DEBATT - av rådmannen Magnus Åhammar, Förvaltningsrätten i Stockholm
Justitieråden Mats Melin och Stefan Lindskog har i Svensk Juristtidning skrivit en artikel: ”Domstolarnas oberoende behöver stärkas” (Dagens Juridik 2017-06-08). De tecknar en förekomst av hot mot domstolarnas oberoende i form av auktoritära och populistiska tendenser i Europa.
Att bedöma relevansen av denna hotbild som motiv för att stärka det svenska domstolsväsendets självständighet överlåter jag till mer insatta personer.
Utgångspunkten är enligt artikelförfattarna att domstolarna utgör ett värn mot auktoritär maktutövning och ett skydd för enskildas fri- och rättigheter. Man kan konstatera att Sveriges närmande till europeisk rättstradition genom EU-medlemskap och inkorporeringen av Europakonventionen har lyft fram detta synsätt.
I ett europeiskt perspektiv förstärktes efter andra världskriget önskemål om självständiga domstolar som motvikt till totalitära regimer. Dock finns ur ett vidare historiskt perspektiv avgörande skillnader mellan europeisk rättstradition och svensk.
I Sverige (och Finland) finns en lång tradition av att staten inte är ett redskap för monarkens/härskarens godtyckliga maktutövning utan en lag- eller avtalsreglerad konstruktion till medborgarnas bästa.
I våra landskapslagar beskrivs hur kungen på sin Eriksgata förklarade på tingsplatsen att han kunde lagen och de som närvarade svor honom trohet under förutsättning att han upprätthöll lagen. Maktutövningen överläts till kungen under förutsättning att han utövade den under lagarna.
Det svensk-finska tjänstemannaidealet har utvecklats inom ramen för objektivitet, neutralitet och en lojalitet mot gällande rätt. Den lojaliteten ska tolkas så att, förutom att beslut fattas inom ramen för regler och praxis, den enskildes rättigheter inom förvaltningen alltid ska vägas mot det allmännas bästa. Denna princip gäller inom all förvaltningsrätt.
Varje gång man tänker tanken ”mänskliga rättigheter” måste man samtidigt göra avvägning mot medborgerliga skyldigheter och det allmännas bästa.
I Sverige försöker man inte genom mutor till en tjänsteman på Försäkringskassan att underlätta möjligheterna att bli långtidssjukskriven. Dock är vi inte förskonade från frågor om vänskapskorruption när det gäller tjänstetillsättningar och osakligt gynnande av egenintressen.
Den svenska individualistiska strävan mot största möjliga frihet avvägs mot ett överlämnande av utförandet av olika uppgifter till våra myndigheter. Samhällskontraktet förutsätter ett ömsesidigt iakttagande av rättigheter och skyldigheter. Den objektivitet och saklighet som ska vara styrande för tjänstemannarollen gäller även för domare.
Inom europeisk rättstradition bevakar domstolarna medborgarnas rätt till skydd mot illojal maktutövning från myndigheter. Den svenska rättstraditionen förutsätter att maktutövningen utförs under iakttagande av lagarna. Dock måste man observera att även beviljande av bidrag och tillstånd är en form av maktutövning.
En svensk tjänsteman, eller domare, skulle alltså i stället för att iklä sig den ytligt sett opersonliga tjänstemannarollen och i någon slags strävan efter självförverkligande kunna bevilja tillstånd eller bidrag på osakliga grunder.
När det gäller att låta sig påverkas av internationell rätt kan jag inte låta bli att som kuriosa nämna att vi när vi avlagt domareden lovat och försäkrat på heder och samvete att vi ska döma efter Sveriges lag och laga stadgar. Enligt Jan Eric Almquists tolkning har nog uttrycket blivit insatt för att motverka det ur nationell synpunkt förkastliga bruket att vid svenska domstolar tillämpa tysk-romersk rätt (SvJT 1944 s. 51).
I Sverige har vi inga leninstatyer som måste flyttas från torgen eller andra markanta avbrott i vår förvaltningstradition. Vi kan bygga på och förvalta vårt rättsliga arv.
Med respekt för demokratiska beslut och ett bevarande av en demokrati med kvalitet ser jag inget markant behov av att ompröva och omdefiniera domarnas och domstolarnas samhälleliga roller. Vi måste naturligtvis vara vaksamma mot en urholkning av tjänstemannarollen och till exempel risker för beslutsfattande som inte gör rimliga avvägningar mellan vad som är bäst för den enskilde och vad som är bäst för det allmänna.
När det gäller tillsättning av domare måste man fråga sig om förekomsten av nätverken Hilda och Ruben har varit förtroendeskadliga. Det kan inte betecknas som annat än märkligt att denna företeelse inte har självsanerats eller på annat sätt förhindrats från att ha inflytande i Domarnämnden.
Att fungera självständigt som domare står i skarp kontrast till att tillhöra rätt nätverk av kollegor.
