Islamiska staten: Välkommen till terrorns rike

UNDERGÅNGSKULTEN

”Gnistan har tänts här i Irak, och dess hetta kommer bara att intensifieras... tills den bränner korsfararnas arméer i Dabiq".

Irakiska al-Qaidas ledare Abu Musab al-Zarqawi, 2004.

Det hade kunnat vara en vacker dag. Tänk ljusa fält och rullande kullar som breder ut sig ända bort mot horisonten där de möter en perfekt, klarblå himmel. Det hade kunnat vara en vacker dag, om det inte var för blodet som vid den svartklädda gestaltens fötter färgar den dammiga jorden mörkt röd.

I en lika delar hotfull och föraktfullt uppläxande gest höjer den maskerade mannen sin kniv och riktar den mot kameran, medan en av den så kallade Islamiska statens (IS) bönesånger ljuder i bakgrunden. Vid den maskerade mannens fötter ligger amerikanske hjälparbetaren Peter Kassigs avhuggna huvud.

– Här står vi och begraver den första amerikanska korsriddaren i Dabiq ivrigt inväntandes att resten av era arméer anländer, säger "Jihad John", IS numera döde bödel vars riktiga namn var Mohammed Emwazi.

Det är med den här sortens skräckpropaganda som sunnimuslimskt extremistiska IS har etablerat sig som världens mest fruktade terrororganisation. Men i Emwazis ord ligger mer än bara ett hot. Legenden om Dabiq, en anspråkslös prick på den syriska kartan drygt en mil från Turkiet, är legenden om jordens undergång. Det är här i Dabiq som den avgörande sista striden, enligt en profetia som tillskrivs profeten Muhammad, ska utkämpas innan domedagsklockan tickar mot midnatt. Även IS engelskspråkiga propagandamagasin har fått sitt namn från orten. Och det är här de av omvärlden avskydda jihadisterna inte bara inväntar apokalypsen utan också gör sitt yttersta för att påskynda den.

En bekant beskriver IS som hydran, ett monster med inte bara ett utan flera farliga huvuden som måste huggas av.

Ja; om man nu tror att IS utan vidare köper sin egen propaganda, vilket man inte bör ta för givet. Men medan omvärlden frenetiskt söker efter ett sätt att krossa den i princip kategoriskt terrorstämplade gruppen blir det viktigt att reflektera över vad IS faktiskt är; en långt mer skräckinjagande varelse än den grupp som för16 år sedan bildades i afghanska Herat.

En bekant som nyligen flydde IS syriska "huvudstad" al-Raqqa beskrev IS som hydran, ett monster med inte bara ett utan flera farliga huvuden som måste huggas av.

Välkommen till terrorns rike – inte en stat, men långt farligare än bara en terrorgrupp.

TERRORN

"Gud har soldater i varje land som är redo, redo att strida och terrorisera korsfararna var de än må finna dem för att försvara kalifatet".

IS propagandamagasin Dabiq, februari 2015.

Sorg. Det var för att sörja som folk i söndags samlades på Place de la Republique efter de fasansfulla attacker som krävde minst 130 dödsoffer i Paris. Runt ett hav av blommor trängdes parisare för att tända ljus och ägna offren en tanke. Offren för vad den franska regeringen fördömer, inte bara som ett terrordåd utan också som en krigshandling.

En man höjer sin telefon för att fotografera ljuset som kvinnan bredvid håller när skarpa smällar plötsligt hörs, och panik utbryter. På ett ögonblick kastar sig folkmassan fram och börjar springa, i rädsla för vad man tror är nya skott.

Det kommer senare att visa sig vara ett falskt alarm, orsakat av fyrverkerier som någon med minst sagt tvivelaktigt sinne för humor utlöst. Paris invånare betonar vikten av att leva vidare och inte låta sig kuvas.

– I min beslutsamhet att bekämpa terrorism vill jag att Frankrike ska fortsätta vara sig självt, sade president François Hollande i ett tal efter attackerna.

– Barbarerna som attackerade Frankrike vill förstöra det. De kommer inte att få det att ändras.

DOKUMENT OM ATTACKEN I PARIS: 216 minuter som skakade världen

Men staden är på helspänn. Om än bara för ett ögonblick har gärningsmännen uppnått ett av sina mål: att sprida skräck.

I "väst" är det till stor del genom attacker som den i Frankrike som IS gjort sig ökända. IS också tagit på sig ansvar för att ett ryskt passagerarflygplan den 31 oktober kraschade i Egypten med 224 dödsoffer som följd.

Förutom Frankrike har attacker inspirerade av IS under de senaste åren genomförts i USA, Danmark och Australien, och IS gör i regel sitt bästa för att ta åt sig "äran", även där det är tveksamt huruvida gruppen känt till dåden på förhand.

När självmordsbombaren Taimour Abdulwahab den 11 december 2010 spränger sig själv i luften i centrala Stockholm är det ISI, en föregångare till IS, han påstår sig tillhöra. Samma grupp som 2007 sätter ett pris på Lars Vilks huvud.

Men utan att förminska de hemska dåd IS begått i västländer så bleknar den listan jämfört med alla blodiga dåd IS begått i den egna regionen, särskilt mot shiamuslimer som tillhör islams andra stora gren. Syrien, Irak, Libanon, Jemen, Saudiarabien, Libyen, Tunisien, Turkiet. Listan är lång och växer årligen när IS expanderar sina aktiviteter över regionen. Gruppen gör anspråk på territorier en rad länder, bland annat Libyen, Egypten, Jemen och Afghanistan. Men grupper i fler länder som Algeriet, Ryssland och Nigeria – där ökända Boko Haram härjar – har svurit IS trohet.

"En del klagar ironiskt nog att det var bättre med al-Qaida."

– De är inte så starka i fråga om inflytande men däremot i fråga om hur rädda folk är för dem, säger Hisham al-Omeisy, politisk analytiker i den jemenitiska huvudstaden Sanaa, och nämner attacker mot moskéer som ett konkret exempel.

– Deras attacker har varit katastrofala och i kombination med vad folk hör från Irak har det fyllt många med skräck, till den grad att en del ironiskt nog klagar att det var bättre med al-Qaida.

Om man skiljer IS terror från resten av dess krigsapparat så fyller den flera funktioner. För det första skadar man sina fiender inte bara fysiskt utan också psykologiskt.

