13 JULY, 2018 12:14
Jag skrev om en förestående resa, och bad folk gissa staden, då det som sker saknar motstycke i vårt land. Detta på grund av oroande medial rapportering kring hur situationen i staden förändrats. Bland annat varnar polisen folk att ha på sig guldhalsband. Det ryktas att det är vädrets fel att dessa halsband rycks av från människors halsar. Jag frågade en polis om vilka säkerhetsåtgärder jag behövde vidta inför resan till Ca… f’låt, Göteborg.
Och polisen kokade ner allt till konkreta saker att tänka på. Du kan aldrig gissa vad som hände sen? Jo, jag blev anklagad för att sprida en falsk och mörk bild. Detta i ett land där en farlig förrymd kriminell inte omedelbart visas på bild i pressen, detta i ett land där man desinformerar om brottsligheten och dess katastrofala utbredning med skottlossningar och mord nästan dagligen.
Men det är alltså min text med en anonym polis säkerhetsråd som är problemet – inte rånvågen, misshandeln, våldtäkterna, skjutningarna, drogmissbruket… Jag hoppas ni alla förstår hur sjukt samhället blivit. Hur illa det är.
Jag blev nyss uppringd av GT/Expressen och fick frågor om min text. GT/Expressen har nämligen, i sitt sedvanliga drevskapande syfte, pratat med polischef Erik Nord som tycker det är “problematiskt” att man “klumpar ihop” olika råd. Jag blir ifrågasatt. “Många poliser känner inte igen den bilden du ger”, säger reportern.
Jag tänker, har vi inte kommit längre?
– Vet du, jag bryr mig inte om vad polischef Erik Nord säger, svarar jag. För mig är kriminaliteten ett större problem än att polischefen bekymrar sig om vilken bild jag ger. Jag tycker det är mer uppseendeväckande att polisen nu måste varna för att folk inte kan ha guldhalsband på sig i Göteborg. Vad tycker polischefen om det?
– Ja, men det är flera poliser som reagerat, fortsätter reportern. Det är poliser som inte känner igen…
Då blir jag förbannad.
– Känner du till att många poliser inte vågar säga vad de tycker offentligt av rädsla för repressalier? Som inte vågar stå med namn och bild i tidningarna på grund av att de inte vill bli smutskastade, brunmålade och uthängda. För att det är ni på tidningarna som skapar dessa sjuka drev, säger jag. Det är tidningar som den du jobbar på som gör att folk inte vågar säga vad de tycker. Folk är rädda för att förlora jobb och anseende om de vågar kritisera. Det är era absurda vinklar och förföljelse av oss som vågar säga ifrån som gör att debatten helt kantrat i Sverige, att visselblåsare jagas medan de riktiga bovarna kommer undan. Varför ställer inte du som är journalist de viktiga frågorna? Varför frågar du inte polischefen vad han anser om att det finns flera hundra tusen ungdomar i Sverige som inte får ligga med vem de vill? Varför frågar du inte vad de gör åt allt våldet? Är det en lättklädd tjejs fel att hon blir våldtagen? Att gamlingar inte vågar gå ut? Jag vill prata med din chefredaktör för jag är trött på att ni förföljer mig, en ensam individ som tvingas leva med konsekvenserna av era attacker och er eviga smutskastning, och dessutom med konsekvenserna av den brutala kriminaliteten som politikerna låtit växa fram. Varför ställer du inte frågan till polischefen varför jag ens måste skriva en sån text som den jag skrev igår? Varför angriper ni inte lika friskt den makt som skapat dessa problem vi nu sitter med?
Här tackar han för min tid och avslutar samtalet.
Ja, jag höjde rösten. För jag är trött. Jag är sliten, och jag är matt och jag är ledsen. Jag är besviken också. För det är samma slags förföljelse mot mig, som det varit mot de få poliser som säger som det är. Peter Springare i Örebro som anmälts flera gånger för att han bara sagt sanningen. SVT körde nyligen ett drev mot polischefen i Uppsala, Jale Poljarevius, för att han skriver på Twitter om hur han bekämpar gängkriminaliteten. Dessa starka modiga poliser har vågat stå på sig mot de mediala dreven. Andra orkar inte, de vill inte stöta sig med sina arbetsgivare, med kollegor, med proffstyckare i sociala medier.
