Anna Hage på Tunnelgatan i Stockholm. FOTO: Caroline Andersson
NU HAR DEN KOMMIT UT – Anna Hages bok 30 år av tystnad – mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme.
Det är berättelsen om mordnatten och vad som hände senare från ett av huvudvittnena till vad som i efterhand framstår som århundradets svenska brott – ett brott som fortfarande är tragiskt ouppklarat.
Men boken är också en stark och berörande skildring av vad det innebar för en ung flicka att hamna mitt i den kaosartade utredningen av detta statsministermord.
Det som hände kom att smärtsamt påverka Anna Hages liv för årtionden framåt. Och boken gör den saken väldigt begriplig.
Men dessutom innehåller hennes skildring uppgifter som tydligt och mycket oroande pekar på ett märkligt myndighetsagerande i det fördolda. Anna Hage nämner flera besynnerliga händelser som pekar på detta. Framför allt en av dem stannar kvar hos läsaren: mötet med en hemlighetsfull man i militär uniform som närmast beordrade henne att hålla tyst om vad som hänt på Sveavägen.
Vi kommer dit längre fram i texten.
För 17-åriga Anna från Södertälje började allt med att hon och vännen Karin skulle till Stockholm för att gå på bio en vanlig fredagskväll.
Men det blev ingen vanlig fredagskväll.
Anna Hage: 30 år av tystnad. Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme. Forum 2018.
Efter filmen fick de två väninnorna bilskjuts av några kompisar. Och det föll sig så att bilen kom att befinna sig i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen klockan 23.21.
Anna såg en man som föll. Några skott hade hon inte hört, för det spelades hög musik i bilen.
Men Anna som gick på gymnasiets vårdlinje förstod att det kunde vara något allvarligt och att i så fall var det också möjligen bråttom. Hon tvekade inte. Tillsammans med vännen Karin klev hon ur bilen och på några ögonblick var de framme vid platsen där mannen fallit.
Anna börjar med hjärt-lungräddning medan en ung man som också kommit fram försöker blåsa in luft med mun-mot-mun-metoden. Karin får för sin del fullt upp med att hålla undan en upprörd kvinna som varit i mannens sällskap.
Ingen av dem har ännu förstått att den liggande mannen är Olof Palme och den upprörda kvinnan hans maka Lisbeth.
Anna förstår snabbt att det ser illa ut. Mannen blöder kraftigt och själv blir hon alldeles nedblodad under livräddningsförsöken.
Till sist kommer ambulansen. Senare på natten får Anna veta att mannen hon försökt hjälpa, Sveriges statsminister, är död.
Anna kommer längre fram att anklaga sig för att kanske inte ha gjort rätt. Kunde hon ha räddat honom om hon på något sätt handlat annorlunda?
Det är begripligt att hon ställer sig de frågorna, men med facit i hand kan vi konstatera att det är orättvist. Ifall hon tidigt fått obduktionsresultatet förklarat för sig skulle hon ha förstått att Palme dog ögonblickligen när han träffades av mördarens kula. Det fanns inget att göra.
I efterhand får Anna många gånger frågan om hon sett gärningsmannen. Det har hon, hon såg honom ge sig iväg. Men hon såg inte hans ansikte.
I boken skildras hur polisen förhör henne vid olika tillfällen, men utan att egentligen ge henne chansen att på sitt eget sätt försöka berätta vad hon varit med om. Hon känner i samband med förhören att detaljer ofta blir fel, men det verkar som att det inte är meningen att hon ska försöka rätta utskrifterna. Ännu mindre finns det någon i rättsapparaten som bryr sig om att ta reda på hur hon mår.
Det första förhöret hålls redan under mordnatten. Saker drar ut på tiden. Och det tar fyra timmar innan den blodiga och nedkylda 17-åringen äntligen får ställa sig i en varm dusch.
Kylan i kroppen från mordnatten kommer igen till Anna Hage senare i livet. Hon drabbas av frossa när hon inte mår bra. Om och om igen händer det att hon återupplever de kusliga ögonblicken.
Som hon skriver i boken om ett av de tillfällena: ”Jag minns blodet. Det är så äckligt på mina fingrar. . Jag minns också hur jag står och söker efter någon som kan ge mig en pappersservett. Det känns som om jag står i en torktumlare, jag snurrar runt, runt. Ingenting går att påverka.”
Det som gör det svårt för Anna särskilt under tiden närmast efter mordet är också mötet med journalister som tjatar på henne för att få ihop något spännande att skriva. Och det börjar redan där i vinternatten på Sveavägens trottoar. Någon tar tag i henne, en fotograf tar bilder av henne. Hon hör en av journalisterna säga: ”Vilket scoop, helt galet!”
Och så fortsätter det under veckor och månader tills hon inser att hon måste säga stopp. Under många år håller hon sig sedan undan för massmedia och duckar också så gott hon kan när människor i hennes omgivning frågar henne om Palmemordet.
Tills nu. Hon beskriver i 30 år av tystnad hur hon genom kontakt med en terapeut kommit fram till att hon vill berätta sin egen historia och att det bästa sättet att göra det var att skriva en bok om vad hon varit med om.
Boken är inte minst en svidande anklagelse mot en rättsapparat som tycks ha saknat förmågan att ta hand om vittnen och hjälpa dem igenom den plågsamma process det handlat om att vara på plats vid ett svårt våldsbrott och sedan bli indragen i utredningen. Skildringen av hur Anna blir behandlad i samband med rättegången mot Christer Pettersson är ett av de starkaste avsnitten i boken.
Samtidigt finns det andra avsnitt som framstår som minst lika angelägna och samtidigt mer förbryllande.
