Diktaturens infrastruktur

Kort efter valet 2006 försökte regeringen smussla igenom den så kallade FRA-lagen – en lag som i ett slag avkriminaliserade den pågående avlyssning av all kabeltrafik och som passerar Sveriges gränser som FRA, svenska staten ägnade sig åt tillsammans med det amerikanska NSA.10   Trots att propositionen stötte på anmärkningsvärt hårt motstånd lyckades Reinfeldt till slut förmå Sverige att svälja byket.

När striden var över hade beslutet skördat åtminstone två offer:

Parallellt med det här tidigare osedda intrånget in i människors liv har andra och möjligen ännu mer oroväckande typer av övervakning också smugit sig in i den svenska vardagen.

Mobiltelefoner, t ex, är i praktiken spårsändare där varje telefoninnehavares position vid varje tidpunkt är känd. Tekniken tillåter spårningar så att myndigheterna i efterhand inte bara kan rekonstruera enskilda individers geografiska belägenhet flera år tillbaka i tiden, utan också vad de då sade. Avstängda mobiltelefoner kan också aktiveras på avstånd och fungerar då som dold mikrofon – d v s buggning.

I skuggan av FRA

I skuggan av och larmet runt FRA-affären 2006-2007 smög sig ett hot in mot människor som i framtiden kan visa sig farligare än både efterhandskonstruktioner av vad människor kan ha sagt och eventuellt gjort, eller FRA-lagen. Det handlar om den existerande generationen så kallade automatiska trafiksäkerhetskameror (ATK) – som i mitten på 2000-talets första decenium såldes in till allmänheten med argumentet om en “nollvision”7 för att minska antalet dödsolyckor i trafiken.

Resonemanget bakom de s k fartkamerorna är att ju högre hastighet fordon som är inblandade i trafikolyckor har, desto högre risk för svåra skador och dödsfall. Genom att sänka medelhastigheten på det svenska vägnätet hoppas man – oaktat antalet trafikolyckor som sådana – att få ned antalet döda och svårt skadade.

Verkligheten är att de välskyltade kamerorna i fråga blott är de synliga komponenterna i ett landsomfattande och helt centraliserat övervakningssystem där rikspolisstyrelsen (RPS) från en enda kommandobunker i realtid kan följa vad som sker överallt i det svenska vägnätet – från Kiruna i norr till Trelleborg i söder.

Vem som kör vad för fordon var och när, liksom vilka passagerarna är.

Kostnaden för systemets hårdvara (exklusive rikspolisstyrelsens kommandobunker) är en halv miljard kronor. Det motsvarar fullt studielån i tre år för 2000 blivande läkare, lärare eller ingenjörer. Underhållskostnaden per år för det dryga tusental med kameror av den typ det handlar om är femtio miljoner kronor.4

Frågar man trafikverket och återförsäljaren så säger dessa att videokameran och den infraröda blixten är avvaktiverade i den version rikspolisen använder för den landsomfattande övervakningen.⁴

Just hur avvaktiverade kamerorna egentligen är, är naturligtvis svårt att veta.

Det datorsystem för centraliserad insamling och analys RPS använder är inte det som levereras av företaget som bygger kameran utan har utvecklats av RPS självt.4   Frågan är också vilken praktiskt betydelse videokameran faktiskt har.

Stillbildskameran kan enligt uppgift ta upp till 21 högupplösta bilder i sekunden så även om den körs på 5-10% kapacitet så erhålles 1-2 bilder per sekund, vilket torde vara mer än nog för att kunna övervaka och identifiera all trafik som passerar.

Med facit i hand

Hur väl överensstämmer övervakningssystemets påstådda syfte om att genom en sänkning av medelhastigheten på det svenska vägnätet få ned dödsolyckorna i trafiken med hur kamerorna faktiskt har placerats ut?

Det torde finnas åtminstone två kriterier för vart kamerorna placeras:

1. vägavsnitt där dödsolyckor i trafiken tenderar att ske
2. vägavsnitt med hög medelhastighet

Svaret i Storstockholm är att där verkar RPS mer intresserat av att övervaka bland annat trafiken på den olycksfria vägen ut till FRA:s högkvarter på Lovön liksom kungafamiljens residens på Drottningholm – än att t ex försöka få stopp på vägslakten norr och nordväst om Stockholms innerstad där de flesta dödsolyckorna faktiskt sker.

 

Klicka för större bild

 

Samma diskrepans mellan vad systemet säges göra och hur det i själva verket är konfigurerat, detekteras vid utplaceringen av kameror söder om Stockholm, där vägnätet som omgärdar t ex flottans installationer vid Muskö och Berga vid ostkusten uppenbarligen upplevs som viktigare än att försöka få bukt med dödsolyckorna på vägnätet sydväst om huvudstaden.

Om syftet vore att få ned medelhastigheten skulle man t ex kunna tänka sig att fartkamerorna placeras ut på ett ganska utspritt sätt i vägnätet så att s k känguru-körning (vad personal på trafikverket kallar de plötsliga inbromsningar som ibland ses när förare försent upptäcker en fartkamera) inte inträffar, utan att förare helt enkelt gillar läget och sänker den egna hastigheten.

Verkligheten är att fartkamerorna uppvisar en stark tendens att trivas bättre vid korsningar och/eller avfarter – ett mönster som rimmar bättre med en övergripande övervakning och spårningsfunktion än med hastighetsbekämpning.

Tanken är inte helt gripen ur luften.

