Misstänkte mördaren Youssaf Khaliif Nuur i domstolen, omgiven av tolk och advokat. Ingen kan väl på allvar tro att mannen i gult skynke är 15 år?
Fenomenet med så kallade ensamkommande barn som ljuger om sin ålder är inget dagsfärskt fenomen. Så här skrev jag i ämnet redan 2010, och jag tror inte jag har anledning att ta bort eller ångra ett enda ord av det jag skrev den gången:https://tommyhansson.wordpress.com/2010/08/09/ensamkommande-bedragare/
I takt med att ryktet om det välmenande och extremt politiska korrekta landet Sveriges hjärtevärmande generositet gentemot asylsökande spritt sig utomlands och lett till en formlig invasion, har problemet med de ensamkommande expanderat på ett lavinartat sätt. Denna kategori hitkommande har nämligen förtur i asylantkön, och efter en avsevärt förkortad prövningsprocess kan tre fjärdelar av de inkommande räkna med att få stanna i landet. Inte heller behöver de riskera några identitetskontroller eller försök till åldersbestämningar.
Nyligen ledde denna huvudlösa policy till den påstått 15-årige somaliern Youssaf Klaliif Nuur (andra stavningsalternativ tänkbara) knivskar den 22-åriga vårdaren Alexandra Mezher till döds på ett boende för ”ensamkommande barn” i Göteborg. Offret befann sig i boendet ensam med ett antal hormonstinna yngre män, en olägenhet hon bekymrat pratat med sin mamma om.
Jag skriver ”påstått 15-årige”, ty ingen vid någorlunda sunda vätskor kan väl rimligen tro att mannen insvept i gult skynke på bilden överst på den här sidan är 15 år? 25 torde ligga avsevärt närmare sanningen. Brittiska tidningen Daily Mails nätupplaga Mail Onlines reporter Sue Reid framhåller i en artikel publicerad den 29 januari, att Youssaf mäter 180 centimeter i strumplästen och var klart längre än sin tolk i rätten. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3422000/Just-old-think-migrant-children-Alarming-pictures-shed-light-growing-scandal-amid-asylum-crisis.html
Reid gisslar i sin mycket informativa text på Mail Online den förbluffande svenska flatheten gentemot asylsökande i allmänhet och de så kallade ensamkommande barnen i synnerhet. Ja, i så måtto är de naturligtvis ”barn” eftersom vi alla är barn till en far och en mor. Fast använder vi oss av den definitionen skulle alla människor över huvud taget kunna kallas barn oavsett hur gamla de är, och vad vitsen skulle vara med det förstår jag inte riktigt.
Mordoffret Alexandra Mezher och rikspolischefen Dan Eliasson.
Beträffande den mordmisstänkte Youssaf utgår jag ifrån att hans ålder prövas genom en tandundersökning av det slag som Norge, som inte verkar vara fullt lika naivt som Sverige, börjat tillämpa. Anses han faktiskt, mot allt förnuft, vara 15 år kommer han att undgå fängelsestraff. Enligt en norsk studie omfattande tandundersökningar visade det sig att nio av tio ”ensamkommande flyktingbarn” hade ljugit om sin ålder. Mer om den misstänkte mördaren här:http://www.kaziva.net/blog-native/2016/1/28/ja-stackars-15-ariga-yusuf-khalid
I fallet med mordet på 22-åriga Alexandra har det väckt helt berättigad uppståndelse att rikspolischefen Dan Eliasson i ett TV-inslag, efter några beklagande ord om mordoffret, fortsatte med en dårdrypande litania om hur synd det var om gärningsmannen. Eliasson sade bland annat följande på anmärkningsvärt dålig svenska:
Man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar naturligtvis. Den som blir dödad och dennes anhöriga. Men också för den enskilde unge killen som begår en sådan här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen vuxit upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?
Skarpsynta bloggaren Merit Wager kommenterar Eliassons uttalande på följande insiktsfulla sätt:https://meritwager.wordpress.com/2016/01/26/sveriges-rikspolischef-i-tv-efter-att-en-kvinna-knivhuggits-i-ryggen-av-en-ung-asylsokande-man-och-avlidit-pa-ett-asylboende-vilka-omstandigheter-har-den-killen-vaxt-upp-under-vad-ar-det-for-traum/
Youssaf Khaliif Nuur är inte Mail Onlines enda exempel på lurendrejerier från de ensamkommandes sida, låt vara att de övriga exemplen dessbättre är mindre våldsamma. Ett annat gäller Saad Alsaud som förmodas komma från Afghanistan, vilken som föregiven 14-åring slog svenskt rekord på 100 meter löpning i den aktuella åldersklassen med tiden 11,82. Saad uppges vara född den 1o juni 1996 och skall officiellt således fylla 20 år senare i år.
Saad Alsaud gick i yngre år på Centralskolan i Kristianstad och representerade härvarande KFUM-förening. Bilden från nedanstående klipp togs när han hade åldern inne för den imponerande rekordet:
Jag överlåter åt mina läsare att avgöra om den välväxte mannen på tidningsbilden ovan ens teoretiskt skulle kunna vara i 14-15-årsåldern.
Ytterligare ett exempel rör Ahmad Farid, som hävdas vara 16 år. Han syns här med ett gulligt kramdjur i form av en isbjörn, en gåva från omtänksamma personer på den flyktingmottagning han vistades i:
Flykting”barn” med gosedjur.
Hjärtevärmande, eller hur? Det är givetvis inget fel att gilla gosedjur även om man är litet till åren. Själv är jag över 60 och har sju stycken i sängen varje natt. Fast jag påstår förstås inte att jag är barn eller tonåring. Beträffande mannen på bilden ovan gissar jag att han är minst tio år äldre än de påstådda 16, vilket det antydda hakskägget pekar på.
Den officiella svenska synen på immigrationsproblematiken har förändrats kraftigt på senare tid. Borta är, till betydande del i alla fall, den gränslösa naiviteten och envisandet med att se varje form av invandring som ”en vinst för Sverige”. Fredrik Reinfeldts billiga retorik om att ”öppna era hjärtan” och tacka immigranterna för att de ”valde Sverige” skulle inte ha kunnat avlevererats i nuvarande läge.
I dag är det i praktiken Sverigedemokraternas politik som gäller överlag såväl hos regeringspartier som opposition. Vi får väl se hur länge detta kommer att vara. Just när det gäller den immigrantgruppering som helt oegentligt kallas ”ensamkommande flyktingbarn” tycks dock dumsnällheten alltjämt fira triumfer. Kanske dock fallet med knivmordet i Göteborg kan ändra på den saken.
Det skulle i så fall vara ganska typiskt. Man kör på i gamla hjulspår så länge det går och ändrar sig först när katastrofen är här, då det är tveksamt om felen över huvud taget kan repareras. En sak är under alla omständigheter klar: Alexandra Mezher kommer inte att få sitt liv tillbaka.