Anna Hage berättar att hon under årens lopp blev uppsökt av poliser. De kom två och två, ibland i uniform och ibland i civila kläder, men alltid oanmälda. De visade bilder som hon skulle kommentera, var otåliga och upprepade ofta sina frågor om och om igen. Så försvann de lika fort som de kom.
Sådana besök var jobbiga, men föreföll inte så obegripliga.
Mer märkliga var förhören som Säpo höll med henne. Det var, skriver Anna, tydligt att Säpo och den öppna polisen inte samverkade. De kände inte till varandras kontakter med henne och blev nyfikna om hon sa något om vad den andra sidan gjort.
Det stod aldrig riktigt klart för Anna vad det var Säpo var ute efter. De vanliga mordutredarna var intresserade av hennes konkreta observationer från brottsplatsen, sådant som till exempel kunde uttryckas i antal meter. Sådant frågade inte Säpo om, det hela var mycket mer diffust. Som hon skriver: ”Det var något mystiskt över de förhören.”
Säkerhetspoliserna hade som vana att stämma träff med Anna på ett speciellt konditori där hon brukade sitta med sina vänner. Visste de att hon brukade gå just dit? Det var sådana frågor som Anna ställde sig, särskilt eftersom det fanns flera tecken på att hon stod under någon sorts övervakning.
Hon berättar i boken att det den närmaste tiden efter mordet ofta kom bilar som stannade utanför familjens radhus. ”De bara stod där, tysta utanför huset, med nedsläckta lampor.” Ibland ringde hon den öppna polisen om saken. Då kunde det hända att de bekräftade att det var de som sänt ut en bil för att se efter att allt var som det skulle. Andra gånger visste de inte vad hon pratade om och skickade en patrullbil. Ibland försvann de tysta övervakarna innan patrullbilen kom fram, ibland blev de bortmotade av polisen.
Det hände annat märkligt. Vid ett tillfälle såg till exempel Anna en man med kamera och stort objektiv som befann sig utanför hennes sovrumsfönster och fotograferade rakt in.
Den som läser boken kan inte undgå att ställa sig frågan: var dessa förbryllande händelser, eller en del av dem, inslag i en övervakning som Säpo eller någon annan hemlig statlig instans ägnade sig åt?
Det går förstås att tänka sig alternativa förklaringar – till exempel att hon blev utsatt för nyfikna personer, störande men ofarliga, som inte kunde låta bli att försöka ta sig en titt på ett vittne till statsministermordet.
Sådana hypoteser kan inte uteslutas. Men i boken berättar Anna Hage om några händelser som knappast kan bortförklaras på det sättet. Framför allt gäller det en episod som handlar om att hon blir kontaktad av en man som förefaller ingå i ett militärt underrättelsenätverk.
Det är i augusti 1988, två och ett halvt år efter mordet. Vid det laget har det gått lång tid sedan Hans Holmér satt i TV-rutan och övertygade svenska folket om att utredningen var i goda händer. Den offentliga debatten har kommit igång, inklusive en debatt som handlar om att myndigheterna kanske inte vill utreda vad som skedde på Sveavägen.
Bakgrunden är att Anna just har blivit kontaktad av en kvinna som planerar att föreläsa om mordet på ett möte i ABF-huset i Stockholm. De träffas och pratar om det Anna varit med om.
Det är kort tid efter det mötet som det kommer ett märkligt telefonsamtal till Annas jobb på Södertälje sjukhus. Hennes chef berättar att det är en man som söker henne och Anna får ta samtalet inne på expeditionen.
Mannen i luren säger att han inte kan presentera sig i telefon men att han ”indirekt” arbetar med utredningen av mordet på Olof Palme. Han vill träffa henne snarast möjligt. Han föreslår ett konditori i Södertälje. Det är inte samma ställe som Säpo använder när de ska träffa henne. Men även detta är ett ställe som Anna brukar frekventera. Har han valt det för att hon ska känna sig trygg?
”Hur vet jag att du inte vill mig illa?”, säger Anna till mannen. Hon får svaret : ”I så fall hade jag redan gjort dig illa”.
Hon går med på mötet under stor tveksamhet.
När hon kommer till konditoriet är han redan där. Han tar av sig sin rock och hon ser att han har något som ser ut som en militär uniform med märken på axlarna. Efter några inledande fraser säger han att hon ska vara försiktig med vilka hon pratar med. Som han uttrycker saken är det ”väldigt viktigt att det inte blir fokus på fel saker. Vissa saker ska inte komma ut.”
Mannen talar om ”vi” och ”oss” men förklarar inte vilka han representerar. Och han förmedlar bilden av att hon står under övervakning. ”Vi måste se till att det är lugnt i landet”, säger mannen.
Anna som är skakad undrar vilka hon får tala med om vad hon varit med om. Han säger att familjen och vännerna går bra. Men inte ”fel personer”.
Så är mötet över.
Det händer annat som tycks ligga i linje med den händelsen. Två gånger dyker det upp en bil med gula registreringsskyltar som närmast demonstrativt tycks spana på henne. Det är inte utanför hennes hem utan på andra platser. Men vid båda tillfällena är det i samband med att hon träffar en ny bekant, en kvinna som hon känner att hon kan prata med om statsministermordet.
Det vill säga, kan läsaren reflektera: någon som kanske inte hör hemma på den lista över tillåtna personer som militären på konditoriet angett.
Anna Hage spekulerar inte i boken kring exakt vad som skulle kunna vara så känsligt med det hon kände till.
Men den saken tål förstås att fundera på.
Inget av det hon redovisar i boken om sina iakttagelser på Sveavägen ger några uppenbara ledtrådar till sanningen om mordet.
Men tillsammans med sin väninna Karin var hon förmodligen det allra första vittnet som kom till platsen – förutom en inte helt nykter man, vittnet Anders B, som tagit skydd för skottlossningen i en port.
