DN har förklarat krig

Skapad av Marika Formgren 30 aug, 2015 17:13:41

Tänk om hon hade dött. Det var min första tanke när jag hörde om DN:s trakasserier mot Julia Caesar. Vi har alltså en 70-årig kvinna med hjärtproblem, som efter ett långt yrkesliv som journalist väljer att skriva under pseudonym för att skydda sina barn och barnbarn och sig själv från hotbilder som är allt annat än inbillade. Vid hennes ytterdörr står plötsligt Niklas Orrenius, Sveriges mesta agendajournalist, och gapar och skriker att hon ska komma ut. Genom fönstret stirrar fotografen på henne. Och detta var inte första gången DN markerade att ”vi vet var du bor, vi kan hänga ut dig om vi vill” – utan fjärde gången. Att utsättas för en sådan chock och kraftig stressreaktion kan faktiskt ta livet av en sjuk äldre människa. Kalkylerade DN med den risken? Är Peter Wolodarski så förblindad av sin kamp mot väderkvarnen ”näthatet” att han tycker att 70-åriga kvinnors liv är försumbara offer? Vad hade han sagt till hennes barn och barnbarn om han och Orrenius hade stått med hennes blod på sina händer? ”Ledsen, men hon var en näthatare. I kampen mot näthatet är alla medel tillåtna”?

Peter Wolodarski har uppenbarligen fått detta med ”näthat” på hjärnan. Han har visat att han vill se inskränkningar i yttrandefriheten för att komma åt det han kallar ”näthat”. Det är mycket problematiskt i sig, och en varningssignal att ta på största allvar, att chefredaktören på Sveriges största morgontidning – som dessutom utger sig för att vara ”liberal” – inte har djupare förståelse för yttrandefrihetens betydelse för en fungerande demokrati.

Men att han dessutom skickar agendajournalister för att försöka skrämma Julia Caesar till tystnad får varningssignalerna att slå om till krigslarm. För Julia Caesar är ingen näthatare.

Jag har inte läst alla hennes texter och kan inte gå i god för alla hennes formuleringar, men jag har läst tillräckligt många av hennes krönikor för att säga att Julia Caesar skiljer sig från i princip alla andra invandringskritiska skribenter genom att vara en genuint kvinnlig röst. Och med kvinnlig menar jag i detta sammanhang moderlig, empatisk, solidarisk, full av ömhet och omsorg. Jag läser mycket invandringskritisk alternativmedia, och de flesta röster (oavsett skribentens kön) är manliga på så sätt att de oftast är teknokratiska och faktatunga (alla texter med tabeller och statistik som visar ekonomiska eller våldsbrottsliga konsekvenser av invandringen), och ibland testosteronstint manande till strid mot den elit som låter vårt land koloniseras.

Julia Caesars texter innehåller förstås också både statistik och uppmaning till motstånd, men jag uppfattar ändå grundtonen som djup empati och medlidande med det stackars svenska folket och vad det utsätts för. Att lyfta fram det svenska folket som en part med rättigheter är tabu – det insåg jag om inte annat efter de hätska reaktionerna på min egen krönika iGöteborgs-Posten. När etablissemangsmedia rapporterar om det som händer i Sverige i allmänhet, och invandringspolitiskt relaterade händelser i synnerhet, så existerar bara invandrarnas och politikernas perspektiv, aldrig det svenska folkets. Troligen hänger detta ihop med den hos eliten utbredda uppfattning som jag gav exempel på i "Cirkusartisterna" – att svenska folket inte finns, att Sverige kan fyllas på med 30 miljoner invandrare utan att det på något sätt skulle förändra landet eller hota det svenska folkets existens.

Det innebär att Julia Caesar utmanar DN (och hela den svenska journalistkåren) med dess egna vapen; hennes texter vädjar liksom agendajournalisternas till läsarnas människokärlek och medlidande – men för en grupp människor (svenskarna) som andra journalister negligerar. Och eftersom Julia Caesar har rätt och DN har fel om vilka i Sverige det är som just nu utsätts för övergrepp och lidande så blir de livrädda på DN.

(För den som har svårt för dikotomin manligt/kvinnligt kan man också beskriva ovanstående som att de allra flesta invandringskritiska skribenter talar till läsarens ”sunda förnuft”. Agendajournalister talar i stället till läsarnas moral. Julia Caesar är unik genom att vara en invandringskritisk skribent som talar till moralen.)

Jag tror att DN utgår ifrån att tidningens ständiga spelande på skuldkomplex och mänsklig empati alltid kommer att vinna över statistiktabeller och ”arga, vita män”. Men när en skribent på moraliska grunder visar att skulden läggs på fel grupp och att empatin riktas åt fel håll, då vet inte DN hur man ska hantera det.