För det andra fyller de ett propagandasyfte – de ska ge intrycket av att IS kan slå var som helst, när som helst. IS vill naturligtvis utmåla sig som den farligaste islamistgruppen av alla. Det fungerar i sin tur som en sorts skrämmande reklam som hjälper gruppen locka till sig rekryter och pengar genom att etablera sig som den globala jihadismens "marknadsledare".

För det tredje kan det vara ett försök att politiskt avskräcka, exempelvis från att flygbomba dess styrkor i Syrien och Irak. IS framhåller gärna själva att attacker är ett straff för "angrepp mot muslimer", men det är högst tveksamt om IS ens själv tror sig påverka på det sättet.

Vissa talar om ett "skifte" där IS nu fokuserar mer på internationell terror.

En del experter beskriver attackerna i Paris som ett tecken på att det går dåligt för IS i Syrien och Irak. Dåd som dem i Paris är ett sätt för IS att förflytta uppmärksamheten från sina nederlag, anser Charlie Winter, Mellanösternexpert vid den Londonbaserade tankesmedjan Quilliam Foundation och ledande expert på IS propaganda.

– De vill verka vara på offensiven hela tiden och det är därför vi ser dem slå på det här sättet, säger han.

– De behöver ge bilden av övertag.

Vissa bedömare går så långt som att tala om ett "skifte" där IS nu fokuserar mer på internationell terror och mindre på att bygga sina territorier i Mellanöstern. Men de här två sakerna går inte att ställa mot varandra, de är båda delar av IS som organisation.

– Dessa två sidor av IS utesluter inte varandra. Det är helt tänkbart för IS att visa upp sina egna områden som en utopi och samtidigt attackera fiender utomlands, säger Charlie Winter.

På onsdagen meddelade IS i sitt propagandamagasin att man mördat fler ur gruppens utländska gisslan, den här gången norske Ole Johan Grimsgaard samt kinesiske Fan Jinghui.

IS är med andra ord en komplex organisation, med flera samspelande delar. Men om IS till stor del byggt sin ökändhet genom mer "traditionella" terrorattacker runtom i världen så är en annan nyckeldel gruppens brutala krig på hemmaplan. Det är genom erövringar på slagfältet som IS på allvar lade grunden för sin självutropade "stat", och det är efter IS militära framryckningar som många av de mest skräckinjagande övergreppen begåtts.

KRIGSMASKINEN

"Hur kan vi frukta dem, när vi har visat er vara riddarna och krigets män? När ni försvarar är ni som de fastaste berg. När ni attackerar är ni som jagande krigare."

Talesmannen Abu Muhammad al-Adnani försöker peppa IS-terrorister efter att de internationella bombningarna började, september 2014.

Ursäkta språket, men vad fan gör man egentligen när man får höra att IS tänker storma den stad man är satt att försvara? För den irakiska generalen Mahdi al-Gharawi, som förra sommaren hade fått ansvaret för Iraks näst största stad Mosul i sitt knä, blev svaret att åka på semester.

Med tanke på gruppens brutala rykte kanske man kan ha i alla fall lite förståelse för generalens agerande. Särskilt med tanke på att han fått smeknamnet "monstret i Mosul" för sitt milt sagt hårdhänta agerande gentemot stadens sunnimuslimska befolkning och knappast kunde vänta sig någon nåd i en stad där IS länge haft en stark närvaro under ytan.

Men av vad som kommit fram var det inte av rädsla som generalen höll sig undan, utan det verkar snarare vara ett symptom på den irakiska arméns allmänna hopplöshet, korruption och inkompetens. Utrustning köpt för dyra amerikanska dollar hade försnillats, rutiner försummats och arméns många desertörer hade aldrig rapporterats in av befälhavare, som däremot fortsatte att ta emot lön för soldater som inte längre fanns.

Mosuls fall "var en händelse som överraskade världen", står det i en rapport från Iraks parlament. "Men de som var informerade om säkerhetsläget i provinsen förstod att det här för eller senare skulle hända".

IS kom inte till Mosul, de hade aldrig försvunnit.

Det var alltså inte IS krigsmakt som gjorde att de i juni i fjol kunde lägga under sig stora delar av Irak, och samtidigt befästa sitt grepp om sina områden i Syrien. IS drog fram i områden där den sunnimuslimska befolkningen knappast var beredd att slåss och dö för en shiadominerad regering som i år diskriminerat och förtryckt sunniter. Det som fanns kvar av den nationella irakiska armén lade benen på ryggen och flydde utan strid, bland ihärdiga rykten om att IS-infiltratörer bland befälhavarna gett soldaterna order om att inte kämpa emot. Mosul blev den irakiska kronjuvelen i IS nya rike, som här börjar ta form. Men IS kom inte till Mosul. De hade aldrig försvunnit.

– De har alltid funnits här. Det är bara att det här var en mer tydligt militär offensiv, säger Rasha al-Aqeedi, forskare vid al-Mesbar institutet i Dubai, själv född och uppvuxen i Mosul där hennes familj fortfarande bor.

– Nu känner sig folk i Mosul hjälplösa. De kan inte göra något för att kämpa emot, och de ser på nätet och i irakiska medier att de ses som förrädare. Nu fruktar de vedergällning.

Det är svårt att säga exakt hur många soldater IS har under sig, eftersom det beror på hur man räknar. Menar man alla delar av IS organisation, eller bara den stående armén? Många bedömare uppskattar i alla fall antalet till drygt 100 000, varav cirka en fjärdedel är tillresta jihadister. Andra uppgifter är mer blygsamma, men de flesta uppskattningar varierar i alla fall mellan 50 000 och 100 000. Ett år sedan ska CIA ha uppskattat IS antal till uppemot 31 000, vilket skulle innebära att gruppens antal växer, även om den förlorar mark och lider svåra nederlag.

Något flygvapen har IS inte – däremot stridsvagnar och pansarfordon i massor, plundrade från militärerna i Irak och Syrien, men även från andra väpnade grupper.

IS slåss mot i princip alla andra de hittar. I Irak är det mot regeringens styrkor: den irakiska armén men framförallt landets shiamiliser. Miliserna, varav Iran har stort inflytande över den del, utgör den absolut mäktigaste styrkan mot IS i Irak men har själva gjort sig skyldiga till fasansfulla övergrepp i sunnitiska områden där de dragit fram. Det förvärrar om något konflikten och ökar religiösa spänningar i Irak, enligt experter. Även kurdiska styrkor från regionala självstyret i norra Irak är en viktig kraft mot IS. Kurderna har med flygunderstöd vunnit stora militära segrar mot IS, men har svårare att vinna mark i huvudsakligen sunniarabiska områden.