Anna kunde alltså ha gjort observationer som var betydelsefulla och som ingen annan gjort. Och det gällde inte enbart sådant som kunde klargöra gärningsmannens identitet utan också vad Lisbeth Palme möjligen sa på mordplatsen sekunderna efter skottlossningen.
Här närmar vi oss nämligen frågor som kan vara laddade, frågor som inte Anna Hage tar upp i sin bok. Men de är bekanta för läsarna av mina böcker om Palmeutredningen och för dem som följt denna blogg.
Det finns till exempel flera vittnesmål som pekar på att Olof Palme talade med gärningsmannen före mordet.
Något sådant kan inte Anna Hage ha sett eller hört. För henne började händelseförloppet med att Palme föll till marken. Men det finns också en uppgift från vittnet Lars J – som stod en bit in på Tunnelgatan – om att Lisbeth alldeles efter skottlossningen utropade ”Nej, vad gör du?” eller ”Hjälp, vad gör du?”. Om Lars hörde rätt kan det tolkas som att Lisbeth observerat mördaren innan denne sköt, att hon då inte uppfattat honom som ett hot och att hon därför blev chockad över att han öppnade eld.
Kan Anna ha hört Lisbeth Palme säga något i stil med det Lars berättat om? Hon har inte nämnt det. Och vi vet att hon inte var fokuserad på sådant, hon var upptagen med att försöka rädda liv. Men eftersom polisförhören med henne framstår som delvis ganska torftiga måste det ha funnits personer, till exempel inom Säpo, som funderat över om hon kunde ha observerat mer än vad som fanns dokumenterat i utredningen. Kanske sådant som kastade ljus över de anmärkningsvärda uppgifterna om ett samtal mellan Palme och mördaren. I så fall kunde hon ju besitta kunskaper som ur Säpos synvinkel betraktades som känsliga.
Det finns ännu fler uppgifter som pekar på att det finns mer eller mindre dolda sanningar om händelseförloppet på Sveavägen – vilket i sin tur ger ytterligare förklaringar till varför Anna kan ha betraktats som ett viktigt och kanske farligt vittne.
Det handlar till exempel om den länge nedtystade berättelsen som kommissarien Åke Rimborn lämnat om vad Lisbeth Palme berättade för honom på Sabbatsbergs sjukhus under mordnatten.
Rimborn var den förste polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth efter mordet. Han har berättat att hon då bestämt och tydligt talade om två gärningsmän som befann sig på platsen.
Det var en uppgift som också kom att ingå i polisens rikslarm under mordnatten. På lördagsförmiddagen dementerades den av Hans Holmér och försvann därmed ur utredningen. Och i det förhör som hölls med Lisbeth på lördagseftermiddagen talade hon bara om att hon sett en enda man – och det var också innehållet i vad hon sa under rättegången.
Nu fanns det på mordplatsen i samband med skottlossningen två män som bör ha varit väl synliga för Lisbeth Palme förutom hennes make – det nyss nämnda vittnet Anders B och gärningsmannen.
Det är begripligt om hon under minuterna efter mordet dragit den förhastade slutsatsen att vittnet Anders var en medhjälpare till mördaren och att hon därför talade om två gärningsmän i samtal med Rimborn.
Vad som är anmärkningsvärt är att den version av vad hon sett som snabbt blev den etablerade bara handlade om en man – och att den centrala observation som hon då hänvisar till är en man som står på sju meters håll och ser på henne men inte visar tecken på att vilja ge henne hjälp.
Det stämmer mycket väl in på Anders B som själv berättat att han inte vågade lämna den port där han sökt skydd ens när Lisbeth sökte hans blick – han visste inte om skottlossningen var över.
Men hur troligt är det att Lisbeth Palme observerade Anders efter skottlossningen men inte såg gärningsmannen i samband med skottlossningen? Mördaren sköt ett skott mot henne på en meters håll när hon var delvis vänd mot honom – skulle hon inte ha sett honom då? Och om uppgifterna om ett samtal mellan Palme och gärningsmannen är korrekta bör hon dessutom ha observerat honom tydligt redan före mordet.
I rättssalen förde Lisbeth Palme fram att hon bara sett en enda man och att hon såg den mannen först när hon upptäckte att han stod vänd mot henne på sju meters håll.
Hon möttes inte av några kritiska invändningar när hon hävdade detta. Christer Petterssons försvarare koncentrerade sig bara på att den man hon sett inte behövde vara Pettersson.
Lisbeth Palme konfronterades aldrig med de omständigheter som pekade på att hon borde ha sett mördaren när han sköt mot henne. Inte heller förekom det ett ord i rätten om de vittnesuppgifter som pekade på ett samtal mellan hennes make och attentatsmannen som skulle ha föregått skjutandet. Och det redovisades inte heller i domstolen att kommissarie Rimborn var övertygad om att under samtalet på sjukhuset hade hon talat om två män på brottsplatsen, inte en.
Det är som om det i ett tidigt skede av utredningen skapats ett filter av sekretess kring vad Lisbeth Palme upplevde i Dekorimahörnan – och att det filtret upprätthölls under rättegången.
I min senaste bok Huvudet på en påle tar jag upp en rad omständigheter som pekar på att någon eller några personer i ansvarig ställning haft kontakt med Lisbeth Palme under mordnatten eller den följande morgonen och kommit överens med henne om att vissa av hennes iakttagelser inte bara borde omges med största möjliga sekretess gentemot media utan också hållas utanför den normala polisutredningen för att hanteras på ett speciellt sekretessfullt sätt.
I så fall var det kanske inte så konstigt om Anna Hage utsattes för särskild kontroll av Säpo och kanske andra instanser med militär anknytning – hon kunde ha sett eller hört sådant som det utifrån deras sätt att tänka inte borde pratas om. Och mot den bakgrunden var det kanske inte heller så underligt att hon inte kallades av åklagarsidan att vittna i Palmemålet. Hon skulle kunna säga fel saker.
