Granskning: Varför kommunism, islamism, nazism, och fascism är samma andas barn

”Stalinismen är den mest framgångsrika varianten av fascism”

- Susan Sontag

http://www.morgonbladet.nu/

Inledning

För att optimalt tillgodogöra sig innehållet i denna artikel är det rekommenderat att man först läser artikeln Den falska höger-vänster-skalan.

Att kommunism, islamism, nazism och fascism är de värsta totalitära tankesystem som någonsin existerat är välkänt. Det är mindre känt att de delar samma filosofiska kärna. Att nazism och kommunism ligger mycket nära varandra är inte någon ny idé. Majoriteten av forskare som studerat Nazityskland och det stalinistiska Ryssland, skulle stämma in i sociologen Michael Manns ord: ”De två systemen hör ihop. Det är endast en fråga om att hitta rätt efternamn".¹

Det finns de som menar att nazismen och fascismen är högerideologier, men flera ledande auktoriteter på området anser att de i själva verket är varianter av socialism.² Jag delar denna uppfattning, och kommer i denna artikel hävda att det korrekta ”efternamnet” på dessa ideologier är totalitär socialism.

De är alla grenar på samma ideologiska träd. Vidare driver jag den mera kontroversiella tesen att även islamism och fascism hör till samma ideologiska familj – de är också grenar av socialism/kollektivism som till sin natur är totalitär.

I denna artikel ger jag mitt eget separata filosofiska argument för denna tes, och jag kommer endast att utgå från iakttagelser som anses allmänt vedertagna (med få undantag). I följande artiklar kommer jag att ge empiriska belägg för en sådan ståndpunkt. Sammantaget hoppas jag att det kommer att övertyga läsaren. 

De fyra mest människofientliga ideologierna någonsin – nazism, kommunism, fascism, islamism – har alltså samma filosofisk grund: totalitär socialism. De är alltså inte varandras motpoler, utan tvärtom mycket närliggande varianter av samma totalitära socialism.

 Definition av socialismen

Centrala för alla socialistiska rörelser är fyra väsentliga doktriner. Den första doktrinen är klasskampstesen – att samhället alltid ska analyseras utifrån enklasskamp; samhällsordningen analyseras alltid som en ofrånkomlig kamp mellan minst två olika grupper där den ena i någon mening betraktas som ”bättre” eller ”godare” än den andra, ”dåliga” gruppen.

Den ena gruppen har alltid den socialistiska ideologins favör. Det kan dock vara helt olika faktorer som gör att den ena gruppen är ”bättre”, alltifrån att den är ett ”offer”, till att den består av personer av rätt ras.

Denna doktrin samexisterar paradoxalt nog nästan alltid med en läpparnas bekännelse till principen om allas lika värde. Detta gäller de marxistiska varianterna av socialism. Faktum är att det ironiskt nog ofta är just denna värdegrund som den socialistiska makteliten använder som skäl för att kränka de mänskliga rättigheterna i allmänhet och rättigheterna för den ”dåliga” gruppen i synnerhet.

Den andra väsentliga doktrinen hos all socialism är kollektivist-tesen, dvs. att individen alltid är underordnad kollektivet, (läs: staten), och att varje individ bara är kollektivet dividerat med antal individer. Statens intresse är alltid viktigare än den enskilde individens intresse, och staten har rätt att kränka den enskilda människans rättigheter för att tillgodose intresset hos den klass/grupp som har den kollektivistiska ideologins favör, eller för att genomdriva sin ideologi på ett politiskt plan.

Den tredje doktrinen kan vi kalla för statism-tesen. Det betyder att socialismen anser att staten bör blanda sig i och agera så att den, enligt den socialistiska ideologin, ”goda” klassen” vinner kampen, för att på så sätt nå den socialistiska utopin.

Detta är ett mycket viktigt element eftersom det förklarar varför socialism alltid leder till statism, dvs. att staten i hög grad styr ekonomisk och social politik, och lär folket att "tycka rätt" även inom privatlivets helgd.