LÄS DET PRISADE REPORTAGET: Kvinnorna som är fångar hos IS

I Syrien strider IS mot president Bashar al-Assads regering, som har stöd av Iran och Ryssland, men också mot andra rebellgrupper och inte minst kurder, som utsatts för brutala attacker av IS och av andra islamistgrupper. Både al-Assad och IS gör utåt stort nummer av att de slåss mot varandra men i själva verket strider de båda överlägset mest mot andra. Det är kurdiska styrkor från norra Syrien och sunniarabiska rebeller i nordväst, många själva hårdföra islamister, som bjudit IS på dess största nederlag i Syrien, kombinerade med de internationella flygbombningarna mot gruppen.

IS är en mäktig militär kraft och det är i samband med gruppens militära insatser som vi har sett några av dess värsta övergrepp.
Den 12 juni 2014 dödar IS hundratals, kanske över 1500, obeväpnade kadetter vid Camp Speicher-massakern i irakiska Tikrit. Shiiter och ickemuslimer skiljs ut från sunniterna och dödas av IS-styrkorna.

"De försökte tvinga sig på oss flera gånger men jag knuffade bort dem."

Senare, i augusti samma år, angriper IS Sinjarberget och begår där sin värsta massaker hittills, mot medlemmarna av den yazidiska minoritetsgrupp som bor där. IS anklagar yazidierna för att vara "djävulsdyrkare" men det är tveksamt hur mycket det egentligen handlar om religion. IS mördar här tusentals yazidiska män och driver många fler på flykt. Kvinnor tas som sexslavar under hemska förhållanden.

En av dem som träffat flera kvinnor som tagits till fånga av IS är Expressens korrespondent Terese Cristiansson. 22-åriga Sharez och 20-åriga Shanaz beskriver hur IS först krävde att alla pengar och papper skulle läggas på en filt. Sedan dödade de alla män.

– Sen tog de sju av oss kvinnor. De sa att de räddade oss från elden som vi levde i. Och att vi skulle konvertera. Annars skulle de sälja oss till Saudiarabien, säger Sharez.

I veckor hölls de inlåsta i ett hus utanför Mosul.

– De försökte tvinga sig på oss flera gånger men jag knuffade bort dem. Jag skulle hellre dö, säger Shanaz.

Till slut lyckades de stjäla ett simkort och kunde ringa hem, för att få hjälp att fly.

Nyligen återtog kurdiska styrkor Sinjar med stöd av den internationella koalitionens flygbombningar Sinjar. Det var ett beskt nederlag för IS. Men så länge IS fortfarande finns i Mosul utgör de ett hot, enligt Umed Sabah, talesman för presidenten i Iraks kurdiska självstyre, Massoud Barzani.

"Insatsen för att befria Shingal (Sinjars kurdiska namn) var höjdpunkten på den här befrielseprocessen, pershmegas har besegrat och begravt myten om IS som oförstörbara", säger Sabah i en mejlkommentar.

Även i Syrien för IS ett krig mot alla. Flera boende i regimkontrollerade syriska områden som vi talar med vittnar om utbredd rädsla. Det handlar delvis om de självmordsbombningar och andra attacker som IS utför, men också om en rädsla för vad som händer om IS eller andra extremister tar makten i Syrien.

"Majed", en ung student från Lattakia som inte vill ge sitt riktiga namn, beskriver en ständig känsla av skräck, även om det enligt honom blivit något bättre sedan Ryssland gav sig in i kriget för att stötta president Bashar al-Assads regim. Majed kommer, precis som al-Assad, från minoritetsgruppen alawiter.

– Regionen genomgår ett riktigt helvete – inte ens helvetet hade varit värre än vad det är här nu, säger han.

– Jag tror inte att det kommer att lösa sig på tio år, det kommer att ta längre än så.
Majed betonar samtidigt att oron inte började i och med IS utan att med inbördeskrigets början. Det är inte bara IS som mördar medlemmar av minoritetsgrupper. Islamiska grupper som Nusrafronten och även rebeller i Fria syriska armén har begått hemska övergrepp, säger han.

En av de saker som skiljer IS från många andra syriska väpnade grupper är den ovanligt höga andelen utlänningar som strider i dess led. Det är "främlingarna" – "ghuraba" på arabiska. De som lämnat sina hemländer för att under IS svarta flagga utkämpa ett apokalyptiskt sista krig, eller kanske mest plundra och terrorisera där de kan.

UTLÄNNINGARNA

"Ha i åtanke att kalifatet är en stat vars invånare och soldater är människor. De är inte ofelbara änglar. Du kan se saker som behöver förbättras, och som förbättras."

IS propagandamagasin Dabiq inser att man kanske måste sänka hajpen en aning, augusti 2014.

Vad tänker du på om jag säger Nutella och gulliga katter? Förmodligen inte på IS, och i så fall är du i gott sällskap. En växande samling bilder på skäggiga IS-jihadister som med en kalasjnikov i ena näven och en burk sliskig nougatkräm i andra poserade glatt i Syrien och Irak väckte i fjol förvirrade reaktioner. Ungefär som man kan förvänta sig. Samtidigt kastade det nu stängda Twitter-kontot "Islamiska kattstaten" ur sig bilder på jihadister (här kallade "mjao-jahedin") som poserade med kattungar. Tonen är lättsam, skämtsam till och med, trots de hemska övergrepp som männen kan ha gjort sig skyldiga till.

Månader senare rapporterade amerikanska CNN i ett allmänt hånat tv-inslag att IS lockar kvinnor med kattungar och Nutella. CNN:s beskrivning må ha varit förenklad och dumförklarande men var inte helt fel i sak. Både kattungar har Nutella har förekommit i IS propaganda om än mest som ett skämt. Det säger något mer oroande om gruppen och dess utländska anhängare än vad många vill medge: att en hel del av de tillresta jihadisterna har växt upp i exempelvis Sverige och trots sina hemska brott gillar ungefär samma saker vilken 20-åring som helst.

De skrattar åt samma internethumor och äter samma skräpmat som alla andra.