Julia Caesar är alltså inte någon ”näthatare”. Hon granskar makthavarna, exakt det journalister ska göra. När hon riktar sitt anklagande finger mot någon så handlar det inte om rasistiskt eller främlingsfientligt hat – det handlar om hennes empati med människor som oförskyllt utsätts för lidande och orättvisor. Det vet Peter Wolodarski, och det som skrämmer skiten ur honom är att alla andra ska inse det också.

Jag skrev att jag läser mycket invandringskritisk alternativmedia. Det måste man göra i Sverige i dag för att kunna bilda sig en egen uppfattning om vad som händer med landet. Det räcker naturligtvis inte med att bara läsa alternativmedia – liksom de traditionella etablissemangsmedierna har även alternativmedia slagsidor och partiskhet. (Fast det är få – om ens några – alternativmedier som utger sig för att ge en ”neutral, objektiv och allsidig” nyhetsförmedling, så som etablissemangsmedierna gör.) Men plöjer man varje dag en del msm (det vill säga ”mainstream media”) och en del alternativmedia – då har man gett sig själv förutsättningar att tänka kritiskt och dra egna slutsatser om vad som faktiskt har hänt.

När jag skriver ”alternativmedia” så tänker jag på ett väldigt brett spektrum. I ena änden finns bloggar som till exempel Fnordspotting, Dick Erixon och Johan Westerholms Ledarsidorna. Dessa är ofta uttalat borgerliga eller socialdemokratiska, men djupt kritiska till vad det egna partiet sysslar med och framförallt till hur partierna ignorerar väljarkåren. (Dessa bloggar behöver alltså inte vara invandringskritiska. Ibland är de det, ibland inte, men gemensamt för bloggarna är kritiken mot DÖ-partierna för att de inte tar väljarnas oro inför invandringsfrågan på allvar). Till denna del av alternativmedia kan också räknas portalen Det goda samhället, Merit Wagers och Tino Sanandajis bloggar, och en del libertarianska bloggar.

I mitten finns sajterna med mer eller mindre tydlig koppling till Sverigedemokraterna. Samtiden, Avpixlat, Nyheter Idag, Dispatch International, samt naturligtvis de bloggare som sympatiserar med SD.

Det finns också en högeropposition, med sajter som Fria Tider, Motpol, papperstidningen Nya Tider, samt naturligtvis en rad bloggare. Slutligen finns förstås arenan där sympatisörer med alla nyss nämnda inriktningar diskuterar med varandra, och även med kommunister, syndikalister, anarkister, nationalsocialister och en och annan folkpartist – nämligen Flashback.

Med min breda definition av alternativmedia ligger det i sakens natur att det pågår ständiga konflikter mellan olika läger, att gränser dras hit och dit och att fiendskap mellan olika sajter används för att definiera den egna ideologin och mobilisera de egna sympatisörerna. Det är som det ska vara. I en demokrati, till skillnad från en värdegrundsdemokrati, är olika åsikter och värderingar inte en sjukdom som ska botas, utan den bördiga mylla som krävs för att demokrati ska spira.

Ändå riktar jag mig nu till hela den breda alternativmedian och uppmanar er att i en enda fråga göra gemensam sak: Dra igång en bojkottkampanj mot Dagens Nyheter.

Det DN har utsatt Julia Caesar för får inte passera obemärkt. Att hota och skrämma en 70-årig, hjärtsjuk kvinna för att hon använder sin yttrandefrihet – det är fullkomligt vedervärdigt. Ni som är en del av den breda alternativmedian kan dessutom vara säkra på att om DN får fortsätta kommer det förr eller senare att bli er tur. Skriver ni under pseudonym är det ni som ska hängas ut i tidningen, skriver ni under ert eget namn ska ni skandaliseras, få ett giftskåpsmärke så att ni aldrig mer kan få jobb, och kanske straffas om Wolodarskis önskemål om lagskärpningar går igenom.

Hur gör man om man vill bojkotta DN? Jag ger några grundsteg nedan, men kreativa hjärnor kan säkert komma på fler.

1) Om du har en prenumeration på DN – säg upp den. Om din vän, släkting eller kollega har en prenumeration – argumentera för att de ska säga upp den.

Om personen säger att hon måste ha en papperstidning på morgonen – rekommendera Svenska Dagbladet i stället. SvD är inte en perfekt tidning, men har mig veterligt inte hotat 70-åriga kvinnor för att skrämma till tystnad.

