14 APRIL, 2018
Peter Krabbe
https://peterkrabbe.wordpress.com/2018/04/14/har-vi-manniskor-nagon-verklig-mojlighet-att-paverka-vart-jordklot/
Detta påstås ju nästan dagligen av världens politiker och andra som gärna vill skaffa sig en plattform av inflytande över oss övriga, lydiga undersåtar. Men är detta rimligt? Låt oss ta Edgar Cayce som hjälp för att analysera vad som egentligen har hänt, händer nu och kommer att hända i en inte alltför avlägsen framtid. Som kunskapsförmedlare hade Cayces undermedvetna mycket mer att ge oss än den rent andliga förädlingsprocessen.
Alla kan säkert inte acceptera naturvetenskaplig information från en källa som får betraktas som ett Högre Medvetande, men gör ett försök så lovar jag att ni kommer att få ett betydligt bredare kunskapsunderlag för er egen förkovran! Jag skall ställa Cayces berättelser från 1930-talet mot vad vi tror att vi faktiskt vet idag. I min egen roll som visionär naturvetare behöver jag inte frukta Vetenskapsakademins förbannelser, jag är ensamt ansvarig för mina tolkningar!
I sina läsningar (readings) återkom Cayce ofta till de stora geografiska förändringar som vi hade att förvänta oss. Dessa gällde vanligtvis den amerikanska kontinenten – eftersom frågorna kom från amerikaner – men också Europa och Asien. För att bedöma tillförlitligheten i en persons förutsägelser är ofta den fysiska verkligheten ett bra facit. Så vad förmedlade då Cayce om de fysiska förändringarna på vårt jordklot, sett i ett längre perspektiv?
För USA förutsåg Cayce att såväl områdena utefter västkusten som östkusten skulle läggas under havsvattennivån, den västra först och den östra senare. Även New York skulle drabbas, men den södra Atlantkusten skulle översvämmas dessförinnan. Avrinningen från de Stora Sjöarna i norra, centrala USA skulle ändra sitt lopp från St Lawrencefloden mot Atlanten till Mississippifloden mot Mexikanska Golfen. Som ”torr” mark framhöll Cayce områdena nordväst och öster om Appalacherna, den bergskedja som skiljer östkusten från det inre slättlandet. Nya landområden skulle uppstå både i Atlanten och Stilla Havet.
För Europa varnade Cayce för vulkanutbrott på Etna och Vesuvius i Italien och översvämningar utefter floden Rehns lopp in i Centraleuropa, för Västindien ett vulkanutbrott på Martinique genom Mt Pelée. För Japan väntade ett ännu värre öde genom att försvinna helt i havet.
Vad är det då som Cayce ser i sina syner? Egentligen ingenting som överraskar oss idag. Flertalet vulkanutbrott och jordbävningar följer gränserna mellan de tektoniska plattorna, dessa rör sig enligt långsiktiga mönster och antingen delar på sig eller trycks samman. Väster om USAs kustlinje löper gränsen mellan Stillahavsplattan och Nordamerikanska plattan, de glider i motsatt riktning med en hastighet om 5,5 cm/år. Jordbävningarna är där frekventa och välkända, och idag är de flesta överens om att en väsentlig del av kuststräckan San Fransisco – Los Angeles riskerar att försvinna i havet. Värst är det utefter Sydamerikas västkust, där den Sydamerikanska plattan vandrar västerut med dubbla hastigheten, 11 cm/år. Även där förekommer frekventa jordbävningar. I förlängningen ligger gränsen mot den Antarktiska plattan med ett jordbävningsområde i det antarktiska Weddellhavet och vidare österut, där värme från utbrott under isen smälter iskalotten underifrån, något som vissa politiker försöker kalla Global Warming, orsakad av oss själva genom våra koldioxidutsläpp. Nåväl, med lite bättre baskunskaper kanske de någon gång kan lära sig förstå hur ofantliga mängder värme som strömmar ut under havsytan, vid ständiga utbrott utefter de tektoniska plattornas gränser, både över och under havsytan.
Mt Pelée ligger på gränsen mellan den Karibiska plattan och den Sydamerikanskaoch de båda italienska vulkanerna ligger på gränsen mellan de Afrikanska och Eurasiska plattorna. Japan ligger vid gränsen mellan de Eurasiska och Stillahavsplattorna och, om man tittar under vattenytan, på randen till den 9.000 meter djupa Japangraven. Att hela Japan skulle kunna försvinna ner där, i ett av världens största sår i jordskorpan, är mer än troligt när det börjar knirra i fogarna.
Rakt igenom Atlanten i nord- sydlig riktning går den Atlantiska Centralryggen, som börjar med Island i norr. Den är en under havsytan belägen bergskedja, som är en rest efter delningen av Laurasien i Nordamerika och Europa för 50 miljoner år sedan. Om land uppstår i Atlanten blir det där, sannolikt ingick också bergskedjan i det försvunna Atlantis. Motsvarande finns på Stilla Havssidan genom den Ostpacifiska Längströskeln.
