Nu skall Ni läsare få lite personlig och modern svensk historia till del.

De senaste åren har jag drabbats av ett stort mått av självgodhet. Nästan hybris. Jag kan rekommendera denna känsla för den är riktigt, riktigt njutbar! Det krävs dock att man förtjänar att ha denna känsla och lyckligtvis gör jag det.

För jag märker att jag skrattar och njuter mer och mer över vad jag hör i massmedia. Det kan låta rått, men det skrivs om våldtäkter, gruppvåldtäkter, gäng­brottslighet, droghandel, bidragsberoende, utanförskap, våldsbrottslighet, skjutningar och så vidare. Senast för några veckor sedan hörde boende i en stadsdel i Göteborg automateld, ringde polisen som kom och hittade en ihjälskjuten man i en bil pepprad av kulor. Enligt polisen är mordet relaterat till de gäng som försörjer sig på droghandel. Detta skedde 20 minuters gångväg från min bostad.

Jag tänker mer och mer i termer av: Vad var det jag sa? Varför lyssnade ni inte på mig? Om detta sker i dag, hur kommer det då inte att se ut om 20 år? Om 14 år är jag pensionär, vill jag då verkligen bo kvar i Sverige?

På 1980-talet var jag medlem i MUF. Det var på den tiden då MUF ville ha fler poliser, hårdare straff, privat radio och tv, lägre skatter, starkare försvar och mer frihet för individen. Känns det igen från dagens debatt? Redan då varnade jag för massinvandringen och sade att detta skadar oss svenskar.

Ingen ville lyssna på mig då. Istället blev folk misstänksamma emot mig och undrade vad jag var för en konstig människa. Men i mitt dåvarande arbete som civilanställd på Polisen i Göteborg såg jag vilka som kom in till arresten på Skånegatan 5, gripna för olika brott. Redan då, för över 30 år sedan, var invandrarna i majoritet bland de gripna.

På 1990-talet arbetade jag under flera år på Sverigedemokraternas partikansli i Stockholm. Arbetet utfördes av några få tappra partimedlemmar helt ideellt. Denna tidnings chefredaktör Vávra Suk var en av oss.

Jag började själv på partikansliet våren 1994 efter att ha hoppat av min högskoleutbildning för att hjälpa SD i valrörelsen det året. Inte det smartaste karriärdraget, men jag är krigartypen och då är man villig att gå ned i skyttegraven för att försvara sitt land.

Det var vi frivilliga som skötte partiet på den tiden, svarade i telefon och på brev, gav ut medlemsbulletinen SD-kuriren, betalade räkningar och så vidare. Det var hårda tider. Vi var som pestsmittade.

Vi åkte ut på torgmötesturneér där våldsvänstern och invandrare misshandlade oss och vandaliserade våra bilar. Polisen stod åtskilliga gånger med armarna i kors och flinade, det kommer jag inte att glömma. Det var på den tiden när Säpo kastade bort sin tid med att avlyssna våra telefoner, fota, filma och skugga oss.

Är det så ett demokratiskt land skall behandla sina oliktänkande? Få var de svenskar som vågade gå med i partiet eller rösta på oss. Dessa upplevelser har märkt min själ för resten av mitt liv. Jag glömmer inte och jag förlåter inte. Detta var innan ”de fyras gäng” tog över makten i SD.

Hade jag då vetat vad Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof skulle göra med SD med liberaliseringar och uteslutningar så hade jag aldrig tillverkat deras medlems­kort utan slängt deras medlemsansökningar direkt i papperskorgen.

Nåväl, nu till saken. Något år så skulle nya klistermärken tryckas. Jag vill minnas att det var någon gång mellan 1995-97. Jag sade till partiorganisatören att jag ville vara med och bestämma texten på ett eller två klistermärken. Det fick jag. Det ena klistermärket fick texten: ”Moskéer idag – Sharialagar i morgon”.
Det blev ett jäkla liv.

Så illa kommer det inte att bli i Sverige, sade de okunniga i partistyrelsen. Jag stod på mig och sade att detta blir konsekvensen av massinvandring av muslimer till Sverige och att det bara är en tidsfråga innan de tar över makten. Nej, nej, så illa kommer det inte att bli, de tyckte att klistermärket var för extremt.

Klistermärket som var för radikalt för SD under 1990-talet, men som kom att bli sanning tjugo år senare.

Partistyrelsen ville att klistermärket skulle dras in. Jag vill minnas att beslutet blev att de skulle sorteras ut och slängas. Jag köpte ett antal av dem och sparade privat för att sätta upp och dokumentera min egen personliga och SD:s historia inför framtiden.

Så gick ett antal år. Åren blev till decennier. Gruppvåldtäkterna, gängskjutningarna och moskéerna blev bara fler och fler. Nu har vi dessutom blivit berikade med muslimska böneutrop. Så kom då den berömda domen från Solna tingsrätt. Ett domslut enligt sharia. Jag blev faktiskt förvånad att den kom redan i år, 2018. Jag trodde att det skulle dröja lite längre fram i tiden.

Enligt SCB:s befolkningsstatistik kommer Sverige år 2050 att ha cirka 12,3 miljoner invånare. Trettio procent av dessa kommer sannolikt att vara muslimer. Det innebär nästan fyra miljoner människor. Drygt hälften av dem kommer att vara män. Det blir två miljoner. Låt säga att hälften av dem vill ha sharialagar. Kan de svenska männen stå emot en miljon muslimska män som vill ha sharia? Skulle inte tro det.

Jag vågar påstå att problemet ligger helt och hållet i den svenske mannens personlighet. Den feminiserade, konflikt­rädde svenske mannen. Män med låga halter av det manliga könshormonet testosteron som går med axelremsväska och barnvagnar ute på stan samtidigt som deras kvinnor arbetar.

Svenska män är enligt min uppfattning konflikträdda och vågar aldrig prata om problem eller sätta ned foten. Det är en dålig strategi, för vågar man inte prata om problem så kan man heller aldrig lösa dem.

Det är en rent av farlig strategi gentemot mer hårdföra invandrade män som är vana att ta för sig. Tids nog kommer det svenska folket att få betala priset för sin undfallenhet.

Jag fick tyvärr rätt med mitt budskap på klistermärket och det gick mycket snabbare än vad jag trodde att det skulle göra. Jag kan stolt berätta att klistermärket hänger på väggen hemma inramad med guldram. Den är värd mer för mig än den universitetsexamen som jag aldrig tog.

Jag skall nu roa mig med att göra en ny förutsägelse: Om inte den nuvarande samhällsutvecklingen med massinvandring och tilltagande islamisering av det svenska samhället stoppas och om inte en kraftfull massåtervandring sker med det snaraste, så kommer Sverige under detta århundrade att bli ett muslimskt kalifat. Jag tippar att det kommer att ske redan i min livstid. Låt mig gissa någon gång på 2040-50-talet. Innan dess har jag dock lämnat Sverige för gott.

Jag håller samtliga riksdagspartier ansvariga för denna katastrofala utveckling.

Om jag i dag skulle låta trycka upp ett nytt klistermärke så skulle texten bli som följer: ”Moskeér idag – Kalifat i morgon”.
Snälla svenska folk, låt mig denna gång få ha fel om Sveriges framtid.