande i allra högsta grad präglat av identitetspolitik, aktivism och separatism och har inte ändrat inriktning sedan Ygemans företrädare Veronica Palm lämnade ordförandeskapet. Ygeman har till och med tagit över Palms gamla medarbetare, Johan Sjölander, vars sambo Emma Lennartsson numera uppbär avgångslön från partiet efter att hon fick lämna statsministerns stab i vaket efter IT-haveriet på Transportstyrelsen. Nätverken är, trots personalförändringarna, i praktiken intakta.
Stockholms Arbetarekommun är fortfarande den del av partiet som har störst inflytande av samtliga partidistrikt.
De som genom utspel i media argumenterar för en ny tvärvändning spelar ett högt spel om socialdemokratins framtid. Skulle de få gehör för sin linje innebär det att partiet i framtiden kan inskränka partikongresserna till kongressfesten och den del av kongressen som avhandlar partistadgar.
I övrigt partiarbete och interndemokrati skulle det räcka med ett gatans parlament där det särintresse som mobiliserar de mest högljudda opinionsbildarna kommer styra partiet i en ryckig, och svajig, väg framåt. De utan en kraftfull opinionsbildning, som till exempel de i behov av LSS eller andra resurssvaga grupper, skulle med stor sannolikhet gå en osäkrare framtid till mötes.