Det kan förstås hävdas att Anna inte var särskilt användbar som åklagarvittne eftersom det före rättegången visat sig att hon inte kunnat peka ut Christer Pettersson som gärningsman. Men den omständigheten ensam räcker inte för att förklara varför hon inte kallades som vittne av åklagarna, för just det hade hon gemensamt med alla andra vittnena från Dekorimahörnan utom Lisbeth Palme själv. Det fanns nämligen ingen annan av dem som befunnit sig där som sa att de känt igen Pettersson som mördaren. Men flera andra ögonvittnen från Dekorima kallades av åklagarna att vittna i rätten – det hade ju varit svårt för åklagarsidan att genomföra målet om de valt bort alla vittnen från mordplatsen utom Lisbeth Palme. Men Anna, det på många sätt mest centrala vittnet, var alltså inte önskvärd i sammanhanget.
Nu kom Anna Hage att vittna ändå sedan Petterssons försvarare insett att hennes iakttagelser pekade på att Lisbeth Palme inte alls var så samlad och observant efter dådet som hon själv påstod.
Det gjorde Anna till en person som måste attackeras av åklagarsidan. Och så blev det.
Anna Hage skriver i sin bok om hur hon själv i rättssalen utsattes för förlöjliganden och andra former av härskarteknik medan Lisbeth Palme behandlades med ödmjukhet och en ambition att skydda henne. ”Det är skillnad på folk och folk”, som Anna skriver i 30 år av tystnad. ”Jag var katten bland hermelinerna.”
Boken redovisar hur Palmeåklagaren Anders Helin närmast hånfullt korsförhör Anna för att avfärda hennes vittnesmål. I det sammanhanget beskrivs Helin på ett ställe som ”Lisbeth Palmes advokat”. Det är förstås en felskrivning, Lisbeth Palme hade ingen advokat som företrädde henne i rättegången.
Men det är en felskrivning som är högst begriplig, för Helin fungerade i praktiken som den som skulle försvara Lisbeth Palmes version av händelseförloppet.
Den idealiska åklagaren i en mordrättegång är förstås en person som noga analyserat bevismaterialet och gått till åtal men är villig att ompröva åtalet även mitt under rättsförhandlingarna om det visar sig att bevisningen inte håller. Det vill säga: någon som följer sin övertygelse och som samtidigt strävar efter objektivitet.
Den som tagit del av det förhör som Granskningskommissionen höll med Helin på 90-talet vet att det inte var så.
Beslutet om åtal kom från riksåklagaren, Helin tyckte i själva verket inte att åklagarsidan hade tillräckligt mycket på fötterna för ett åtal. Själv hade han, enligt vad han då förklarade, ingen uppfattning i skuldfrågan. Han gjorde bara sitt jobb när han tog på sig att driva fallet i rättssalen.
Han förklarar också att han inte hade haft några samtal med Lisbeth Palme innan han förhörde henne i rätten – mer än att han frågat henne om det gick för sig att säga du till henne. Hon svarade”mycket avmätt och kort” att det gick an. I övrigt ville hon inte ha någon kontakt med Helin utanför rättssalen.
Det vill säga: den bild Helin frammanade i rätten av att Lisbeth Palmes utpekande av Pettersson var trovärdigt hade verkligen inte någon grund i att han personligen låtit sig övertygas, till exempel genom kontakter med henne. Han utförde bara ett uppdrag som gick ut på att slå fast hennes version. I den meningen var han just Lisbeth Palmes advokat. Själv trodde han egentligen, som han medgav i efterhand för kommissionen, inte att åtalet skulle hålla i hovrätten. Och det gjorde det ju inte heller.
Helins informella roll som Lisbeths juridiska ombud var samtidigt en roll som var desto mer absurd eftersom hon på olika sätt visat att hon egentligen inte ville delta i rättegången. Han var alltså någonting som närmast tvingats på henne. Den som läst min senaste bok Huvudet på en påle har tagit del av detaljerna kring hur hon hotade med att inte ställa upp i målet och sedan krävde en rad specialarrangemang för att hon över huvud taget skulle komma till rätten. De flesta av sina krav fick hon också igenom.
När Anna Hage kände att hon blev annorlunda behandlad än Lisbeth Palme så var det alltså en känsla som var väl grundad i verkligheten. Som Anna upplevde det var rättegången närmast en sorts regisserad föreställning: ”De ville att jag skulle berätta men samtidigt ville de inte höra vad jag hade att säga.”
Anna skriver i boken att ”de inblandade såg en chans att göra karriär genom att offra vissa av vittnena”, som henne själv. Innebörden av allt detta hade hon inte riktigt klar för sig, men hon hade en stark känsla av att ”det fanns något annat bakom” än det som syntes på ytan.
Så var det nog. Och hennes berättelse är en viktig pusselbit i det sammanhanget.
I skrivandet av boken har hon tagit hjälp av journalisten Ana Udovic. Samarbetet har uppenbarligen fungerat väl – boken är dramatisk, lättläst och väcker starka känslor hos läsaren.
Varken Anna själv eller hennes medhjälpare i författandet har redovisat något intresse för att gräva ner sig i detaljerna i Palmeutredningen. Paradoxalt nog finns det en fördel med det – boken försöker inte sälja in några teorier utan är just berättelsen om Annas liv i skuggan av Palmemordet. Det ger en alldeles särskild sorts auktoritet åt det som sägs.
Och bland annat just därför är det ingen långsökt gissning att 30 år av tystnad kommer att försvara sin plats som en av de viktiga böckerna om det hittills outredda mordet på Sveriges statsminister.