Om personen säger att hon inte vill avstå från DN:s ”kvalitetsjournalistik”, upplys om lögnerna: Den rasistiska brandmannen från Boden, Sandvikens miljardvinst på invandring, OECD-rapporten om den lönsamma invandringen. Påpeka att DN vill stämpla människor som oroar sig för våldsbrott och otrygghet som ”förnekare”. Hänvisa till Tino Sanandaji, som gång på gång har visat hur DN snedvinklar och till och med ljuger som ett led i sin ”agendajournalistik”.

Om personen säger att hon är så förtjust i skribenten XX på DN – erkänn att detta är en uppoffring man måste göra. DN har några riktigt vassa skribenter som det är tråkigt att avstå från att läsa, men ju snabbare DN:s anseende och ekonomi sjunker, desto snabbare lär de bästa skribenterna rekryteras av andra tidningar. Och om abstinensen blir för svår finns unvisit och adblock.

2) Gå inte in på sajten dn.se utan adblock. Adblock inaktiverar annonser, och stryper därmed en viktig inkomstkälla för DN. Är du inte så datorvan och tycker att det verkar krångligt? Be någon tonåring i bekantskapskretsen om hjälp.

3) Länka inte till artiklar på dn.se utan att först göra unvisit, och om du själv får en länk till dn.se – gör unvisit innan du följer den. Man går till sajten unvis.it och klistrar in länken för att få en unvisit-länk. Syftet är liknande som med adblock – att inte mata DN med dina klick, för att strypa tidningens inkomster.

4) Om du har ett företag eller jobbar med marknadsföringen på ett företag – annonsera inte i DN. Inget företag som tänker på sitt rykte vill väl förknippas med en tidning som trakasserar äldre kvinnor och vill strypa yttrandefriheten?

5) Om du inte kan göra ovanstående, använd din konsumentmakt. Bläddra igenom DN på biblioteket, kontakta de företag som annonserar i DN och som du skulle kunna köpa något av. Förklara att så länge de annonserar i en tidning som trakasserar människor för att skrämma dem till tystnad så kommer du att handla av deras konkurrent i stället. Stå sedan vid ditt ord.

6) Om du sitter i en sådan position att du ibland skriver debattartiklar eller blir intervjuad av journalister – välj så långt du kan andra kanaler än DN. Det finns mängder av medier i Sverige, och DN:s debattsida skulle snabbt förlora sin status som ”den viktigaste” om människorna som skriver debattartiklar vände sig till andra tidningar.

Jag hoppas som sagt att så många som möjligt av alternativmedierna ska nappa på mitt förslag, och att så många som möjligt av mediekonsumenterna ska välja att bojkotta DN. Wolodarskis idéer om att strypa yttrandefriheten är tillräckligt obehagliga när de bara framförs i text. När de omsätts i praktiken genom trakasserierna mot Julia Caesar är det en krigsförklaring mot alla människor i Sverige som värnar yttrandefrihet, tankefrihet och åsiktsfrihet.

Att kriga mot en tidning, dessutom Sveriges största morgontidning, låter sig bara göras på ett sätt: Genom att slå undan intäkterna, få mediekonsumenterna att inse att denna irrelevanta och yttrandefrihetshatande publikation inte förtjänar deras pengar eller tid. Eftersom det finns dårar vill jag inskärpa detta: Det är HELT FÖRKASTLIGT och dessutom kontraproduktivt att försöka ”ge igen med samma mynt”. Det spelar ingen roll att DN har behandlat Julia Caesar på ett vidrigt och ovärdigt sätt. Varje idiot som mejlar ett hot till Peter Wolodarski eller Niklas Orrenius hjälper DN på traven i tidningens kamp mot yttrandefrihet, eftersom strategin sedan länge är att peka på en extrem minoritet för att med lagen i ryggen tysta den stora majoritet som aldrig skulle komma på tanken att använda hot eller våld.

Julia Caesar ska inte bli trakasserad för att hon använder sin yttrandefrihet. Alternativmedia ska inte tystas med gummiparagrafer om ”näthat”. För yttrandefrihetens skull är det dags att bojkotta DN.

P.S. Om någon msm-journalist vill kritisera DN för behandlingen av Julia Caesar så vore det naturligtvis en mycket positiv överraskning. Men den tunga kritiken kan bara komma från alternativmedia. Om alternativmedia gör som msm brukar göra (tänk till exempel Juholt eller järnrör) och tillfälligt lägger stridsyxorna åt sidan för att slå ihop sina krafter i ett gemensamt drev – då är jag nyfiken på hur långt det når. Personligen tror jag att folkets ilska efter Expressens ”skampanj” kommer att likna en bris jämfört med ilskan mot en tidning som trakasserar en hjärtsjuk 70-årig kvinna för att hon använder sin yttrandefrihet till att granska makten.

Källa: http://www.marikaformgren.se/#post80