EU - DRÖMMEN SOM NÖDLANDADE

Statsförbundet EU är ingen skapelse efter andra världskriget. Det är en nytändning av den Pan-Europeiska rörelsen som fanns i början av 1900-talet

och var en ide om ett kosmopolitiskt Europas Förenta Stater där de tidigare nationalstaterna reducerats till provinser. Den mest kända förespråkaren under mellankrigstiden var greve Richard Nikolaus von Coudenhove-Kalergi. Läs om denne man på Wikipedia! Efter andra världskriget togs iden om den överstatliga Europaunionen upp igen, till att börja med som den s k kol- och stålunionen som stegvis omvandlades till den problemfyllda skapelse som nu heter EU.

 

Som lockbete för olika länders politiker och befolkningar använde man de "fyra friheterna", d v s att ett fritt flöde mellan medlemsländerna skulle ske av kapital, människor, varor och tjänster. När det gällde det fria flödet av människor så förutsattes detta gälla studerande, arbetskraft som behövdes och var efterfrågad samt turister. Medlemsstaterna förutsattes själva ta hand om sina befolkningar och den sociala verksamheten som ett led i utvecklingen av sina länder. Efter Sovjetunionens kollaps ville västmakterna och USA snabbt få de tidigare Warszawapaktsländerna i sin intressesfär och ett antal länder som i vissa delar var var på u-landsnivå - bl a ekonomiskt och socialt - togs in i unionen, många gånger med förespeglingar att EU (d v s andra länder i Europa) skulle bekosta de nya ländernas utveckling.

 

EU som ide har skapats av bl a den globala storfinansen och hittills har vi aldrig sett att vi är på väg till det himmelrike som utlovats. Sverige, som en period var på väg att bli en välfärdsstat, är nu i nedförsbacke i många avseenden. Flera östeuropeiska länder exporterar nu hit grupper som är analfabeter och saknar såväl språkkunskaper som kunskaper och erfarenheter som behövs för arbeten i Sverige, åtminstone om det gäller "vita" jobb. Sveriges rikspolitiker är skamligt oföretagsamma när det gäller att ta tag i den tiggarmigration ("tiggration") som är en av EU:s misslyckanden. Förra veckan skrev ordföranden i "kommissionen mot antiziganism" Thomas Hammarberg och Fi:s nya representant i Europaparlamentet, romen Soraya Post, i flera tidningar och framförde den bisarra tanken att Sverige ska fixa boenden och sjukvård åt dessa grupper.

 

Att dessa grupper nu översvämmar Sverige, även i små orter från Skåne och ända upp till Norrbotten, borde vara en skam för Rumänien och i lika grad för svenska rikspolitiker som struntar i en situation som börjar anta ohållbara proportioner. Tiggrationen omfattar nu hela familjer som bor i sina bilar och skapar problem för många kommuners redan hårt ansträngda socialförvaltningar. En av orsakerna till detta är det internationella

rykte som Sverige haft i flera årtionden och som formulerades så här de åren som jag var chef för invandrarbyrån i en svensk kommun och intervjuade migranterna om varför de valt just Sverige: -"Swedish Government give good salary for refugees and we also get free housing, very good".

 

Jag har också många år aktivt arbetat med projekt i Östeuropa som nått stora framgångar. Det har då rört sig om föräldralösa barn, handikappade och minoritetsgrupper som hållit sig i utkanten av det övriga samhället. Biståndsarbete ger bästa resultatet om det lyfter mottagarna i det egna landet och språkområdet.Svenska rikspolitiska pratkvarnar borde via vår representation i EU se till att de länder som inte på ett godtagbart sätt kan ta hand om sina befolkningar tar tag i detta för att inte utgöra skamfläckar för den gemenskap där de ingår.

 

 

Jan-Ola Gustafsson