Polisens interna namn på projektet, innan det gavs akronymen ATK, var “Argos” – en hund som i den grekiska mytologin var känd för sin överlägsna förmåga att spåra.

Genom de strategiska utplaceringarna kamera-enheterna faktiskt har, tillåter RPS liksom dess “underavdelning” SÄPO att från en enda bunker, följa eller “skugga” fordon i, över och genom hela Sverige.

Innan “Argos” fanns var detta otänkbart – eftersom det som regel krävs ett antal fordon för att i trafiken kunna “skugga” bara ett fordon utan att bli upptäckt.

Läget i Västra Götaland.

 

Klicka för större bild

 

 

Klicka för större bild

 

 

Klicka för större bild

 

Ytterligare ett exempel på ATK-systemts brist på kontakt med olycksdrabbade vägavsnitt är situationen på den tämligen olycksbefriade glesbygdsön Öland, vars i princip enda väg mycket väl kan vara Sveriges mest övervakade.

Vad är så speciellt med den lilla byn Borgholm med 3000 fasta invånare?

Tja, en familj med efternamnet Bernadotte har sitt sommarresidens där på Solidens slott, blott ett stenkast söder om den lilla byn.

 

Klicka för större bild

 

Gotland är ett annat glesbygdsexempel.

Där har RPS satt upp en övervakningskamera på en av de få vägar som inte verkar vara drabbad av dödsolyckor, nämligen den närmast vägen från huvudorten Visby till kuststräckan på ostsidan som vetter mot Baltstaterna och Ryssland.

Ett naturligare val

Om fartkamerorna verkligen handlat om att få ned antalet dödsolyckor hade ett naturligare arrangemang varit att staten började med att placera ut kamerorna där dessa olyckor faktiskt inträffar.

Staten hade också kunnat placera fler kameror på högtrafikerade vägar än på vägar med mindre trafik. Staten hade också kunnat sprida ut kamerorna med än vad som är fallet i dag.

Många vägasvnitt är helt överbelamrade av kameror medans andra är helt tomma.

En annan naturligare åtgärd hade varit att låta landets tjugoen polismyndigheter sköta sina kameror själva från redan existerande sambandscentraler.

Det ingår redan i de lokala polismyndigheternas arbetsuppgifter att hålla reda på bl a fortkörare. Om en lokal polismyndighet i realtid upptäcker en fortkörare (eller trafikolycka) kan de skicka ut polis och ambulans. RPS inblandning i ekvationen fördröjer de lokala polismyndigheternas reaktionstider – om de överhuvudtaget informeras.

Vi avrundar med en titt på Norrlandsorten Svappavaara som år 2010 hade 417 invånare. Någon trafikolycka med dödliga utgång i denna lilla glesbygdsort har inte kunnat konstateras på överskådlig tid.

Ändå har tre övervakningskameror poppat upp där.

 

Klicka för att börja navigera

 

Spindeln i Nätet

I samband med datainspektionens besök i RPS kommandobunker i Kiruna den 8-9 januari 2007 blev det klart att RPS inte bara kontinuerligt via telenätet passivt tar emot data på alla trafikflöden och ev fortkörare som sänds från landets tusentals med ATK-kameror.   Operatörerna i bunkern kan på detaljnivå också aktivt styra varje övervakningsenhet individuellt, slå på och/eller stänga av olika funktioner.5 Och nu blir det riktigt märkligt.

Som så många datasystem har också rikspolisens landsomfattande radar- och kameraövervakningssystem av det svenska vägnätet en loggningsfunktion – en funktion som “minns” vad operatörerna gjort och inte gjort, när de loggat in och loggat av, liksom vid vilken dator o/e terminal de befunnit sig.

Punkt ett visar på en anmärkningsvärt slapp attityd till det här med demokratisk kontroll och översyn av ett så omfattande övervakningssystem som ATK utgör.   Punkt två skjuter en gång för alla i sank påståendena om att syftet med det landsomfattande kamerasystemet är att rädda liv.[11]

Varför skulle någon inom rikspolisen redan på planeringsstadiet önska försäkra sig om att det i efterhand inte går att se hur övervakningssystemet används?

Vem eller vilka inom den öppna polisen skulle vara intresserad av en sådan funktion – än mindre tycka sig behöva den?

Svaret?

En titt på RPS organsationschema kastar ett starkt och kallt ljus över den frågan.

Det verkar inte bättre än att den elefant som under FRA-lagens ståhej med start 2006 tassade in och ställde sig mitt i svenskarnas vardagsrum kan vara att säkerhetspolisen under täckmantel av polisens öppna trafiksäkerhetsvårdande arbete använder ATK-systemet på ett sätt ingen vet vad det är och som inte heller går att spåra via loggarna.

Välkommen till verkligheten

Men det riktigt beska pillret för läsaren att svälja är möjligheten att det mest dolda motivet med den svenska nattväktarstatens landsomfattande kameraövervakning inte är för att möjliggöra för säkerhetspolisen att skugga fordon och människor liksom ha koll på läget invid för den svenska staten viktiga installationer (såsom kungafamlijen) – utan något betydligt mörkare.   Läsaren inbjuds till att via en enkel datorövning bilda sig sin egen uppfattning om det kanske största hotet mot hennes väl och ve det här nationella kameraöverakningssystemet faktiskt utgör..

 

Klicka för större bild

Källa: http://blueshift.nu/i-skuggan-av-fra-diktaturens-infrastruktur/