Anna Hage på Tunnelgatan i Stockholm. FOTO: Caroline Andersson
NU HAR DEN KOMMIT UT – Anna Hages bok 30 år av tystnad – mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme.
Det är berättelsen om mordnatten och vad som hände senare från ett av huvudvittnena till vad som i efterhand framstår som århundradets svenska brott – ett brott som fortfarande är tragiskt ouppklarat.
Men boken är också en stark och berörande skildring av vad det innebar för en ung flicka att hamna mitt i den kaosartade utredningen av detta statsministermord.
Det som hände kom att smärtsamt påverka Anna Hages liv för årtionden framåt. Och boken gör den saken väldigt begriplig.
Men dessutom innehåller hennes skildring uppgifter som tydligt och mycket oroande pekar på ett märkligt myndighetsagerande i det fördolda. Anna Hage nämner flera besynnerliga händelser som pekar på detta. Framför allt en av dem stannar kvar hos läsaren: mötet med en hemlighetsfull man i militär uniform som närmast beordrade henne att hålla tyst om vad som hänt på Sveavägen.
Vi kommer dit längre fram i texten.
För 17-åriga Anna från Södertälje började allt med att hon och vännen Karin skulle till Stockholm för att gå på bio en vanlig fredagskväll.
Men det blev ingen vanlig fredagskväll.
Anna Hage: 30 år av tystnad. Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme. Forum 2018.
Efter filmen fick de två väninnorna bilskjuts av några kompisar. Och det föll sig så att bilen kom att befinna sig i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen klockan 23.21.
Anna såg en man som föll. Några skott hade hon inte hört, för det spelades hög musik i bilen.
Men Anna som gick på gymnasiets vårdlinje förstod att det kunde vara något allvarligt och att i så fall var det också möjligen bråttom. Hon tvekade inte. Tillsammans med vännen Karin klev hon ur bilen och på några ögonblick var de framme vid platsen där mannen fallit.
Anna börjar med hjärt-lungräddning medan en ung man som också kommit fram försöker blåsa in luft med mun-mot-mun-metoden. Karin får för sin del fullt upp med att hålla undan en upprörd kvinna som varit i mannens sällskap.
Ingen av dem har ännu förstått att den liggande mannen är Olof Palme och den upprörda kvinnan hans maka Lisbeth.
Anna förstår snabbt att det ser illa ut. Mannen blöder kraftigt och själv blir hon alldeles nedblodad under livräddningsförsöken.
Till sist kommer ambulansen. Senare på natten får Anna veta att mannen hon försökt hjälpa, Sveriges statsminister, är död.
Anna kommer längre fram att anklaga sig för att kanske inte ha gjort rätt. Kunde hon ha räddat honom om hon på något sätt handlat annorlunda?
Det är begripligt att hon ställer sig de frågorna, men med facit i hand kan vi konstatera att det är orättvist. Ifall hon tidigt fått obduktionsresultatet förklarat för sig skulle hon ha förstått att Palme dog ögonblickligen när han träffades av mördarens kula. Det fanns inget att göra.
I efterhand får Anna många gånger frågan om hon sett gärningsmannen. Det har hon, hon såg honom ge sig iväg. Men hon såg inte hans ansikte.
I boken skildras hur polisen förhör henne vid olika tillfällen, men utan att egentligen ge henne chansen att på sitt eget sätt försöka berätta vad hon varit med om. Hon känner i samband med förhören att detaljer ofta blir fel, men det verkar som att det inte är meningen att hon ska försöka rätta utskrifterna. Ännu mindre finns det någon i rättsapparaten som bryr sig om att ta reda på hur hon mår.
Det första förhöret hålls redan under mordnatten. Saker drar ut på tiden. Och det tar fyra timmar innan den blodiga och nedkylda 17-åringen äntligen får ställa sig i en varm dusch.
Kylan i kroppen från mordnatten kommer igen till Anna Hage senare i livet. Hon drabbas av frossa när hon inte mår bra. Om och om igen händer det att hon återupplever de kusliga ögonblicken.
Som hon skriver i boken om ett av de tillfällena: ”Jag minns blodet. Det är så äckligt på mina fingrar. . Jag minns också hur jag står och söker efter någon som kan ge mig en pappersservett. Det känns som om jag står i en torktumlare, jag snurrar runt, runt. Ingenting går att påverka.”
Det som gör det svårt för Anna särskilt under tiden närmast efter mordet är också mötet med journalister som tjatar på henne för att få ihop något spännande att skriva. Och det börjar redan där i vinternatten på Sveavägens trottoar. Någon tar tag i henne, en fotograf tar bilder av henne. Hon hör en av journalisterna säga: ”Vilket scoop, helt galet!”
Och så fortsätter det under veckor och månader tills hon inser att hon måste säga stopp. Under många år håller hon sig sedan undan för massmedia och duckar också så gott hon kan när människor i hennes omgivning frågar henne om Palmemordet.
Tills nu. Hon beskriver i 30 år av tystnad hur hon genom kontakt med en terapeut kommit fram till att hon vill berätta sin egen historia och att det bästa sättet att göra det var att skriva en bok om vad hon varit med om.
Boken är inte minst en svidande anklagelse mot en rättsapparat som tycks ha saknat förmågan att ta hand om vittnen och hjälpa dem igenom den plågsamma process det handlat om att vara på plats vid ett svårt våldsbrott och sedan bli indragen i utredningen. Skildringen av hur Anna blir behandlad i samband med rättegången mot Christer Pettersson är ett av de starkaste avsnitten i boken.
Samtidigt finns det andra avsnitt som framstår som minst lika angelägna och samtidigt mer förbryllande.