Staten måste kontrollera den sociala och ekonomiska politiken och ideologiskt påverka medborgarna. Det betyder att socialismen alltid förespråkar (mer eller mindre) statligt ägande av produktionsmedlen och (mer eller mindre) statligt reglerad resursfördelning, samt diskriminering och propaganda mot människor som ingår i den ”dåliga” gruppen.

Socialismen kännetecknas därför alltid av planekonomi; dvs. att den fria marknaden med dess olika aktörer elimineras och produktionen styrs av en monopolistisk makt. Socialismen kännetecknas också av ett godtyckligt maktanvändande och av att staten (läs: politiker) tycker sig ha rätt att använda folkets skattepengar efter eget godtycke.

Jag kommer i en kommande artikel djupare förklara varför socialism alltid är fattigdomsbringande och alltid leder till förtryck, men redan här kan vi se vi fröet till förklaringen: Socialister lever i villfarelsen att medborgarna finns till för staten, medan det i själva verkar ska vara tvärtom, att staten finns till för att tjäna medborgarna och värna deras rättigheter.

Det fjärde doktrinen är den utopiska tesen. ”Utopi” syftar här på ett orealistiskt mål och inte på det tänkta idealsamhälle som i någon mån figurerar i alla ideologier och politiska system. Socialismen har alltid en orealistisk utopi som hägrar.

Man tror att denna underbara utopi kan nås, men endast genom att den goda gruppen vinner klasskampen och besegrar den onda gruppen, och genom att man får alla undersåtar att förstå hur förträfflig den socialistiska ideologin är – vilket resulterar i att staten växer ännu mer, eftersom staten måste lära folket att ”tycka rätt” så krävs mer resurser, mer myndigheter och mer skatter för varje genomförande av ideologin. Låt oss nu se om nazism, kommunism, fascism, islamism alla innehåller socialismens väsentliga teser.

Klasskampsdoktrinen – det finns alltid två stridande klasser

Klassanalysen finns hos alla de fyra ovan nämnda ideologierna. Nationalsocialismen tolkade historien som en kamp mellan raserna, där nationalsocialismenrepresenterade den överlägsna rasens strävan till herravälde. Nationalsocialismen ser en klasskamp mellan raser, främst den ariska mot den semitiska, medan fascismen sätter kampen mellan nationerna i centrum.

För fascismen är staten en kollektiv organism i kamp om överlevnad med andra stater. Kommunismen tolkar historien och samtiden utifrån den marxistiska klasskampen mellan arbetarklassen och kapitalägarna. Den väsentliga skillnaden mellan å ena sidan nationalsocialistisk och fascistisk klassanalys, och å andra sidan kommunistisk klassanalys, är att nazismen/fascismen anser att den goda gruppen äger den starkes rätt och bör vara överordnad den svagare gruppen (icke-arier), medan det för marxistisk (kommunistisk) klassanalys är tvärtom.

Enligt marxistisk klassanalys förs alltid en klasskamp mellan en överordnad och en underordnad grupp, där den underordnade gruppen istället äger ”den förtrycktes rätt”. Staten ska omintetgöra den överordnade gruppen antingen genom revolutioner (kommunism) eller genom reformer (socialdemokrati).

Hos senare socialistiska inriktningar såsom kulturmarxismen analyseras klasskampen emellertid inte utifrån ekonomiska klasser – borgare vs arbetare – utan istället mellan andra ofta godtyckligt avgränsade grupper. Hos feminismen (som kan ses som en gren inom kulturmarxismen) är kampen istället den mellan könen. Hos den kulturmarxistiska inriktningen finns alltid en maktordning där vissa grupper är underordnade andra - ”rasifierade”, hbtq-personer m. fl. - tillhör alltid de underordnade, och individer från den ”överordnade” gruppen (vita heterosexuella män) är alltid privilegierade. Likaså har feminismen idén om ett ”patriarkat” som är överordnat den andra klassen som består av kvinnor, färgade etc.

