EN KORT INBLICK I POLISENS ARBETSMETODER

Ett skäl till att politikerväldet har så svårt att lösa samhällsproblem är lösningarna ofta förvärrar problemen enligt en alldeles speciell logik. Logiken har sitt ursprung i det faktum att politiker bara har två verktyg i sin verktygslåda nämligen pengar och regler (där borde även finnas instrumentet ledarskap, men det är så ovanligt att man kan bortse från det). Om ett problem dyker upp försöker politikerna därför ösa mer pengar och fler regler över problemet. Men om problemet, som till exempel i skolan, är något helt annat, exempelvis att lärarkåren tappat självsäkerheten och föräldrarna abdikerat från föräldrarollen, blir problemet bara ännu värre när lärarna börjar bråka med varandra om vem som ska få bli förstelärare och tjäna mer och när nya sjok av arbetshämmande regelverk nedsänks från Skolverket.

https://detgodasamhallet.com/2018/02/15/en-kort-inblick-i-polisens-arbetsmetoder/

Även polisen har problem som politikerna enligt den inneboende politikerlogiken försöker lösa med pengar och regler. Med mer pengar kan man anställa fler poliser och höja polisernas löner. Därför anses det självklart att polisens problem är just att de är för få och att de tjänar för dåligt. Polisen har i några år kämpat med ett nytt regelverk som tog formen av en omorganisation. Nu ändrar politikerna detta genom att byta ut den överste omorganisatören och regeluttolkaren, nämligen rikspolischefen Dan Eliasson (vilket säkert oberoende av allt annat var en klok åtgärd; folket tål inte en polischef som ställer sig på busets sida hur kompetent han än i övrigt må anses vara).

Men tänk om polisens problem inte alls ligger där. Jag har fått anledning att misstänka att förklaringen till att kända våldtäktsmän inte tillfångatas och att ärenden förblir outredda inte alls är att det saknas poliser utan att det läggs ohyggligt mycket resurser i onödan på de fall där polisen engagerar sig.

OK, mitt bevismaterial är svagt. Det bygger på ett enda fall. Fallet inträffade i höstas när ett gäng afghaner ockuperade Medborgarplatsen i Stockholm och en av afghanerna stack en hushållskniv några centimeter ned i nacken på en polis.

På mig framstår fallet som synnerligen lätt att utreda. Brottet observerades av åtskilliga personer och brottslingen togs omedelbart till fånga. Det bör inte ha tagit mer än tio minuter, kanske en kvart, att fastställa och dokumentera fakta. Döm om min förvåning när jag råkade snubbla över polisens förundersökningsprotokoll i ärendet och upptäckte att det är 424 sidor långt.

Det finns en Händelserapport på 21 sidor där det inte bara står vad det handlar om – ”gm skall helt oprovocerat ha attackerat kollegan bakifrån med kniven, gm sprang från platsen, greps av andra kollegan” – utan också allt annat som polisen kommit att tänka på under händelsernas gång, till exempel att ”patrullerna skall dock ha en mental förberedelse för ev. ytterligare händelser”, ”4 ryttare till Sturegatan/Biblioteksgatan”, ”den trygghetsskapande insatsen ska agera trygghetsskapande” och ”verkar endast vara muskulära skador”.

Sedan kommer Avrapporteringspm, PM polisiär insatschef samt rapporter om Beslag, Hämtning till förhör och Husrannsakan. På sidan 105 finns en redogörelse för kniven – av märket Gastrolux – inklusive inköpskvitto och ett fotografi från hyllan i butiken där kniven inhandlats. Polisen har alltså gjort en utfärd till butiken och tagit foton. På sidan 124 intygar Nationellt Forensiskt Centrum att det ”resultaten talar extremt starkt för att blodet” på kniven kommer från den huggne polismannen. Det hålls förhör med ett trettiotal vittnen som mest verkar handla om hur gärningsmannen Muhammad haft det på sitt HVB-hem. Sedan kommer 55 sidor om sex förhör med Muhammad där han erkänner redan under det andra förhöret. De följande förhören handlar om sådant som var Muhammad köpt kökskniven och med vilken buss han åkt för att ta sig till affären i Tyresö där inköpet genomfördes.

Hur många människor som varit inblandade i ärendet orkade jag inte räkna. Vid 200 personer slutade jag och då hade jag inte kommit längre än till sidan 75 eller däromkring.

Efter denna inblick i polisens vardag har jag svårt att tro att uppklaringsprocenten kommer att gå upp för att man ger polisen mer resurser.

PS Om jag drev undersökningen ett snäpp till och försökte ta reda på varför polisen slösar bort sin tid på till synes onödig dokumentation skulle jag antagligen upptäcka att det är värre än man trodde. Den överdrivna detaljrikedomen beror nog inte på att polisen inte kan tänka klart, utan tvärtom på att den helt realistiskt är rädd att trampa i något pk-istiskt klaver av innebörd att den kanske kränkt Muhammads rättigheter i någon detalj och därför i förebyggande syfte presenterar alla kända fakta i hela världen inklusive nytagna bilder av den inplastade kökskniven Gastrolux i en butikshylla. Snuten är van att få skäll för vilket påstått snedsteg som helst inklusive Reva-projekt samt rom- och kvinnoregister. Detta förundersökningsprotokoll och denna låga uppklaringsprocent är kanske vad samhället får tillbaka för skället.

Peter Engelau