Av samma skäl bör listan över vad svenska jihadister i Syrien saknat mest från Sverige inte förvåna. Fiskpinnar, köttbullar och potatisgratäng nämnde en jihadis i fjol för Expressens Kassem Hamadé. Det finns ingen motsättning.

Det är svårt att säga exakt hur stor del av IS som består av tillresta jihadister från andra länder än Irak och Syrien. Det beror på hur man definierar att "vara med i IS". Är alla som åker till IS-kontrollerade områden IS-jihadister eller måste man ta upp vapen?

En vanligt förekommande siffra är ändå att uppemot 30 000 utlänningar har rest till Syrien för att strida med väpnade grupper. Många av dem, någonstans mellan 20000 och 25 000, tros ha anslutit sig till IS. Totalt kommer de från mer än 100 olika länder, de flesta från andra länder i regionen men minst 4 500 har rest från västländer.

Ett år tidigare var den uppskattade siffran 15 000 från drygt 80 länder, enligt uppgift till tidningen The New York Times. Amerikanska Pentagon uppger att cirka 10 000 IS-terrorister dödats av flygbombningar.

Sverige är inget undantag, tvärtom finns skandinaviska länder bland de europeiska med flest "jihadresenärer" i förhållande till befolkningens storlek. Enligt Säpo har 286 personer åkt från Sverige till Irak och Syrien sedan sommaren 2012 för att "delta i strid eller stödja en våldsbejakande terrorgrupp". Det finns också hela familjer som har åkt ned, även med barn.

I dagsläget finns 125 svenskar på plats varav drygt en tredjedel är kvinnor. Kvinnorna, även vuxna, beskrivs ofta som "jihadbrudar" och framställs som sårbara offer. Det har anklagats för att vara en okunnig syn på kvinnor som är förmögna att fatta sina egna beslut, även om en hel del också är minderåriga.

"För kvinnorna är det en fråga om heder."

"Salma" och "Yasmine", som tidigare rekryterat andra kvinnor till extrema grupper, pekade vid ett panelsamtal i somras, arrangerat av The Guardian, ut ideologi och identitetssökande som de vanligaste anledningarna till att kvinnor ansluter sig.

– De här kvinnorna har bilden av en stundande undergång, säger Yasmine.

– För dem är det en fråga om heder. De tror att de kommer att skyddas och att väst inte kan skada dem.

Varje månad åker i snitt mellan fem och tio personer från Sverige till Irak eller Syrien för att ansluta sig, och det har varit en jämn ström av människor sedan 2012. Enligt Säpo har 120 personer kommit tillbaka och enligt obekräftade uppgifter har ungefär 40 dödats på plats.

Exakt vilka grupper svenskarna ansluter sig till är inget som Säpo går in på men IS dominerar, enligt Säpos presschef Sirpa Franzén. Risken att de som återvänder utgör ett hot väcker också oro. Säpo kan inte tvinga återvändare att tala med myndigheter om det inte finns misstanke om brott. Men det kan finnas personer som planerar terrordåd även i Sverige, enligt Franzén.

– Vi ser ju att det finns personer som definitivt har förmåga, och det kan finnas ett fåtal som både har avsikt och förmåga. Dem följer vi upp så klart, säger hon.
Radikalisering och rekrytering sker på flera sätt, bland annat genom sociala medier. Videor och bilder där fraser som "packa dina väskor och kom" nöts in gång på gång används för att uppmana till "hijra", alltså migration.

– Det finns olika roller man tar på sig; roller som att vara rekryterare, utbildare eller finansiär. Både vid möten och i sociala medier, och vi har sett att sociala medier är jätteviktigt, säger Sirpa Franzén.

"Abu Bakr", en ingenjörsstudent boende i Norge eller Danmark med irakisk familjebakgrund, var i fjol en av IS mest flitiga påhejare i sociala medier. Precis som IS-ledare tog han sitt smeknamn av en en känd gestalt ur islamisk historia. Abu Bakr beskrev IS attraktionskraft som en kombination av ideologisk extremism och ultravåld mot dem han såg som sunniislams fiende – särskilt Syriens president Bashar al-Assad. Varför ska man nöja sig med det näst mest extrema?

– IS är de som har den renaste religionen. De är hårda, men de är också rättvisa och det är Guda vilja, sade han via Skype i samband med att IS förra sommaren utropade sitt "kalifat".

– Vi är glada. Vi visste att kalifatet skulle komma men inte att det skulle komma så snart.

IS-anhängare vill gärna framställa sina motiv som rakt igenom nobla och ideologiska men i själva verket varierar de kraftigt. För en del är drivkraften äventyrslusta, för en del en flykt från en till synes meningslös tillvaro i andra länder. För en del lockar ett våldsamt banditliv där man med våld tar det man vill ha. Eller en kombination av alla ovanstående.

LÄS MER Här är svenskarna som strider för IS

Hur avskräcker man folk i Sverige från att ansluta till IS?

Men hur avskräcker man folk i Sverige från att åka, och vad gör man med dem som återvänder? En insats som på senare tid hamnat i fokus är avhopparverksamhet. Det är lockande att använda avhoppares berättelser om krigets hemska verklighet för att skingra rosenskimrande bilder av "kalifatet", samtidigt som brott måste utredas.

Mona Sahlin, regeringens samordnare mot våldsam extremism, berättade nyligen att hon har varit i kontakt med flera avhoppare från extremistgrupper i Syrien, även från IS. Ingen har gått med på att ställa upp och tala för de svenska myndigheternas räkning, men Sahlin har inte gett upp hoppet.

– Den dag vi har en ung kille som säger att han åkte ned för att han verkligen trodde på IS men att det bara var slakt och elände där – en sådan berättelse betyder otroligt mycket mer än vad en myndighet kan säga, säger hon.

För kampen mot IS utkämpas inte bara på slagfältet, eller gator och torg. Det är också ett propagandakrig, en kamp där IS visat prov på skrämmande effektivitet.

PROPAGANDAN

"Jag säger till dig: Vi är i en strid, och mer än halva denna strid utkämpas på det mediala slagfältet. Vi är i en medial kamp om vårt folks hjärtan och tankar."

Ayman al-Zawahiri, al-Qaidas andreman, i avråder i ett brev IS föregångare från det mest extrema våldet, juni 2005.