Det kan också handla om olika raser eller olika sexuella preferenser (hbtq vs ”vita heterosexuella normen”). Enligt den kulturmarxistiska varianten av socialism utövas inte förtrycket av den ”dåliga klassen” genom rent materiella och ekonomiska faktorer utan genom de diskriminerande ”maktstrukturer” som använts som oantastlig förklaring till allt som kulturmarxismen ogillar.

Den nationalsocialistiska och fascistiska varianten av klasskampen har alltså ett övermänniskoideal, tror på den starkes rätt, och betonar rasernas betydelse medan den kulturmarxistiska istället utgår ifrån att den ”goda gruppen” är god därför att den är förtryckt.

Hos islamismen finns också en klasskampsanalys som många inte tänker på eftersom den är av religiös natur. I islamistens tankevärld står kampen mellan de ”rättrogna” och de ”otrogna”. Det är en helt annan indelning än t.ex. den ekonomiska indelningen mellan överklass och underklass som kommunismen har, men faktum kvarstår: det är två klasser som i någon mening strider mot varandra. Islam har en annan bild av vilka klasser som befinner sig i kamp men den islamiska förståelsen av världen är också ytterst en slags klasskampsanalys.

 Kollektivistdoktrinen – Kollektivet före individen

Individen är alltid underordnad kollektivet i samtliga ideologier som här diskuteras. Att stalinism, marxism, maoism och andra varianter av kommunism accepterat kollektivist-doktrinen är allmänt vedertaget. För kommunismen är en vanlig arbetare inte värd något om dennes intresse kolliderar med den ”goda saken” eller det ”allmännas bästa” som alltid är det staten vill.

För nationalsocialister måste individen underordna sig staten, och staten har rätt att styra även i privatlivet, vilket otvetydigt framkommer i nationalsocialistiska källor, inte minst Hitlers Mein Kampf.³ Även fascismen är essentiellt förknippad med att individen är underställd statens behov,⁴ och att staten är Gud, mer elle mindre. Så här uttryckte sig Mussolini själv:

 ”Fascismen bekräftar staten som den sanna verkligheten för den enskilde. Och om frihet ska vara ett attribut hos den verkliga människan, och inte någon abstrakta marionett som föreställs av individualistisk liberalism, så är fascismen för frihet.

Den enda friheten som kan vara en verklighet, statens frihet och individens inom staten. Därför är, för fascisten, allting i staten och inget mänskligt eller andligt existerar, än mindre har ett värde, utanför staten.”⁵

Både för fascismen och nationalsocialismen är ”folket” och ”staten” ett och detsamma. Att en enskild medborgare skulle ha rätt mot staten i en fascistisk stat är otänkbart. För islamismen är en total underkastelse under kalifatet grundläggande för hela dess ideologi; den enskilde har inga rättigheter gentemot kalifatets diktat.För islamismen är staten en teokrati, men samma principiella förhållningssätt gäller: individerna har inga rättigheter gentemot staten. Teokratin har absolut rätt gentemot sina medborgare.

Statismdoktrinen – staten skall agera mot den ”dåliga klassen”

Den nationalsocialistiska staten agerade för att (bokstavligen) utplåna den dåliga klassen (dåliga raser, etc). Många tror felaktigt att Nazityskland hade en fri marknadsekonomi. Det har förvisso visats att nazismen i Tyskland privatiserade en rad offentliga tjänster från olika sektorer.⁶

Men det privata ägandet av produktionsmedlen existerade bara till namnet i Nazityskland; alla väsentliga maktbefogenheter låg hos den tyska staten, inte hos privata ägare. Staten bestämde vad som skulle produceras, i vilka mängder, på vilket sätt, och till vem det skulle distribueras.

