– Man förväntade sig en upptrappning på den syrisk-israeliska gränsen, eftersom Iran har militärposteringar i Syrien, och Israel redan tidigare attackerat vissa av dem, säger Cecilia Uddén för Sveriges Radio.
– Men när det inte längre finns ett kärnteknikavtal, så har Iran ingenting att förlora på att trappa upp konflikten med Israel .
Enligt Israel är det första gången som Iran direkt avfyrat raketer mot landets militär.
Bilden som sätts av svensk media är dock kraftigt förenklad och i viss mån även vinklad. Israels attack mot iranska mål i Syrien var ett svar på den tidigare attacken mot israeliska installationer på Golan-höjderna, ett område som Israel ockuperar sedan mer än 50 år och har nu annekterat dessa sedan 1980. Annekteringen är dock ej erkänd. Orsaken till att Israel behållit kontrollen över höjderna är det militärstrategiska övertag som det innebär att kunna attackera eller försvara sig från en högre höjd.
Israels utrikesdepartement meddelar att ungefär hälften av iranska förbanden på syriskt territorium nu är utslagna samt att Israel inte kommer att tillåta att Syrien utnyttjas av Iran som framskjutet basområde. Israel bedömer att de har slagit ut ungefär hälften av Revolutionsgardets kapacitet på syriskt territorium. De förband som Israel attackerade var i praktiken samtliga frå Quods-styrkorna, en del av det iranska Revolutionsgardet;
- Iranska underrättelseinstallationer tillhörande Quods-styrkorna
- Quods-styrkornas centrum för logistik
- En militärbas med inriktning på logistik tillhörande Quods-styrkorna i Kiswah.
- En iransk militärbas norr om Damaskus.
- Vapendepåer tillhörande Quods-styrkorna på Damaskus flygplats.
- Underrättelse- och informationssystem som associeras med Quods-styrkorna
- Observationsplatser och andra installationer i buffertzonen
- Den iranska missilplattformen varifrån den iranska missilattacken mot Israel kom ifrån.
Islamiska revolutionsgardet är en iransk militärorganisation. Gardet grundades den 5 maj 1979 av ayatolla Ruhollah Khomeini och utvecklades till en viktig aktör under Iran–Irak-kriget 1980–1988. Revolutionsgardet är konstitutionellt en fjärde försvarsgren. Det består av mark-, sjö- och flygstridskrafter och en underrättelsetjänst.
Revolutionsgardet har intervenerat i det syriska inbördeskriget där det strider tillsammans med trupper från Hamas och Hizbollah. Officerarna är iranier medan revolutionsgardisterna i huvudsak är shiitiska afghanska och pakistanska flyktingar i Iran, med tidigare stridserfarenhet.
Revolutionsgardet är, utöver Syrien, även engagerade på den afrikanska kontinenten även söder om Sahara bland annat i Nigeria där de utbildat IMN, den shiamuslimska milisen ”Islamic Movement of Nigeria”.
Det är möjligt, till och med troligt, att den iranska attacken mot Israel kommit utan att USA lämnat kärnteknikavtalet med Iran men att det uppsagda avtalet nu sänkt tröskeln. Det finns dock ett antal parametrar som inte framgått och varför vi inte redan idag har kunnat uppleva ett storskaligt krig.
Valresultatet i Libanon är ett av skälen. Den inrikespolitiska situationen i Iran en annan.
Uppgifter till Ledarsidorna.se från källor i bland annat inne i Teheran samt högt uppsatta befattningshavare inom de forna Falangisterna i Libanon, i Bekaa-dalen på gränsen till Syrien, vittnar om att den iranska armén nu har mobiliserat underhållsförband i stor skala och flera andra källor i Iran lämnar samstämmiga, men samtidigt vaga, uppgifter att en större proteströrelse riktad mot regimen nu växer fram. Attacken mot Israel kan ha varit ett försök från regimen och mullorna att ena Iran mot en yttre fiende.