Att jordbävningar och vulkanutbrott i dessa öppna sår i jordskorpan kommer att ge upphov till båda landsänkningar och landhöjningar är lätt att förklara. Den som har sett hur isflak i en vårflod beter sig kan lätt föreställa sig hur de tektoniska plattorna beter sig på samma sätt genom att trycka ner, överlagra eller skava sönder varandras kanter.
Men vad händer då med USAs östkust? Där finns ingen plattgräns och Appalacherna ligger med sin urbergssköld och skyddar inlandet, som en vågbrytare mot Atlanten. Landskapet närmast havet är, i likhet med Rehn-landskapet i Europa, ett sedimenttäckt platålandskap, känsligt för havsnivåhöjningar eller landsänkningar. Både Mt Pelée (senaste utbrott 1902) och Island (pågående utbrott) ligger på samma östra/ södra gräns av den Nordamerikanska plattan. Denna rör sig bort från vår del av jordklotet. Om jordskorpan reser sig och orsakar vulkanutbrott utefter den Atlantiska Centralryggen, från Island till Mt Pelée, får vi den effekt som Cayce beskriver, översvämningar av sydöstra USA och Holland med Rehndalen samt nytt land i Atlanten.
Om allt detta händer ungefär samtidigt har vi Cayces hela scenario fullbordat. Är det då realistiskt och vad skulle kunna utlösa en sådan global rörelse mellan de tektoniska plattorna?
Ingen människa har besökt jordens inre. Men enligt Cayces ”inside information” består dess kärna av magnetiska magmaströmmar i ständig rörelse. Eftersom kärnan inte är i fast form följer inte magman jordskorpans rotation, utan har ett annorlunda och mer komplicerat rörelsemönster. Rullar vi ett ägg snurrar inte äggulan på samma sätt om inte ägget är kokt. När magma kommer till jordens yta genom vulkanutbrott eller förhistoriska veckningar orienterar de magnetiska metallfibrerna i magman sig efter de magnetiska nord- och sydpolerna. Ett starkt jordiskt magnetsystem är grunden för att de tektoniska plattorna skall ligga kvar i sina lägen. När detta magnetsystem försvagas tar magman nya vägar och extrema slitningar uppstår i gränserna mellan plattorna. Detta är vad som sker när solens styrande magnetsystem försvagas, det påverkar direkt vår lilla jords motsvarighet. Vi går nu in i ett skede där just detta händer. Solens aktivitet går mot ett minimum och vårt magnetsystem försvagas i samma takt. Våra magnetiska poler börjar fladdra och skifta läge, vi riskerar att få uppleva ett nytt polskifte med okänt resultat. Vår magnetiska nordpol har redan varit långt nere i norra Kanada istället för vid den geografiska nordpolen. Om några decennier kan den mycket väl befinna sig i Sibirien istället. Vår jordaxel skevrar, ungefär som ett snurrande mynt gör när det börjar tappa fart.
Om vi går in i en ny istid, vilket vi kommer att göra inom en inte alltför avlägsen framtid, kommer tyngden från de växande iskalotterna att påskynda en disharmonisk rörelse som medverkar till att fogarna mellan de tektoniska plattorna spricker upp och Cayces scenario kommer att bli verklighet. Jag skulle tro att detta ligger ett par hundra år framåt i tiden, men det kommer. Glöm Global Warming, det är vår världshistorias största bluff. Den värmeperiod vi nu lämnar – höjdpunkten var 1998 – är fullt naturlig och helt i linje med den långsiktiga historiska utvecklingen, med 800-årscykler från isavsmältningen för 10.000 år sedan. Om 400 år kommer vi att få återuppleva 1600-talets kyla. Även de behagliga tiotusenåriga värmeperioderna, återkommande med c:a 100.000 års intervall, kommer våra efterlevande att få vänta länge på innan de återkommer. Att de civilisationer som levde för 10.000 år sedan när solen under loppet av ett par hundra år höjde medeltemperaturen med 8 grader, i konsekvens också dyrkade solen kan vi därför lätt förstå. På kort tid fördubblades jordens tillgängliga arealer och jordbruket fick de rätta klimatologiska förutsättningarna.
Sammanfattningsvis är det min uppfattning att Cayce hade helt rätt i sina visioner om jordens geologiska framtid. Hur snabbt de kommer att genomföras kan vi bara gissa oss till, kanske blir det våra barnbarn som får känna på de första förändringarna, kanske kommer de redan om något decennium. Solens förändringar, både i korta och långa cykler, känner vi väl till idag, budskapet är att vi snart går in i en ny istid. Därmed följer de rörelser mellan de tektoniska plattorna som ger de förändringar som Cayce upplyser oss om. Det vi kallar istid är jordens normala tillstånd. Den korta värmeperiod som vi haft lyckan att se vår civilisation födas i, är snart slut. Varför låter vi några dårar i USA göra den ännu kortare?
Viktigast att konstatera är att den märklige Cayce faktiskt är värd att lyssna på, detta i mer än ett avseende. Det skall vi göra i ytterligare någon artikel.
Peter Krabbe