Staten dikterade såväl prissättning som lönesättning, och vilka utdelningar eller andra inkomster som de ”privata ägarna” skulle tillåtas få.⁷ Nazityskland införde pris –och lönekontroller år 1936. Men allt detta är bara en följd av den kollektivistiska principen att individen ytterst är ett medel för statens ändamål. Syftet med ”privatiseringarna” var att tjäna som ett verktyg för att förbättra naziststatens relation med stora industrialister och att öka stödet bland denna grupp för politiken, men också att faktiskt öka centraliseringen av stat och ekonomi till en nationalsocialistisk elit.⁸

Det är välkänt att kommunistiska diktaturer systematiskt utrotat alla människor som tillhört ”fel klass”. En kommunistisk stat agerar alltid mot den ”dåliga klassen”. Kommunismen har mördat fler än någon annan ideologi. Nästan alla kommunistiska diktaturer har förbjudit fackföreningar, men det gör dem inte till högerorienterade ideologier. Fackföreningar kan vara ett hot mot den socialistiska statens absoluta makt, och därför antingen förbjuds de, eller blir en förlängd del av statens maktutövning.

Fascismen ansåg sig lösa den marxistiska klasskampen genom att korporativa fackföreningar i samarbete med arbetsgivarna styrde finanserna under ledning av staten. I praktiken var fackföreningarna maktlösa och kontrollerades direkt av staten.⁹Korporationerna blev en del av den totalitära staten där all makt gick från toppen vidare neråt i systemet.

Precis som i andra socialistiska diktaturer använde man sig av planhushållning, men mera i nationalsocialistisk tappning än i kommunistisk. Fascismen trodde på samma ekonomiska klasskamp som marxismen, men ansåg sig ha löst den. För fascismen blev den primära klasskampen istället en kamp mellan olika nationer, där staten agerar för att den egna nationen ska segra.

Staten sågs som en kollektiv organism i skoningslös kamp mot andra stater¹⁰för sin överlevnad. Poängen är emellertid att alla socialistiska ideologier anser att staten – oavsett om staten är kommunistisk, nationalsocialistisk eller ett kalifat – skall intervenera och eliminera eller motverka de människor som ingår i den ”dåliga” klassen.

Huruvida människor i den här klassen är dåliga därför att de försöker strida mot den dominerande klassen – som hos nationalsocialismen – eller tvärtom för att de ”förtrycker” den underordnade klassen som hos kommunismen, eller om förtrycket sker genom ”strukturer”, som hos kulturmarxismen och feminismen – beror bara på vilken sort socialistisk inriktning det handlar om.

Det förklarar också varför de olika inriktningarna kan vara djupt fientliga mot varandra trots sina stora likheter. De har motsägande analyser av vilka klasser det är som befinner sig i ”klasskamp”, om än klassanalysen som sådan är densamma.

Hos islamismen är det likaledes statism som råder och det är tydligt att den religiösa staten ska agera mot den ”onda” klassen utifrån islamismens klassanalys. Individer som tillhör fel klass (otrogna) får betala en straffskatt för detta, och utsätts för ren förföljelse från statens sida. Att byta ”klass” genom att konvertera från islam är dessutom belagt med dödsstraff.

Men att byta klass åt andra hållet, genom att konvertera till Islam innebär direkta privilegier. Det socialistiska draget visar sig också i den ekonomiska politiken. I Iran är t.ex. den privata sektorn den minsta ochendast ett komplement till statliga och kooperativa företag.¹¹ Alla naturrikedomar, banker, kommunikationer mm skall ägas av den islamistiska staten.¹²

 Utopi-doktrinen

Det är uppenbart att tron på en utopi är väsentligt för alla dessa fyra ideologier. För stalinism, maoism och alla andra kommunistiska inriktningar är utopin det kommunistiska paradiset. I steget innan råder socialism; proletariatet har besegrat kapitalägarna och äger produktionsmedlen, i det sista steget försvinner alla klasser eftersom arbete gjorts överflödigt av maskinerna. Processen är oundviklig eftersom den ofrånkomliga klasskampen är motorn i utvecklingen som sker stegvis via tes-antites-syntes.

För nationalsocialister är utopin det tusenåriga germanska fridsriket, då alla rasfiender är besegrade, och då herrefolket dominerar över de svagare folken. Likasåär fascismen (liksom nationalsocialismen) genomsyrad av myter och föreställningar om en utopisk framtid för den fascistiska nationen.