När IS den 3 februari i år släpper sin då senaste video är den bland det värsta gruppen hittills kastat ur sig. Videon där den jordanske stridspiloten Muath al-Kasasbeh inlåst i en bur bränns levande väcker särskild avsky, både på grund av dess innehåll och på grund av dess avancerade produktion. I Jordanien väckte den raseri och krav på hämnd. Dagen efter bombade jordanska stridsflygplan för första gången IS.

– Samtidigt som de väpnade styrkorna sörjer martyren så betonar de att hans blod inte kommer att ha spillts i onödan, sade den jordanska militärens talesman Mamdouh al-Ameri.

– Hämnden kommer att vara lika stor som katastrofen som drabbat Jordanien.
IS hade provocerat fram en våldsam motreaktion, förmodligen exakt vad gruppen avsåg.

Varje gång IS hittar ett nytt sätt att chockera framhåller vissa bedömare att IS denna gång har gått för långt och felbedömt motreaktionen. Det stämmer inte, enligt experten Charlie Winter vid Quilliam Foundation.

– Det irriterar mig verkligen när folk försöker resonera så. Folk försöker förstå IS som om den fungerade som vilken politisk organisation som helst, säger han.

– Ja, den stöter bort en del människor genom sitt våld, men det är löjligt att tänka sig att folk kommer att vända IS ryggen på grund av det.

Utan att hajpa IS propaganda så är den i alla fall inte ogenomtänkt. IS behöver inte vara några PR-genier för att kunna klippa film och förstå kommunikation. Trots dess "medeltida" ideal är dess medlemmar inga grottmänniskor, och det är en på många sätt modern organisation.

Användningen av skräckpropaganda har dessutom kännetecknat IS genom dess 16 år långa livstid. IS fick redan 2005 skäll från al-Qaidas huvudorganisation för sina brutala metoder. Flera experter vi talar med tror snarare att IS bara kommer att fortsätta söka nya sätt att chockera, varje gång med en ny upptrappning.

IS internationella attacker och krig på hemmaplan kan inte skiljas från dess propaganda, och de är viktiga i gruppens kommunikation utåt. Men det finns också en annan sida av IS medier, den sett till kvantitet kanske mest omfattande. Det handlar att framställa IS "stat" i så god dager som möjligt. Att måla upp bilden av en utopi som kan attrahera nya anhängare och hamra hem idén om att IS är mer än bara en terrorgrupp.

Det är bilder på jihadister som delar ut mat, lagar vägar och firar med kamrater. Det är barnkalas med glass och hoppborgar. Det är präglandet av egna guldmynt och produktionen av IS-pass, varav båda kan ha förekommit men mest som PR-utspel. Bilden som ges är förljugen, enligt flera boende i IS-områden vi talat med.

– De här videorna som visar ett vanligt liv där folk arbetar och är glada stämmer inte alls. Det är ren propaganda, och situationen i IS områden är mycket dålig, berättade nyligen syriske journalisten Marwan Hisham, som några månader sedan flydde al-Raqqa.

Det finns också det som IS absolut inte vill att någon ska se.

Om det IS vill visa upp är en trivsam tillvaro för de egna och ultravåld mot andra finns det också det IS absolut inte vill att någon ska se. Det är desertörer som desillusionerade lämnar gruppen, eller det faktum att flyktingar hellre riskerar livet på Medelhavet än ansluter sig till IS påstådda utopi.

Särskilt besvärliga för IS är rapporter om IS militära nederlag och gruppen som alltid vill verka oövervinnerlig tappar i dag mark. Stormen av IS-propaganda som har följt attackerna i Paris syftar delvis till att flytta fokus från IS militära nederlag, enligt Charlie Winter.

– De vill inte att folk ser dem förlora – de vill inte att folk ska se dem tappa mark i Irak, eller att ledare dödas i Libyen, säger han.

– Det är väldigt skadligt för gruppen. Den behöver verka vara på offensiven hela tiden, och det är därför vi ser den göra sådana här utfall för de behöver ge en bild av mäktigt övertag.

Propaganda har helt enkelt blivit en central del i IS försök till statsbyggande, särskilt sedan den i slutet på juni i fjol utropade sitt "kalifat". Men vad är det så kallade kalifatet egentligen, och hur fungerar det?

VAD IS EGENTLIGEN VILL

"Vår kalif har sannerligen återvänt – liksom vår stat som blivit en stadig byggnad. Och de troendes bröst har läkts, medan de otrognas hjärtan har fyllts med fruktan."

IS medieavdelning al-Hayat utropar i ett uttalande "Islamiska staten", juni 2014.

När IS den 29 juni 2014 utropar sitt "kalifat" och byter namn från ISIS (Islamiska staten i Irak och Syrien) till IS gör den verklighet av en dröm många jihadister haft men sällan omsatt i praktik. al-Qaida har sett sin verksamhet som förstadiet till en islamisk stat, men har inte tagit steget.

Det är helt enkelt svårt att upprätta en islamisk stat av den modell som IS och al-Qaida eftersträvar, eftersom man stöter på motstånd från folket man gör anspråk på att styra. När IS utropar ledaren Abu Bakr al-Baghdadi till kalif innebär det – enligt IS – att hela världens muslimer nu ska lyda honom. Det är inget anspråkslöst krav från en grupp som väcker avsky bland de allra flesta muslimer och vars extrema tolkning av islam ligger långt utanför den sunnimuslimska mittfåran.

Men vad är egentligen ett kalifat? Enkelt uttryckt är det en islamisk stat ledd av en högste politisk och religiös ledare med anspråk på att representera islam i stort. Konceptet har funnit i någon form under lejonparten av islams cirka 1 400 år långa historia. Först att göra anspråk på titeln vad rashidunska kalifatet och det är från den första kalifen, Abu Bakr, som IS-ledaren tar sitt namn. Senast innan IS var det osmanska riket, som efter första världskriget övergick i Turkiet, som kallade sig ett kalifat.

Idén om att upprätta kalifatet är själva kärnan i IS ideologi, som ofta beskrivs som medeltida men som snarare är samtida med järnåldern. Det är till 600-talet som IS vill skruva tillbaka klockan. Medan en del medlemmar av IS kanske mest vill plundra och döda finns det dem som uppriktigt tror på gruppens ideologi.