Anna Hage berättar att hon under årens lopp blev uppsökt av poliser. De kom två och två, ibland i uniform och ibland i civila kläder, men alltid oanmälda. De visade bilder som hon skulle kommentera, var otåliga och upprepade ofta sina frågor om och om igen. Så försvann de lika fort som de kom.
Sådana besök var jobbiga, men föreföll inte så obegripliga.
Mer märkliga var förhören som Säpo höll med henne. Det var, skriver Anna, tydligt att Säpo och den öppna polisen inte samverkade. De kände inte till varandras kontakter med henne och blev nyfikna om hon sa något om vad den andra sidan gjort.
Det stod aldrig riktigt klart för Anna vad det var Säpo var ute efter. De vanliga mordutredarna var intresserade av hennes konkreta observationer från brottsplatsen, sådant som till exempel kunde uttryckas i antal meter. Sådant frågade inte Säpo om, det hela var mycket mer diffust. Som hon skriver: ”Det var något mystiskt över de förhören.”
Säkerhetspoliserna hade som vana att stämma träff med Anna på ett speciellt konditori där hon brukade sitta med sina vänner. Visste de att hon brukade gå just dit? Det var sådana frågor som Anna ställde sig, särskilt eftersom det fanns flera tecken på att hon stod under någon sorts övervakning.
Hon berättar i boken att det den närmaste tiden efter mordet ofta kom bilar som stannade utanför familjens radhus. ”De bara stod där, tysta utanför huset, med nedsläckta lampor.” Ibland ringde hon den öppna polisen om saken. Då kunde det hända att de bekräftade att det var de som sänt ut en bil för att se efter att allt var som det skulle. Andra gånger visste de inte vad hon pratade om och skickade en patrullbil. Ibland försvann de tysta övervakarna innan patrullbilen kom fram, ibland blev de bortmotade av polisen.
Det hände annat märkligt. Vid ett tillfälle såg till exempel Anna en man med kamera och stort objektiv som befann sig utanför hennes sovrumsfönster och fotograferade rakt in.
Den som läser boken kan inte undgå att ställa sig frågan: var dessa förbryllande händelser, eller en del av dem, inslag i en övervakning som Säpo eller någon annan hemlig statlig instans ägnade sig åt?
Det går förstås att tänka sig alternativa förklaringar – till exempel att hon blev utsatt för nyfikna personer, störande men ofarliga, som inte kunde låta bli att försöka ta sig en titt på ett vittne till statsministermordet.
Sådana hypoteser kan inte uteslutas. Men i boken berättar Anna Hage om några händelser som knappast kan bortförklaras på det sättet. Framför allt gäller det en episod som handlar om att hon blir kontaktad av en man som förefaller ingå i ett militärt underrättelsenätverk.
Det är i augusti 1988, två och ett halvt år efter mordet. Vid det laget har det gått lång tid sedan Hans Holmér satt i TV-rutan och övertygade svenska folket om att utredningen var i goda händer. Den offentliga debatten har kommit igång, inklusive en debatt som handlar om att myndigheterna kanske inte vill utreda vad som skedde på Sveavägen.
Bakgrunden är att Anna just har blivit kontaktad av en kvinna som planerar att föreläsa om mordet på ett möte i ABF-huset i Stockholm. De träffas och pratar om det Anna varit med om.
Det är kort tid efter det mötet som det kommer ett märkligt telefonsamtal till Annas jobb på Södertälje sjukhus. Hennes chef berättar att det är en man som söker henne och Anna får ta samtalet inne på expeditionen.
Mannen i luren säger att han inte kan presentera sig i telefon men att han ”indirekt” arbetar med utredningen av mordet på Olof Palme. Han vill träffa henne snarast möjligt. Han föreslår ett konditori i Södertälje. Det är inte samma ställe som Säpo använder när de ska träffa henne. Men även detta är ett ställe som Anna brukar frekventera. Har han valt det för att hon ska känna sig trygg?
”Hur vet jag att du inte vill mig illa?”, säger Anna till mannen. Hon får svaret : ”I så fall hade jag redan gjort dig illa”.
Hon går med på mötet under stor tveksamhet.
När hon kommer till konditoriet är han redan där. Han tar av sig sin rock och hon ser att han har något som ser ut som en militär uniform med märken på axlarna. Efter några inledande fraser säger han att hon ska vara försiktig med vilka hon pratar med. Som han uttrycker saken är det ”väldigt viktigt att det inte blir fokus på fel saker. Vissa saker ska inte komma ut.”
Mannen talar om ”vi” och ”oss” men förklarar inte vilka han representerar. Och han förmedlar bilden av att hon står under övervakning. ”Vi måste se till att det är lugnt i landet”, säger mannen.
Anna som är skakad undrar vilka hon får tala med om vad hon varit med om. Han säger att familjen och vännerna går bra. Men inte ”fel personer”.
Så är mötet över.
Det händer annat som tycks ligga i linje med den händelsen. Två gånger dyker det upp en bil med gula registreringsskyltar som närmast demonstrativt tycks spana på henne. Det är inte utanför hennes hem utan på andra platser. Men vid båda tillfällena är det i samband med att hon träffar en ny bekant, en kvinna som hon känner att hon kan prata med om statsministermordet.
Det vill säga, kan läsaren reflektera: någon som kanske inte hör hemma på den lista över tillåtna personer som militären på konditoriet angett.
Anna Hage spekulerar inte i boken kring exakt vad som skulle kunna vara så känsligt med det hon kände till.
Men den saken tål förstås att fundera på.
Inget av det hon redovisar i boken om sina iakttagelser på Sveavägen ger några uppenbara ledtrådar till sanningen om mordet.
Men tillsammans med sin väninna Karin var hon förmodligen det allra första vittnet som kom till platsen – förutom en inte helt nykter man, vittnet Anders B, som tagit skydd för skottlossningen i en port.