För islamismen är det muslimska gudsriket utopin. Muslimernas seger över de otrogna är ofrånkomlig precis som i de övriga ideologierna. Hos islamismen är det Allahs allmakt som gör segern ofrånkomlig. Det är genom Allahs vilja där de rättrogna till sist slutgiltigt besegrar de otrogna.

Islamismens idé om islams världsherravälde är mycket lik den internationella kommunismen med dess idé om globalism genom världsrevolution. Skillnaden är att islam ska dominera världen genom att de rättrogna besegrar de troende främst med ren krigföring, inte genom revolutioner. Islamismen har alltså samma socialistiska/kollektivistiska grund i religiös tappning. Att nazismens och fascismens tankegods bygger på mytiska föreställningar är så allmänt vedertaget att det inte behöver beläggas i denna artikel.

 Totalitarism

Då utrymmet inte tillåter någon längre analys av totalitarismen, får vi återkomma till det i en kommande artikel. Vi kan dock kort nämna att de diskuterade ideologierna, förutom att de bygger på de fyra teserna, alla är totalitära. De eftersträvar alla attstatens ideologi ska råda över totaliteten av samhället, även på familjelivet.

De vill alla inskränka människors grundläggande rättigheter till förmån för sina verklighetsfrånvända idéer. De är alla grenar av samma frihetsfientliga socialistiska kollektivism, där staten alltid till sist blir en förtryckare av det egna folket. Idén om ”klasskampen” rättfärdiggör att individer som ingår i den ”dåliga klassen” – oavsett vilken denna bestäms vara av den socialistiska variant som råder för tillfället – utsätts för allsköns rättighetsinskränkningar på grund av sin grupptillhörighet.

Skillnader

Nu kanske någon läsaren vill ifrågasätta att islamismen skulle falla under beteckningen ”socialism”. Även om kommunism, nazism och fascism skulle ha samma ideologiska rot så gäller väl ändå inte för islamism? Den invändningen är helt riktig såtillvida att det inte finns någon idéhistorisktarv mellan islamismen å ena sidan och den socialism som utgör grunden för kommunismen, nationalsocialismen och fascismen å andra sidan.

Men min definition och medföljande kriterier av ”socialism” har inte varit avhängig någon idéhistoriskt arv eller ursprung, utan huruvida de har samma samhällsfilosofiska kärna. Inget hindrar att likartade ideologier – som ideologi normalt definieras – uppstår ur separata historiska linjer. Föreställ dig att två ideologier uppstår som är historiskt åtskilda men ändå har samma väsentliga innehåll.

Skulle vi inte vara berättigade att klassificera dem som varianter av samma tema därför att de baseras på samma principer? Alltså, trots att det är idéhistorisk inte finns en koppling mellan islamism och nazism/fascism/kommunism har de väsentligt lika grundtankar.

Likheterna är så stora och centrala att de i mina ögon förtjänar ett gemensamt namn, och "socialism" är mitt bästa förslag. Lärdomen av detta är snarare att socialismen i sig är totalitär. Oavsett vilken form den är i så kommer den att kränka mänskliga rättigheter på ett eller annat sätt.

En annan förutsedd fråga är hur det kan komma sig att dessa ideologier emellanåt kan se varandra som ärkefiender, om de egentligen bara är grenar av samma socialistiska träd? I enlighet med en korrekt politisk skala (se min förra artikel) så är ju alla dessa ideologier vänsterextrema.

Om det nu också stämmer att de alla har socialismens som grund, hur går det ihop med att både fascismen och nazismen genom historien setts som ärkefiender till kommunismen? Flera av dem har ju också uttryckligen fördömt varandra.