IS avfärdas ofta som ickeislamiska och deras tolkning av islam har fördömts av en lång rad islamiska auktoriteter. Det är fel att koppla samman IS ideologi med muslimer i stort eller ställa muslimer överlag till svars för IS handlingar. Men det religiösa elementet kan inte avfärdas utan vidare, och IS strösslar frikostigt sina uttalanden med hänvisningar till tron.

"IS representerar sannerligen inte muslimer."

IS ideologi är jihadistisk salafism. Det är en ultrakonservativ gren inom sunniislam som bygger på att efterlikna profeten och hans anhängare så mycket som möjligt, samtidigt som man är snabb att peka ut andra som otrogna, och ser våld som ett legitimt medel vilket inte alla salafister gör. IS ideologi har också, som svenska Mellanösternexperten Bitte Hammargren påpekar på sin blogg, många beröringspunkter med den religiösa diktaturen Saudiarabiens salafistiska ideologi. Grymma straff och godtyckliga rättegångar är institutioner i båda system – vilket inte hindrar EU från att ha saudierna som främsta handelspartner i Mellanöstern eller USA från att se kungadömet som en av sina viktigaste regionala allierade.

Det viktiga egyptiska lärosätet al-Azhar har dragit sig från att uttryckligen döma ut IS som avfällingar, med hänvisning till att al-Azhar inte ska hålla på med sådant. Men framstående medlemmar av lärosätet har talat ut mot IS.

– IS representerar sannerligen inte muslimer, inte ens en bråkdel av dem. Det är bara en terroristorganisation. Det är ologiskt att denna grupp är den som åberopar kalifatet, sade Abd el-Jalil Salem, tidigare representant för Egyptens religiösa donationsfond, i en tidningsintervju i fjol.

Att utropa ett kalifat är för IS ett försök att anknyta till en guldålder i islamisk historia, och att tala till en önskan många muslimer delar. Att dess anspråk är vilt överdrivna är en sak, men IS menar allvar med sin ideologi och i områden där IS styr kan man se dess stapplande försök till statsbyggnad.

Men hur är det egentligen i IS kalifat? Det korta svaret är: Inte så kul som IS vill få det att verka.

KALIFATET INIFRÅN

"Vid Gud, om ni väljer bort demokrati, sekularlism, nationalism och alla andra skräpidéer från väst och hastar till er tro, då kommer ni att äga jorden."

IS pitchar kalifatet vid dess utropande, juni 2014.

Att vara IS-terrorist, eller ännu högre upp i gruppens hierarki är en sak. Att vara en ur det sunnimuslimska folk IS vill betvinga och styra är en annan. Att tillhöra någon av alla de folkgrupper IS ser som fiender är i sin tur ännu något helt annat. Kurder, shiiter, kristna, yazidier och fler med dem kan alla vittna om massakrer och kidnappningar i områden där IS drar fram. Men även för sunnimuslimer som lever i IS territorier finns det många sätt att väcka gruppens vrede. Ett är att sprida nyheter om de många fasorna i IS "huvudstad" al-Raqqa.

Ytterst få journalister tar i dag den närmast självmordsbenägna risken att rapportera direkt inifrån IS-områden och IS vill ha monopol på uppgifter. Från gruppens propagandaorgan sprids både ond bråd död och en strid ström av skönmålande bilder. Det är lekande barn och skäggiga jihadister som bygger murar och skördar frukt.

Det är inte heller bara PR. IS menar allvar med sitt statsbyggande och är inte dummare än att den inser att det då behövs morot, inte bara piska. IS har en organisation som motsvarar en regering med kalifen längst upp och ministrar, skriftlärda och många tjänstemän längre ned i hierarkin. Det finns en konsumentombudsman i al-Raqqa, och IS har hållit i gång en del grundläggande samhällsfunktioner så länge de kunnat.

Men som man kanske kan räkna ut bjuder livet under IS också på annat än extremister som hjälper gamla tanter över vägen. För att beskriva den andra sidan har internationella medier till stor del förlitat sig på lokala medieaktivister som är emot både IS och den syriska regimen.

Särskilt är det gruppen "al-Raqqa slaktas i tysthet" som sprider material inifrån staden, en aktivism den har fått betala dyrt för. Många medlemmar har dödats av IS, senast i oktober i Turkiet. Hamood al-Moussa är en av gruppens grundare. I somras begravde han sin far, som IS fångat och dödat, enligt kolleger på grund av sonens aktivism. al-Moussa minns hur gruppen kom till staden och införde sin egen lag.

– IS har kämpat för att införa sina egna lagar genom att döda och gripa civila. Men de har också anpassat lagarna när det passar. När de känner av att folk är arga, som när rebeller från Fria syriska armén tog över byar nära al-Raqqa, försökte de minska pressen på de civila eftersom de samtidigt ville ha mer pengar och införde nya skatter, säger han från Turkiet.

Många historier om IS rikedom är troligtvis myt.

Pengar är ett evigt problem för IS, det är helt enkelt dyrt både att kriga och att försöka styra. IS beskrivs ofta som "världens rikaste terrorgrupp", men många historier om IS rikedomar är troligtvis myt. Uppgifterna om att IS kommit över hiskeliga summor genom världens största bankstöt mot Mosuls centralbank har exempelvis ifrågasatts.

I Irak har läget för IS försvårats av att regeringen stoppat lönerna för offentligt anställda i IS-områden som Mosul. De som där drabbats hårdast är ändå befolkningen, enligt forskaren Rasha al-Aqeedi, som ännu har familj i Mosul.

– Folk fruktar att kriget är på väg mot dem och de lever nu en dag i taget. IS styr Mosul genom skräck. Det är allt, säger hon.

Utländska stater har anklagats för att finansiera IS, egentligen utan klara bevis. Däremot har privatpersoner, bland annat på Arabiska halvön, och andra organisationer samlat in och skänkt pengar till gruppen. Men det är pengar från lokalbefolkningen, inte olja, antikviteter eller gåvor som är IS viktigaste inkomstkällor, enligt IS-experten Aymenn Jawad al-Tamimi, som har analyserat gruppens finansiella dokument.

"Det är skatter, konfiskering och sedan olja och gas, de senare två mindre viktiga än de första", skriver han i ett mejl.

Gränsen mellan skatter, konfiskering och ren banditverksamhet är i fall som IS inte glasklart. Beskattning och konfiskering kan egentligen slås ihop under "utpressning", säger al-Tamimi, som konstaterar att det därmed vore den överlägset största inkomstkällan för IS.