Anna kunde alltså ha gjort observationer som var betydelsefulla och som ingen annan gjort. Och det gällde inte enbart sådant som kunde klargöra gärningsmannens identitet utan också vad Lisbeth Palme möjligen sa på mordplatsen sekunderna efter skottlossningen.
Här närmar vi oss nämligen frågor som kan vara laddade, frågor som inte Anna Hage tar upp i sin bok. Men de är bekanta för läsarna av mina böcker om Palmeutredningen och för dem som följt denna blogg.
Det finns till exempel flera vittnesmål som pekar på att Olof Palme talade med gärningsmannen före mordet.
Något sådant kan inte Anna Hage ha sett eller hört. För henne började händelseförloppet med att Palme föll till marken. Men det finns också en uppgift från vittnet Lars J – som stod en bit in på Tunnelgatan – om att Lisbeth alldeles efter skottlossningen utropade ”Nej, vad gör du?” eller ”Hjälp, vad gör du?”. Om Lars hörde rätt kan det tolkas som att Lisbeth observerat mördaren innan denne sköt, att hon då inte uppfattat honom som ett hot och att hon därför blev chockad över att han öppnade eld.
Kan Anna ha hört Lisbeth Palme säga något i stil med det Lars berättat om? Hon har inte nämnt det. Och vi vet att hon inte var fokuserad på sådant, hon var upptagen med att försöka rädda liv. Men eftersom polisförhören med henne framstår som delvis ganska torftiga måste det ha funnits personer, till exempel inom Säpo, som funderat över om hon kunde ha observerat mer än vad som fanns dokumenterat i utredningen. Kanske sådant som kastade ljus över de anmärkningsvärda uppgifterna om ett samtal mellan Palme och mördaren. I så fall kunde hon ju besitta kunskaper som ur Säpos synvinkel betraktades som känsliga.
Det finns ännu fler uppgifter som pekar på att det finns mer eller mindre dolda sanningar om händelseförloppet på Sveavägen – vilket i sin tur ger ytterligare förklaringar till varför Anna kan ha betraktats som ett viktigt och kanske farligt vittne.
Det handlar till exempel om den länge nedtystade berättelsen som kommissarien Åke Rimborn lämnat om vad Lisbeth Palme berättade för honom på Sabbatsbergs sjukhus under mordnatten.
Rimborn var den förste polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth efter mordet. Han har berättat att hon då bestämt och tydligt talade om två gärningsmän som befann sig på platsen.
Det var en uppgift som också kom att ingå i polisens rikslarm under mordnatten. På lördagsförmiddagen dementerades den av Hans Holmér och försvann därmed ur utredningen. Och i det förhör som hölls med Lisbeth på lördagseftermiddagen talade hon bara om att hon sett en enda man – och det var också innehållet i vad hon sa under rättegången.
Nu fanns det på mordplatsen i samband med skottlossningen två män som bör ha varit väl synliga för Lisbeth Palme förutom hennes make – det nyss nämnda vittnet Anders B och gärningsmannen.
Det är begripligt om hon under minuterna efter mordet dragit den förhastade slutsatsen att vittnet Anders var en medhjälpare till mördaren och att hon därför talade om två gärningsmän i samtal med Rimborn.
Vad som är anmärkningsvärt är att den version av vad hon sett som snabbt blev den etablerade bara handlade om en man – och att den centrala observation som hon då hänvisar till är en man som står på sju meters håll och ser på henne men inte visar tecken på att vilja ge henne hjälp.
Det stämmer mycket väl in på Anders B som själv berättat att han inte vågade lämna den port där han sökt skydd ens när Lisbeth sökte hans blick – han visste inte om skottlossningen var över.
Men hur troligt är det att Lisbeth Palme observerade Anders efter skottlossningen men inte såg gärningsmannen i samband med skottlossningen? Mördaren sköt ett skott mot henne på en meters håll när hon var delvis vänd mot honom – skulle hon inte ha sett honom då? Och om uppgifterna om ett samtal mellan Palme och gärningsmannen är korrekta bör hon dessutom ha observerat honom tydligt redan före mordet.
I rättssalen förde Lisbeth Palme fram att hon bara sett en enda man och att hon såg den mannen först när hon upptäckte att han stod vänd mot henne på sju meters håll.
Hon möttes inte av några kritiska invändningar när hon hävdade detta. Christer Petterssons försvarare koncentrerade sig bara på att den man hon sett inte behövde vara Pettersson.
Lisbeth Palme konfronterades aldrig med de omständigheter som pekade på att hon borde ha sett mördaren när han sköt mot henne. Inte heller förekom det ett ord i rätten om de vittnesuppgifter som pekade på ett samtal mellan hennes make och attentatsmannen som skulle ha föregått skjutandet. Och det redovisades inte heller i domstolen att kommissarie Rimborn var övertygad om att under samtalet på sjukhuset hade hon talat om två män på brottsplatsen, inte en.
Det är som om det i ett tidigt skede av utredningen skapats ett filter av sekretess kring vad Lisbeth Palme upplevde i Dekorimahörnan – och att det filtret upprätthölls under rättegången.
I min senaste bok Huvudet på en påle tar jag upp en rad omständigheter som pekar på att någon eller några personer i ansvarig ställning haft kontakt med Lisbeth Palme under mordnatten eller den följande morgonen och kommit överens med henne om att vissa av hennes iakttagelser inte bara borde omges med största möjliga sekretess gentemot media utan också hållas utanför den normala polisutredningen för att hanteras på ett speciellt sekretessfullt sätt.
I så fall var det kanske inte så konstigt om Anna Hage utsattes för särskild kontroll av Säpo och kanske andra instanser med militär anknytning – hon kunde ha sett eller hört sådant som det utifrån deras sätt att tänka inte borde pratas om. Och mot den bakgrunden var det kanske inte heller så underligt att hon inte kallades av åklagarsidan att vittna i Palmemålet. Hon skulle kunna säga fel saker.