En annan parameter som spelar in är Hizbollah i Libanon. Hizbollah gick segrande ur valet och även om den sunnimuslimske premiärministern Hariri med största sannolikhet kommer sitta kvar kommer Hizbollahs inflytande nu öka. För en yttre betraktare skulle det innebära att Hizbollah då borde ha avfyrat några tusen av de uppskattningsvis 150 000 markmålsmissiler som är placerade i södra Libanon riktade mot Israel. Så skedde aldrig och skälet är enkelt.
Parlamentets mandattid är fyra år, och enligt konstitutionen utser parlamentet presidenten, vars mandattid är sex år. Libanon är tillsammans med Israel den enda demokratin i mellanöstern.
Politiken i Libanon påverkas starkt av religion. År 1943 skrev landets då sittande ledning på ett avtal, den så kallade Nationella pakten, (al Mithaq al Watani) som bland annat reglerade vilken religion regeringens ämbetsmän skulle tillhöra. Parlamentet består av kristna, druser och muslimer.
Presidenten skall enligt konstitutionen vara kristen tillhörande den Maronitiska kyrkan, talmannen i parlamentet skall vara en shiamuslim och premiärministern skall vara en sunnimuslim.
I Libanon finns idag mer än 1,5 miljoner syriska flyktingar i olika läger. Uppskattningsvis 400 000 av dessa är främst sunnimuslimska stridsvana och stridstränade soldater. Dessertörer. Dessa dessertörer, och många av flyktingarna, önskar Syriens president al Assad ha tillbaka. Det krävs sannolikt ingen större fantasi att räkna ut vilket öde som al Assad har i beredskap för främst dessertörerna. Dessa dessertörer har ingen önskan att återvända frivilligt. Många av dessa dessertörer och flyktingar har tagit vägen via olika miliser. Ett exempel är den av Muslimska Brödraskapet influerade Faqh-armén som gjort sig skyldiga till folkmord på 1 300 arabisktalande kristna i Idlib. I Faqh-armén återfanns minst en svensk, Tarif al-Sayed Issa, som senare kom att dödas av en bilbomb i Idlib. Delar av denna armé återfinns idag i Libanon som stridsvana flyktingar.
Hizbollah har heller ingen önskan att inleda ett anfallskrig mot Israel och samtidigt ha 400 000 sunnimuslimska dessertörer som till varje pris inte vill återvända till Syrien i ryggen.
Sveriges situation kan komma att utvecklas till att bli något prekär. Ambassaden i Beirut är inte en ambassad för de bilaterala relationerna mellan Sverige och Libanon i första hand utan en renodlad biståndsambassad med fokus på biståndet till Syrien och de syriska flyktingarna i Libanon. Just de grupper som al Assad nu avser att göra upp med efter att Hizbollah gick stärkta ut ur det senaste valet. Al Assad förväntar sig att Libanon, främst Hizbollah, nu tömmer de läger av dessertörer som vuxit upp i Bekaa-dalen. Han vill ha sina dessertörer tillbaka för att göra upp räkningen.
Samma flyktingläger som de stridsvana desertörerna nu uppehåller sig i och som är beroende av den svenska ambassadens biståndsmedel för sin överlevnad. Sverige är samtidigt mån om relationen till Teheran och det av Muslimska Brödraskapet dominerade Hamas.
Det är inte säkert att Sverige kommer att vilja hamna mellan de sunnimuslimska desertörerna, många av dem lojala till Muslimska Brödraskapet, och ett stärkt Hizbollah som löper al Assads ärenden.
Redaktörens syrliga kommentar:
Sveriges bistånd till konflikten Syrien-Israel-Palestina-Iran bygger på en lika stor allians med regimen i Teheran som med Muslimska Brödraskapet.
Denna genomtänkta plan är idag obsolet och kommer med stor sannolikhet kosta liv. Kanske främst sunnimuslimska liv då al Assad och Teheran förväntar sig leverans av syriska sunnimuslimska dessertörer som Sverige ger bistånd och skydd.