Men jag är ingen polis eller kommunalanställd som närsomhelst kan få sparken för mina åsikters skull. Jag är en vanlig journalist, jag har inga lojaliteter. Jag har däremot kontakt med många poliser, det är dock främst de som slutat som bekräftar den verklighet jag återger. De som ännu jobbar kvar är försiktiga. Jag ber dem om intervjuer, de säger nej. Många hör av sig, vill vara anonyma. Många slutar. “Det är mycket värre än vad folk tror” säger många av dem. Men de säger även att det de ser inte alltid överensstämmer med vad en vanlig medborgare upplever. Jag har stor respekt för polisen. Men jag inser också att deras situation är oerhört svår. Både yrkesmässigt, men även lojalitetsmässigt. Det finns flera intervjuer med anonyma poliser här på Katerina Magasin.
Jag tänker inte hålla tyst.
Ni kan dreva bäst ni vill. Ni kan skrika fake news. Ni kan säga åt folk att leva som vanligt och sen titta bort när ännu en bil kapas, en tjej våldtas, en gamling blir nerslagen, en lägenhet utsätts för väpnat rån, barn som blir hotade och trakasserade, kvinnor som kränks verbalt. Ni kan skrika fake news när personal i butikerna känner sig otrygg och när folk undviker allt fler platser i centrala delar av städer. Samma påhopp, samma smutskastning, från Lubbe Nordströms dagar på 30-talet, han som skrev om lort-Sverige, det var samma slags förnekelse, Sverige var inte ett dugg smutsigt, det var påhopp och ljug det Lubbe ägnade sig åt! Jodå… 2018 är vi mentalt i samma slags sjukdom, de välbetalda journalisterna lyder blint sina uppdragsgivares order, och klyftan mellan makten och folket växer. Man förlöjligar folkets oro, man misstänkliggör och smutskastar dem som säger ifrån. I Ronneby, i Staffanstorp, i Värnamo, i Örebro, i Stockholm, Malmö, Göteborg… men rapporteringen och statistiken talar sitt klara språk. Läkare protesterar mot hot på sjukhus, blåljuspersonal vittnar om otrygghet, antalet våldtäkstanmälningar som läggs på hög växer, anmälningsbenägenheten minskar då folk är rädda, de vet att de inte får hjälp, de blir hotade, de känner sig svikna. I Göteborg avrättades en lärare på öppen gata utanför skolan han arbetade i. Men det är “Sverigebilden” polischefen är mest bekymrad över.
Man gör allt för att tysta ner kritiken mot det misslyckade samhällsbygget, mot oförmågan att stävja kriminalitet och motsättningar. Det är bekvämt att slå ner på enstaka individer, vi som kämpar emot, vi som ser proplemen men vägrar att blunda, vi som påpekar misslyckandet trots det höga personliga priset vi tvingas betala.
Jag bär en guldkedja runt min hals.
Samt ett smycke jag aldrig kan bära öppet i Sverige längre.
Kan polischefen Erik Nordh garantera min säkerhet i centrala Göteborg, om jag hade min tunna halskedja på mig fullt synlig? Och tänk om jag bär min Davidsstjärna som berlock? Kan Erik Nordh rakryggat stå upp och säga, “ja, Katerina, du är trygg, gå vart du vill, klä dig hur du vill, ha på dig de smycken du vill, din mobil och pengar, ingen kommer att skada dig, inget kommer att drabba dig! Det kan jag som polischef lova dig. Du har mitt ord på det”.
I stället sitter en massa folk på sina höga hästar, på sina högt uppsatta positioner, i sin egen bubbla, bortvända från den verklighet som många tvingas leva i, och predikar om den problematiska “Sverigebilden”.
Info till er: jag bryr mig inte om vad ni tycker om min Sverigebild.
Jag bryr mig inte om era drev.
Ni kan inte tysta mig med er smutskastning.
Folk ser, folk drabbas, folk är rädda, folk är förbannade.
Den 9 september är det val.
