Nedmonteringen av gränserna och den fria rörligheten för människor var centrala visioner för projektet Europeiska unionen. Men vart man än tittar över kontinenten i dag har visionen blivit en mardröm. Floden av flyktingar och migranter över Medelhavet påverkar vartenda land i Europa och skapar oroväckande nya verkligheter.
Längs gränsen mot Serbien har den ungerska regeringen beordrat byggandet av ett staket för att försöka hålla migrantfloden ute. En tillfällig lösning består av stora rullar taggtråd. Vid den italiensk-österrikiska gränsen finns det oerhörda mängder eftersläntrare, eftersom de österrikiska myndigheterna vägrar låta migranterna korsa gränsen. Vid Calais uppstår tumult när migranterna i den franska hamnstaden försöker storma in i Kanaltunneln eller finna andra sätt att ta sig till Storbritannien. Och i den östtyska staden Heidenau blev det upplopp när lokalinvånarna protesterade vid ett asylboende, brände ner en mottagningslokal för migranter och buade ut förbundskansler Merkel när hon anlände dit. Hennes regering har just meddelat att man förväntar sig 800 000 nya migranter till Tyskland i år.
Migranter från Mellanöstern anländer 26 augusti till Ungern via Serbien, genom att krypa under ett tillfälligt taggtrådsstängsel som Ungerns regering låtit uppföra. (Bild: WSJ video screenshot) |
Överallt vänder det politiska klimatet. Sverige har tagit mer än sin beskärda del av migranter till Europa de senaste åren. Dess regering skryter stolt med det exempel de tror sig sätta. Ett exempel är att anti-invandringspartiet Sverigedemokraterna i en av de senaste opinionsmätningarna var större än alla andra. Fram till nyligen räknades deras anhängare i ensiffriga tal.
På andra ställen håller tingen på att, om inte bryta samman, så åtminstone få svårt att hålla ihop. Polen, Tjeckiska republiken och Slovakien har alla nyligen förklarat att de inte kommer att ta emot fler muslimska migranter. Detta kan strida mot EUs asyl- och migrationspolitik, men alla tre länderna insisterar på att bara acceptera kristna flyktingar från Syrien.
Och detta är, det måste sägas, de länder som "lider" minst av problemet. Villkoren i Dublinförordningen betyder att flyktingar ska söka asyl i det första EU-land de anländer till, och därför är det Italien och Grekland som nu får det största ansvaret. Det börjar synas. I marshotade den grekiske försvarsministern andra EU-länder att han skulle översvämma resten av Europa med migranter, bland dem IS-krigare, om de inte gjorde mer för att hjälpa till med Greklands ekonomi. I juni hotade den italienska regeringen med att utfärda visa till migranterna så att de lagligt kunde resa vart de ville inom EU. Detta är rena pistolhotet mot EU-integrationens huvud.
Givetvis är migration via Europas ömma punkt inget nytt. Det nya är omfattningen och det otillräckliga gensvaret. I år har vi redan sett det största inflödet av migranter någonsin, och inget slut är i sikte.
Det är inte bara det förfärliga mänskliga lidandet i Syrien och Eritrea som orsakar krisen, det handlar också om människor från Afrika söder om Sahara och andra platser som söker ett bättre liv för sina familjer. Kaoset i Libyen gör det svårt att ta itu med problemen vid utreseplatserna. Och utsikten att situationen i deras hemländer ska förändras inom kort är mycket liten.
Det ligger knappast i Europas makt att stabilisera situationen i Syrien och Eritrea (för att bara nämna två), och höja levnadsstandarden i södra Afrika och resten av regionen. Alla som tror att Europa kan reda upp dessa länders problem, såväl som sina egna, är lika naiva som de som tror att problemen börjar i Calais. Utmaningen kräver dock det slags övergripande svar som inte ens övervägs.
Det finns skäl till denna förlamning. Frågan "vad ska man göra" är politiskt gift för varje mainstream-politiker i Västeuropa. Under sommaren hänvisade den brittiske premiärministern David Cameron till "svärmen" av migranter i Calais. Hans politiska motståndare hoppade genast på honom och fördömde hans "stötande" ordval. Men finns det alls några möjligheter att föreslå det djärva tänkande vi måste överväga i Europa, om vi hela tiden förminskar våra svar på krisen till att handla om språket?
Den första utmaningen kan vara att försöka uppmuntra migranterna att stanna närmare de länder de flytt. Professor Paul Collier föreslog nyligen att man upprättar EU-sponsrade arbetsstationer i Jordanien för att se till att syriska flyktingar (som utgör 40 procent av de nyligen anlända i EU) blir motiverade att stanna i regionen. Detta ger dem inte bara en chans till bättre integration, utan gör det också lättare för dem att återvända hem om och när situationen förbättras. Liknande projekt kan övervägas i andra områden.
Det råder också ett akut behov av att förbättra processen för att sortera ut de verkliga flyktingarna från de ekonomiska migranterna. Den nuvarande processen fungerar inte – vilket har förvärrats av det faktum att när folk väl är i Europa är det mycket svårt att skicka ut dem, oavsett vilka de är. Det vore mycket förnuftigare om EU-länderna höll migranterna utanför Europa medan man tar reda på vilka de är (de flesta kommer utan id-handlingar) och därefter bedömde legitimiteten i deras påståenden. EU skulle kunna överväga att betala nordafrikanska länder för att tillhandahålla sådana center. Tunisien är en uppenbar möjlighet, liksom Marocko. Kanske kan den franska regeringen förhandla med algerierna. Såvida inte någon har lust att gå in i Libyen igen, är detta de partner vi skulle kunna samarbeta med.
När väl de legitima flyktingarna anlänt till Europa blir det av avgörande vikt att skapa ett mer nyanserat system i stället för ett som ska passa alla. Så förutom permanenta uppehållstillstånd skulle man också kunna använda tillfälliga uppehållstillstånd som bara gäller där de utfärdats och bara till utgångsdatumet.
Vid något tillfälle kanske dessa få förslag måste antas. Inofficiellt förstår många lagstiftare detta. Men medan Europas ledare väntar på att sådana tankar ska bli politiskt korrekta, föser de runt problemen på kontinenten. Det är dags för dem att leda i stället. Om de misslyckas kommer staketen att resas över hela Europa och på kuppen dör åtminstone en del, om inte mer, av den europeiska drömmen.