Att upprätta den här sortens rike, och i förlängningen en stat med en kalif som ledare har länge varit IS ambition. Men vem är då den här kalifen, vars ledarskap IS vill påtvinga omvärlden? För att förstå det – och var IS kommer ifrån – måste man blicka tillbaka över ett decennium, till 1999 då IS grundades.

IS RÖTTER

"Mujahedin i de två flodernas land har enats och bekräftar varandra i tillkännagivandet till muslimer överallt, och särskilt till sunnans folk i Irak, de gode nyheterna om att Sanningens stat grundats, Islamiska staten som kommer att införa Guds lag."

Gruppen Islamiska staten i Irak tillkännager sin existens, oktober 2006.

Vem är då egentligen "kalifen" som gör anspråk på att styra alla världens muslimer vare sig de vill eller inte?

Abu Bakr al-Baghdadi föds som Ibrahim Awwad Ibrahim al-Badri 1971 i den antika irakiska staden Samarra norr om Bagdad. Hans familj gör anspråk på släktskap som kan spåras tillbaka till profeten Muhammad och hans far lär ut koranverser i den lokala moskén. Grannar minns honom som en blyg och tillbakadragen tonåring som gillar att spela fotboll men som också är djupt dedikerad till sina religiösa studier, enligt forskaren William McCants som nyligen släppt en bok om IS.

Den blivande IS-ledaren tar 1996 examen i koranstudier vid Bagdads universitet och studerar sedan koranläsning. Han ansluter sig till Muslimska brödraskapet och tyr sig inom gruppen till mer hårdföra jihadistiska salafister. I början på 2000-talet gifter han sig med sin första fru Asma, och senare med sin andra fru Isra, enligt McCants. Han jobbar vid den lokala moskén men hittar också tid till sitt barndomsintresse: fotboll. Andra i moskéns fotbollsklubb ska ha beskrivit honom som "vår Messi", en referens till den argentinske fotbollsstjärnan.

Men om koranstudier och fotboll upptar det mesta av Abu Bakr al-Baghdadis tid under de första åren efter millennieskiftet förändras det när USA 2003 invaderar Irak. USA:s betydelse för i IS existens går inte att bortse ifrån. Det kaos som USA-invasionen utlöste genomlider Mellanöstern än i dag. Men amerikanerna bär inte heller hela skulden, och IS är äldre än så.

al-Zarqawi anser att muslimska samhällen måste "renas" under mer våldsamma former.

Redan år 1999 grundar jordanske jihadisten och karriärgangstern Abu Musab al-Zarqawi IS första inkarnation med stöd av al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin. Fem år senare svär al-Zarqawi, som fört ett särskilt brutalt krig mot amerikanerna och deras allierade, bin Ladin trohet men relationen mellan de två är ansträngd. al-Zarqawi anser att muslimska samhällen måste "renas" under mer våldsamma former än vad bin Ladin är beredd att ställa upp på. Frustrerade medlemmar av al-Qaidas toppskikt avråder al-Zarqawi från det mest extrema våldet och varnar att den irakiske ledarens brutalitet avskräcker det folk al-Qaida vill vinna över. al-Zarqawi, som gjort sig känd genom halshuggningsvideor och bilbomber, ignorerar dem.

Abu Bakr al-Baghdadi är samtidigt med om att 2003 grunda en egen väpnad jihdistgrupp, men fångas av amerikanerna och fängslas. Han sitter större delen av 2004 bakom lås och bom i det amerikanska fånglägret Camp Bucca. Precis som andra fängelser i Irak blir Bucca, bördig jord för ytterligare radikalisering. Det är en perfekt plats för att bygga nätverk som lever vidare även utanför fängelsets stängsel.
"Grabbar, vi ses i New York" blir Abu Bakr al-Baghdadis sista ord på väg ut från Bucca, enligt lägrets tidigare befälhavare.

Någonstans här korsas al-Zarqawis och al-Baghdadis vägar. al-Baghdadi stiger i graderna i gruppen som nu heter Islamiska staten i Irak (ISI). ISI försöker sig här för första gången på att styra, i den irakiska provinsen Anbar. ISI misslyckas och besegras av "uppvaknandet", där lokala sunnigrupper med amerikanskt stöd allierar sig mot extremisterna. Uppvaknandet, sahawat på arabiska, ses i dag som en möjlig förlaga för att besegra IS.

Det utbryter en maktkamp med al-Qaida.

I april 2010 blir Abu Bakr al-Bagdhadi ledare för ISI, som fortfarande slickar sina sår. Vändningen kommer när kriget i Syrien utbryter och ISI skickar medlemmar för att grunda en lokal syrisk al-Qaida-gren, Nusrafronten. När ISI senare försöker ta över Nusrafronten utbryter en maktkamp med al-Qaida och efter åtta månaders gräl blir de i stället fiender. Snart därefter utropar IS sitt kalifat och brutala angrepp mot kurder, rebeller, lokalbefolkningen, kristna, regimen – ja, i princip alla – följer. IS har nu etablerat sig som jihadismens nya trendiga franchise efter att ha petat ett mer mossigt al-Qaida från tronen.

IS har utvecklats långt från organisationens ursprung. Det är ingen stat, men det är inte heller "bara" en terrorgrupp, eller ens bara en armé.

I IS historia finns kanske några ledtrådar om hur IS kan bekämpas, en påminnelse om att den inte uppstod i fjol, och varning om att den redan studsat tillbaka en gång när många hade räknat ut den helt.

HUR BESEGRAR MAN IS?

"Inte förvånande fokuserade internationella medier på de överdrivna berättelserna om de otrogna peshmera som 'avancerade' mot Sinjar, avancerade mot helvetet."

IS propagandamagasin Dabiq i december 2014. Mindre än ett år senare har IS genomlidit ett av sina svåraste nederlag där.

Om det är något IS härjningar gjort tydligt så är det att ilskna fördömanden och oroliga uttalanden inte kan ersätta handling. Att lite löst konstatera att någonting måste göras är inte heller någon större hjälp om man inte också har ett konkret förslag. Problemet är att IS visat sig vara en svår grupp att knäcka och expertisen är delad.

Frågan är, enkelt uttryckt:

Ok, men hur spöar vi egentligen IS då?