Det kan förstås hävdas att Anna inte var särskilt användbar som åklagarvittne eftersom det före rättegången visat sig att hon inte kunnat peka ut Christer Pettersson som gärningsman. Men den omständigheten ensam räcker inte för att förklara varför hon inte kallades som vittne av åklagarna, för just det hade hon gemensamt med alla andra vittnena från Dekorimahörnan utom Lisbeth Palme själv. Det fanns nämligen ingen annan av dem som befunnit sig där som sa att de känt igen Pettersson som mördaren. Men flera andra ögonvittnen från Dekorima kallades av åklagarna att vittna i rätten – det hade ju varit svårt för åklagarsidan att genomföra målet om de valt bort alla vittnen från mordplatsen utom Lisbeth Palme. Men Anna, det på många sätt mest centrala vittnet, var alltså inte önskvärd i sammanhanget.
Nu kom Anna Hage att vittna ändå sedan Petterssons försvarare insett att hennes iakttagelser pekade på att Lisbeth Palme inte alls var så samlad och observant efter dådet som hon själv påstod.
Det gjorde Anna till en person som måste attackeras av åklagarsidan. Och så blev det.
Anna Hage skriver i sin bok om hur hon själv i rättssalen utsattes för förlöjliganden och andra former av härskarteknik medan Lisbeth Palme behandlades med ödmjukhet och en ambition att skydda henne. ”Det är skillnad på folk och folk”, som Anna skriver i 30 år av tystnad. ”Jag var katten bland hermelinerna.”
Boken redovisar hur Palmeåklagaren Anders Helin närmast hånfullt korsförhör Anna för att avfärda hennes vittnesmål. I det sammanhanget beskrivs Helin på ett ställe som ”Lisbeth Palmes advokat”. Det är förstås en felskrivning, Lisbeth Palme hade ingen advokat som företrädde henne i rättegången.
Men det är en felskrivning som är högst begriplig, för Helin fungerade i praktiken som den som skulle försvara Lisbeth Palmes version av händelseförloppet.
Den idealiska åklagaren i en mordrättegång är förstås en person som noga analyserat bevismaterialet och gått till åtal men är villig att ompröva åtalet även mitt under rättsförhandlingarna om det visar sig att bevisningen inte håller. Det vill säga: någon som följer sin övertygelse och som samtidigt strävar efter objektivitet.
Den som tagit del av det förhör som Granskningskommissionen höll med Helin på 90-talet vet att det inte var så.
Beslutet om åtal kom från riksåklagaren, Helin tyckte i själva verket inte att åklagarsidan hade tillräckligt mycket på fötterna för ett åtal. Själv hade han, enligt vad han då förklarade, ingen uppfattning i skuldfrågan. Han gjorde bara sitt jobb när han tog på sig att driva fallet i rättssalen.
Han förklarar också att han inte hade haft några samtal med Lisbeth Palme innan han förhörde henne i rätten – mer än att han frågat henne om det gick för sig att säga du till henne. Hon svarade”mycket avmätt och kort” att det gick an. I övrigt ville hon inte ha någon kontakt med Helin utanför rättssalen.
Det vill säga: den bild Helin frammanade i rätten av att Lisbeth Palmes utpekande av Pettersson var trovärdigt hade verkligen inte någon grund i att han personligen låtit sig övertygas, till exempel genom kontakter med henne. Han utförde bara ett uppdrag som gick ut på att slå fast hennes version. I den meningen var han just Lisbeth Palmes advokat. Själv trodde han egentligen, som han medgav i efterhand för kommissionen, inte att åtalet skulle hålla i hovrätten. Och det gjorde det ju inte heller.
Helins informella roll som Lisbeths juridiska ombud var samtidigt en roll som var desto mer absurd eftersom hon på olika sätt visat att hon egentligen inte ville delta i rättegången. Han var alltså någonting som närmast tvingats på henne. Den som läst min senaste bok Huvudet på en påle har tagit del av detaljerna kring hur hon hotade med att inte ställa upp i målet och sedan krävde en rad specialarrangemang för att hon över huvud taget skulle komma till rätten. De flesta av sina krav fick hon också igenom.
När Anna Hage kände att hon blev annorlunda behandlad än Lisbeth Palme så var det alltså en känsla som var väl grundad i verkligheten. Som Anna upplevde det var rättegången närmast en sorts regisserad föreställning: ”De ville att jag skulle berätta men samtidigt ville de inte höra vad jag hade att säga.”
Anna skriver i boken att ”de inblandade såg en chans att göra karriär genom att offra vissa av vittnena”, som henne själv. Innebörden av allt detta hade hon inte riktigt klar för sig, men hon hade en stark känsla av att ”det fanns något annat bakom” än det som syntes på ytan.
Så var det nog. Och hennes berättelse är en viktig pusselbit i det sammanhanget.
I skrivandet av boken har hon tagit hjälp av journalisten Ana Udovic. Samarbetet har uppenbarligen fungerat väl – boken är dramatisk, lättläst och väcker starka känslor hos läsaren.
Varken Anna själv eller hennes medhjälpare i författandet har redovisat något intresse för att gräva ner sig i detaljerna i Palmeutredningen. Paradoxalt nog finns det en fördel med det – boken försöker inte sälja in några teorier utan är just berättelsen om Annas liv i skuggan av Palmemordet. Det ger en alldeles särskild sorts auktoritet åt det som sägs.
Och bland annat just därför är det ingen långsökt gissning att 30 år av tystnad kommer att försvara sin plats som en av de viktiga böckerna om det hittills outredda mordet på Sveriges statsminister.