Svaret är helt enkelt att de strider mot varandra därför att de är så lika. De konkurrerar med varandra om vilken sorts socialism som ska råda. När fascismen t.ex. fördömer ”socialism” så visar en närmare analys att man egentligen syftar på den kommunistiska varianten av socialism och inte på socialism i sig.¹³

Nazismen och fascismen ligger visserligen till höger om kommunismen, eftersom de tillåter något mera ekonomisk frihet än kommunismen, men de är fortfarande vänsterextrema – totalitär socialism är grunden. Skillnader som orsakar konkurrens och fiendskap mellan dessa grenar är bl.a.:

1. Kommunismen eftersträvar en global internationell socialism och upplösning av nationalstaterna genom revolutioner, medan nationalsocialismen/fascismen eftersträvar ett världsomspännande dominans av en nationalsocialistisk/fascistisk stat genom krigföring.

2. Kommunismen eftersträvar avskaffandet av privat egendom genom statens försorg, medan nationalsocialismen och fascismen tolererar privat egendom under fullständig kontroll av staten.

3. Kommunismen glorifierar proletariatets internationella diktatur, medan nationalsocialismen glorifierar det ariska och fascismen glorifierar nationen, och islamismen glorifierar de rättrognas diktatur.

4. Islamismen kräver total religiös världsdominans där rättrogna muslimer är den dominerande klassen och de otrogna är utplånade eller underordnade. Något annat klassbegrepp finns inte.

5. Hos nationalsocialismen äger den överordnade klassen den starkes rätt. Där handlar det bara om att denna klass ska nå total dominans. Hos kommunismen och dess grenar har den överordnade ”privilegierade” gruppen skuld eftersom den förtrycker den underordnade gruppen. Den underordnade gruppen äger därför istället ”den förtrycktes rätt”. Hos islamism är rättrogenhet till kalifatets tolkning av koranen analogt med den nationalsocialistiska idén om rasrenhet.

6. Hos nationalsocialism finns en biologisk rasism som är väsentlig för en sådan gren av socialismen medan ultranationalism är specifik för fascismen.¹⁴

7. Eftersom rasrenhet är viktigt för nationalsocialismen blir familjen viktig som grund för rasens reproduktion. Kommunismen däremot vill på grund av sin globala inriktning upplösa familjebanden så att individen och staten är det enda som existerar.

8. Nazismen och islamismen har ett extremt starkt antisemitiskt inslag, i det närmaste konstitutionellt för dessa rörelser, vilket saknas hos kommunismen och fascismen. Antisemitism har funnits i många kommunistiska och fascistiska inriktningar¹⁵, men det är inte något väsentligt för sådana inriktningar.

 Men den viktigaste faktor som gör att de är konkurrenter är just deras likhet: att de alla är totalitära gör av sakens natur att de alla strävar efter total dominans på alla områden vilket utesluter fredlig samexistens på längre sikt.

Sammanfattning och slutsatser

Utifrån vad som sagts föreslår jag följande essentiella definitioner:

• Nationalsocialism = Rasnationalistisk totalitär socialism.

• Fascism = Ultranationalistisk korporativistisk totalitär socialism.

• Islamism = Religiös imperialistisk totalitär socialism.

• Kommunism = Internationalistisk (globalistisk) revolutionär totalitär socialism. (Kommunismen kan sedan delas in i diverse varianter med mycket liten skillnad - maoism, stalinism, etc. - precis som de andra ideologierna kan delas in i sina respektive varianter.)

 Vi kan se att en ytterligare gruppering kan användas. Kommunism och islamism kan vidare betecknas ”globalistisk socialism”, medan nazism och fascism är knutna till specifika länder och därför kan kallas ”nationalistisk socialism.” Se illustrationen nedan.

Slutsats

Med utgångspunkt i ovanstående resonemang kan vi konstatera att det finns en kuslig likhet mellan historiens allra värsta mördarideologier: De är alla varianter av totalitär socialism. Detta förklarar många av samtidens fenomen (inte mins den oheliga paradoxala alliansen mellan vänstern och islamismen) och får naturligtvis flera intressanta implikationer som jag får ta upp i en kommande text. Det är också intressant att se att empiriska data stöder den ovan givna analysen. Detta kommer också att tas upp i kommande texter.

André Juthe

Fotnoter

1 Mann (1997) s. 135.