De goda nyheterna är att det inte är omöjligt. IS under det gångna året tappat mark både i Irak och i Syrien, dess osårbarthet är en myt. Den dåliga nyheten är att IS inte är i närheten av att besegras. Flygbombningar har skadat IS men räcker inte för att besegra gruppen, oavsett vem som bombar. Det krävs enligt experter en markstyrka – de "stövlar på marken" som USA, bränt av Irakkriget, kanske klokt bävar inför att klampa in i Syrien med.

– Flygbombningarna från koalitionen kommer inte att slå ut IS i dess områden och väst som nu drabbas av IS borde stödja de rätta styrkorna, säger Hamood al-Moussa, aktivisten från IS-fästet al-Raqqa.

– Jag tror inte att vi kan vinna det här utan stöd på marken.

Det finns också flera styrkor som har haft framgångar mot IS, både i Syrien och i Irak. De med flygunderstöd uppbackade kurdiska styrkornas framgångar är välkända. Även sunniarabiska rebeller i Syrien och shiamuslimska miliser i Irak har gett IS ordentliga snytingar. Men shiamilisernas tendens att själva terrorisera sunnitiska områden, och det faktum att många syriska rebeller är hårdföra islamister har för västländer gjort dem till mindre attraktiva kompisar än kurderna. Shiamiliserna har däremot stöd från Irak, medan sunnirebeller har stöd från Turkiet och gulfländer som Qatar och Saudiarabien.

För Hamood al-Moussa är det kurdiska styrkor men också moderata rebeller från Fria syriska armén (FSA) som man ska stöda. FSA en större legitimitet i arabiska områden än kurderna, och delar av FSA samarbetar redan med kurdiska YPG. Problemet för västländer är att det har visat sig vara svårt att hitta grupper som både är starka och i västs ögon ideologiskt rumsrena. USA:s försök att bygga upp en egen rebellstyrka för att slåss mot IS har lyckats så dåligt att betraktare har haft svårt att välja mellan skratt och gråt.

Den syriska regeringen slåss också mot IS tillsammans med Ryssland, Iran och libanesiska shiarörelsen Hizbollah. Men mest angriper Syrien andra grupper och enligt en lång rad källor har regimen dödat långt fler civila än IS. Det gör det svårt för väst att efter år av arga fördömanden byta fot och stödja president al-Assad, om han ens är en trovärdig allierad vilket många ifrågasätter. Att alliera sig med den syriska regeringen är också svårt eftersom IS existens är nära kopplad till det större kriget i Syrien, som till stor del kretsar kring al-Assad.
Man måste krossa myten om IS osårbarhet men det behövs också en politisk strategi för kriget i stort, enligt Emile Hokayem, Mellanösternexpert vid tankesmedjan Internationella institutet för strategiska studier (IISS).

"Det betyder att man också tacklar frågan om Bashar al-Assad, som är ett större hot för den genomsnittliga syriska medborgaren", säger Hokayem i en mejlkommentar.
"al-Assad och IS är i grunden sammanknutna och att agera mot den ena utan att agera mot den andra garanterar att båda blir kvar".

"Vi måste lösa den här röran innan den blir för stor."

Men som med så mycket annat i kriget är det inte alla som håller med. Andra experter framhåller att en kompromiss med al-Assad är ett måste om konflikten ska kunna lösas. Man kanske inte gillar al-Assad men nu måste västländer nog välja den pragmatiska vägen om det kan leda till att kriget i Syrien stoppas, anser Federiga Bindi, som är professor och forskare vid universitet Johns Hopkins i Washington.

– Om det innebär att man pratar med al-Assad i alla fall kortsiktigt, då får det vara så, sade hon nyligen i en intervju.

– Vad vi vet säkert är att utan samarbete kommer det här aldrig att lösa sig och vi måste lösa den här röran innan den blir för stor.

Det enda "alla" verkar vara överens om är att det inte fungerar att bomba al-Raqqa till en grushög, att det krävs någon sorts styrka på marken. Men de flesta andra frågor är fortfarande obesvarade, och spekulationer i hur lång tid det tar innan IS är borta är nedslående läsning. IS tappar långsamt mark, men om inget stort förändras kommer gruppen att vara kvar i flera år till – eller mer. Och så länge kriget i Syrien fortsätter kommer IS hitta bränsle i våldet och kaoset där.

RAGNARÖK

"Den sista timman kommer inte innan romarna korsar till al-A'maq eller Dabiq. Vänta. Vi väntar också".

Franska IS-jihadisten Abd el-Wadoud varnar "romarna", alltså IS-fiender i bred bemärkelse, för profetian om Dabiq. Oktober 2014.

Med IS svarta fana fladdrandes över axeln vandrar en ensam svartklädd man över fälten i norra Syrien, i alla fall enligt IS som påstår att den avgörande sista striden kommer utkämpas här.

Läran om undergången heter eskatologi. Den återkommer i många mytologier och trossystem, ibland som armageddon, ibland som ragnarök. I IS propaganda är legenden om Dabiq central för gruppens världsbild och sett utifrån kan profetians lite klyschigt melodramatiska budskap vara skrämmande i sig självt. IS element av undergångskult är inte bara nys, en del av gruppens anhängare tror verkligen på IS domedagsbudskap.

Den hajpen behöver ingen ställa upp på. IS förlorar mark, men det går långsamt.

Men det betyder inte att någon annan behöver göra det – lika lite som man trodde att världen 2012 skulle gå under för att mayaindianerna felaktigt påstås ha trott det. Lika lite som folk i gemen låter sig skrämmas varje gång någon knäpp grupp förutspår att domedagen är här.

Varje dag odlar IS myten om sig själv, genom sina många propagandakanaler men också genom handling. Den hajpen behöver ingen ställa upp på. Oavsett vad IS påstår är den varken evig eller oövervinnerlig.

IS förlorar mark, men det går långsamt. Så länge det är krig i Syrien blir det svårt för IS fiender att stampa ut en grupp som får sin näring ur död, konflikt och förstörelse. Men om IS fiender menar allvar med att besegra gruppen är det viktigt att skilja myt från verklighet och skryt från oroande sanning, och myten om IS oövervinnerlighet är enligt så gott som alla vi talat med dess allra viktigaste.

IS är en brutal grupp, men går att besegra. IS är skrämmande, men inte slutet på världen.

Text: Carl Fridh Kleberg

Illustration: Helén Rasmusen