Rasool Awla är en av mina stora förebilder och jag håller nästan alltid med om det han skriver om hedersvåld. Men när han skriver om incest och våldtäkt inom hederskulturen (GP den 17 oktober) går våra meningar isär.

 

Jag håller med honom om att vi måste skilja mellan det våld som bottnar i hederskulturen och det våld som till exempel svenska män utsätter kvinnor för. Först då kan det hedersrelaterade våldet bekämpas. Däremot håller jag absolut inte med om att det är rasistiskt eller islamofobiskt att betrakta incest och våldtäkt som delar av hederskulturen. För det gör jag, jag betraktar incest och våldtäkt som en integrerad del av hederskulturen.

 

Först vill jag säga att jag inte har några problem med att betraktas som islamofob när jag slåss för kvinnors värde inom politiskt islam. Definitionen av islamofobi verkar ha förvandlats till: accepterar man ej sharialagar är man islamofob.

 

Inte heller har jag problem med att bli kallad "rasist". Jag börjar bli van. Den som arbetar med och kritiserar våld och kränkningar mot individer inom hederskulturen betraktas ofta som rasist. Jag har sagt det förr men säger det igen: För mig är det dubbelrasism att inte bry sig om de som drabbas och vända bort sitt huvud. De som vinner på vår rädsla av att bli kallad "rasist" eller islmofob är själva islamister och rasister som har samma syfte och mål för att kränka mänskliga rättigheter för de "andra".

 

Kan slippa skammen

Vad gäller incest: Om en flicka blir utsatt för incest kan familjen välja att göra sig av med henne för att slippa skammen ifall sanningen kommer ut. Här är ett exempel:

 

I juli 2012 våldtog en bror sin 15 åriga syster som sedan blev hedersmördad av sin andra bror i irakiska Kurdistan, som råkar vara både mitt och Rasool Awlas födelseland. De två brödernas straff är ett hån: Brodern som hedersmördade systern fick tio års fängelse och den andra brodern som våldtog henne fick livstid.

 

Jag har själv träffat ett trettonårigt våldtäktsoffer. Det var 1998 i fängelset i staden Soleymania. Det barnet kände sig tryggare i fängelset och var rädd att komma ut då hela hennes familj skulle stå i kö för att hedersmörda henne samma dag. Våldtäktsmannen gick helt fri eftersom han hade mutat rätt personer.

 

Jag menar alltså att hedersmord kan vara en metod för en familj som riskerar att smutskastas om det kommer ut att incest eller våldtäkt förekommit. Även om incest är socialt och kulturellt helt oacceptabelt i hederskulturer och även om våldtäktsmannen blir hatad och straffad av kollektivet så är flickan aldrig "oskyldig". Flickan är alltid en fläck för familjens heder.

 

Jag har också svårt att tro att Rasool Awla är omedveten om våldtäkt inom äktenskap – så som barnäktenskap och tvångsäktenskap som kollektivet firar med dans musik och mat på bröllopsdagen.

 

Sara Mohammad

ordförande för Riksorganisationen GAPF – Glöm Aldrig Pela och Fadime