https://samtiden.nu/2018/06/finne-finlandare-och-svensk/
Genom vår historia har etnisk svensk, svensk nationstillhörighet och svensk medborgare varit detsamma, vilket gör att vi saknar ord som skiljer betydelserna åt. Det är ännu ett faktum som visar att Sverige är illa valt som experimentverkstad för mångkultur.
Sverige var länge ett kallt och fattigt land i Europas utkant, präglat av en relativt fri men från omvärlden isolerad bondebefolkning. Tills för bara några generationer sedan var det ovanligt att människor under sin livstid mötte andra än folk från närmsta grannbyarna. Några stora arméer har inte dragit fram och ockuperat landet. Som en följd av månghundraårig fred förblev befolkningen homogen.
Vem som är svensk har därmed länge varit en ickefråga. Vi har inte ens ett språk för att göra de nyanser och skillnader som är vardag på andra håll.
Det är därför paradoxalt och extremt att Sverige på kort tid tagit emot en av världens högsta andelar invandrare från avlägsna kulturer. Det skakar om samhället på alla plan, inte minst därför att experimentet inte på något sätt föregicks av konsekvensanalys eller några som helst förberedelser.
Vice talman Björn Söder (SD) har retat upp många när han lyft att det trots allt finns nationer som inte är svenska i Sverige. Reptilhjärnan hos alla politiskt korrekta slår till och man skriker så högt man kan: rasism!
Men varken denna gång eller förra gången Björn Söder lyfte fram de fem erkända nationella minoriteterna i Sverige – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar – har han gjort något annat än hänvisat till Sveriges riksdag som 1999 beslöt att erkänna dessa minoriteter.
Men vad betyder då ”svensk”? Ett intressant försök att reda ut begreppen gör författaren och kolumnisten Thomas Gür, i Svenska Dagbladet under rubriken Frågan om vem som är svensk är oundviklig. I svenska språket har vi ett och samma ord – svensk – för flera förhållanden, 1) etnisk svensk, 2) svensk som nationstillhörighet, och 3) svensk medborgare.
Gür påpekar att i Finland säger man däremot ”finne” om de etniska finnar som tillhör den finska folkgruppen som också är majoriteten i Finland. Sedan talar man om ”finländare” om de som tillhör det finländska nationen, utöver finnar handlar det om finlandssvenskar, ålänningar, samer, judar med flera. Därutöver har man den juridiska formen ”finländsk medborgare”. Gür menar att när samer talar om egen nation är det mer romantiskt än reellt.
Men såväl samiska och judiska företrädare ser skillnad på att tillhöra den svenska nationen eller någon av de nationella minoriteterna. Till Sameradion sa den samiska folkrättsexperten Mattias Åhrén att det var farligare att argumentera för att samer är svenskar och tillhör den svenska nationen än motsatsen.
– Därför att det leder till assimilering och i slutändan till att den samiska kulturen försvinner, sa Åhrén.
En analys om nationstillhörigheter som jag också finner intressant kommer från folklivsforskaren Dan Korn i inlägget Varför både Björn Söder och hans kritiker har fel. Korn vänder sig emot att man antingen tillhör den ena eller andra nationen. Man kan ha flera olika identiteter samtidigt, eftersom det inte bara handlar om arvet från föräldrarna utan också om miljö.
Dan Korn tar stöd hos Erik Gustaf Geijer som 1817 skrev att vi inte enbart ska bejaka den nordiska arvet. ”Vi har också arv från antikens grekiska och romerska filosofi och från Bibelns judisk-kristna filosofi”.
Medan Thomas Gür reducerar den egna nationen till en romantisk fråga, vill Dan Korn inte erkänna den som annat än en ingrediens som blandas i en identiteternas cocktail.
Jag tycker inte någondera täcker in vad det handlar om. Dan Korn, som också är rabbin, konstaterar att både judar och samer talar om ickejudar och ickesamer som ”svenskar”. Samtidigt skriver han: ”Men det innebär inte att vi inte skulle vara svenskar för den sakens skull.” Ändå är det ju någonting som gör att språket används på detta sätt.
Och jag är då inte ute efter svart/vit tolkning som skulle tvinga alla att välja sida, utan efter vår tolkning av den funktionella relationen mellan majoritetsgrupp och minoritet. Är det inte så att minoriteter gärna får hedra och vårda sina speciella kulturella drag, då detta anses gott och fint. Men majoritetsgruppens specifika kultur får inte värnas och vårdas – det ses genast som ondskefull rasism och utestängande av ”dom andra”.
Jag menar att detta synsätt landar fel. Det svenska är ju, i ett globalt perspektiv, en mycket liten kulturspillra som borde ha rätt och plikt att vårda sin specifika tradition på sina egna meriter. Det betyder ju inte att man är emot någon annan. Och det betyder inte att det svenska ska eller kan verka isolerat, utan har, precis som judiska och samiska nationella minoriteter, en omgivande miljö där andra impulser är ofrånkomliga i det dagliga livet.
För mig framstår det som att konflikten egentligen inte handlar om nationella särdrag, utan om synen på majoritetsnationens roll. Enligt nuvarande tolkning får inte majoritetsgruppen värna om sina specifika drag – det tolkas omedelbart som rasism – utan anses ha enbart och uteslutande skyldighet att anlägga övergripande helhetsansvar, kosmopolitiskt ansvar, så att alla andra, alla minoriteter, får rätt att värna sina. Så fort majoriteten vill värna sitt, anses det exkluderande. Här skulle vi behöva diskutera hur majoritetsgruppen både kan ta samlat ansvar, men ändå tillåtas värna och vårda det som är majoritetsgruppens specifika drag.
På samma sätt som samer och judar har rätt att värna sina specifika drag, måste svenskar få värna sina. Det handlar inte om något mer än det.
