Ordet "flykting" är en juridisk term, som definieras av flera internationella fördrag. Dessa fördrag ledde fram till skapandet av FNs flyktingkommission United Nations High Commission for Refugees (UNHCR), och utgör grunden för hela kommissionens existens än i denna dag.
Innehållet i dessa fördrag rimmar dock väldigt illa med hur UNHCR har försökt duperaallmänheten vad gäller migrantflödet till Europa i år.
Ingenting i dokumenten – Flyktingkonventionen från 1951, Protokoll om flyktingars status från 1967, eller EUs Dublinförordning – ger flyktingstatus åt personer som tar sig igenom ett flertal säkra länder och olagligt korsar flera gränser i jakt på den bästa välfärdsstaten.
Även en legitim flykting från Syrien som bor i till exempel Turkiet eller Libanon, förlorar sin flyktingstatus genom att betala en flyktingsmugglare för att ta sig in i Europa. Enligt internationell lag blir flyktingen då en "asylsökande". Först när hans asylansökan harbehandlats och bedömts giltig av berörd nationell myndighet kan han än en gång bli en "flykting".
Så här långt har världsmedierna plikttroget följt UNHCRs falska verklighetsbeskrivning. De som oroats av det okontrollerade och obegränsade inflödet av muslimer till Europa – oro som på värsta tänkbara sätt bekräftades av de jihadistiska grymheterna i Paris förra veckan – har allt som oftast anklagats för hjärtlöshet gentemot de påstådda flyktingarna.
Medierna har dock inte varit ensamma om att beskriva välkomnandet av illegala muslimska migranter som en moralisk plikt. Ekonomiska argument har också flitigt använts för att legitimera årets humanitära flodvåg, med tanke på Europas åldrande befolkning.
Då Världsbankens globala övervakningsrapport "Utvecklingsmål i en era av demografisk förändring" publicerades förra månaden, höjde dess chef Jim Yong Kim rapporten till skyarna och aviserade självsäkert att:
"Med rätt politik kan denna era av demografisk förändring bli en motor i den ekonomiska tillväxten ... Om länder med åldrande befolkningar kan skapa möjligheter för flyktingar och migranter att delta i ekonomin, är detta till gagn för alla."
Man ska komma ihåg att även om Världsbanken styrs åtskilt från FN, så är den icke desto mindre en del av FN-systemet.
Orden "utvecklingsmål" i titeln på Världsbankens rapport är avslöjande. De hänvisar tillMillennium Development Goals, en omfattande agenda som konstruerades under FNs förre generalsekreterare Kofi Annans ledning. Syftet var att förvandla FN från en organisation som framförallt sysslade med att begränsa internationella krig, till ett instrument för att skapa global "social rättvisa".
Medier, stiftelser, moraldrivna aktivister och kändisar har alla gått i UNHCRs ledband, och många finansinstitutioner har återspeglat Världsbankens inställning –migrantflödet till Europa ska välkomnas.
Globala bankjätten HSBC har till exempel förutspått solida fiskala vinster för EU-länderna, efter en "anpassningsperiod". I en forskningsanteckning som släpptes av HSBC 8 oktober, skriven av en grupp prognosmakare anförda av Fabio Balboni, kan man läsa:
"Från ett ekonomiskt perspektiv behöver Europa fler arbetare. Det är väl känt att största delarna av Europa har en snabbt åldrande befolkning. Detta resulterar i en sämre tillväxt och därmed skatteintäkter, medan de statliga utgifterna ökar genom fler pensionsutbetalningar och större sjukvårdsbehov. I synnerhet eurozonen är nu på väg mot en demografisk utmaning med ett enormt skuldberg i bagaget. Det enklaste sättet att stödja fler pensionärer är att ha fler skattebetalare."
HSBCs europeiska makroekonomiska forskningsgrupp gick ännu längre och grävde sig ner i siffror:
"Om vi räknar med en arbetande befolkning på 220 miljoner, uppskattar vi att ytterligare en miljon migranter om året skulle ge eurozonen en potentiell tillväxtboost på 0,2 procent om året och kumulativ potentiell BNP 2025 kan då bli 300 miljarder euro högre än den annars skulle ha blivit. Även om det tar tid att integrera invandrare i arbetskraften, även på kort sikt, och högre offentliga utgifter behövs för att klara krisen, skulle det kunna stödja tillväxten."
Att dessa förutsägelser går helt på tvärs med alla tillgängliga fakta är problematiskt. Även i ett land med en etablerad muslimsk befolkning som Storbritannien, ligger arbetslösheten bland muslimer på 50 procent för män och 75 procent för kvinnor.
Dessutom är brittiska muslimer den befolkningsgrupp som har högst födelsetal. I kombination med deras arbetslöshetsnivå är dessa tilltänkta räddare av den döende europeiska välfärdsmodellen snarare mottagare av statens avkastning än bidragande till den.
Flera på varandra följande generationer muslimer över hela Europa, vilket Christopher Caldwellnoterade redan 2009, har inte normaliserat sina födelsetal gentemot värdbefolkningen, så som tidigare invandrargrupper har gjort. Trenden kan förvisso vara praktisk vad gäller att ge Europas befolkningstal ett lyft, men det sätter också fokus på ett oroväckande problem.
Som baronessan Caroline Cox nyligen påpekade, så har det faktum att man blundat för polygami i Storbritannien, Frankrike, Belgien och Tyskland gjort att en del muslimska män har uppemot 20 barn med olika fruar, som nästan alltid försörjs av staten. Detta är dåliga nyheter för integrationen: Familjer med fundamentalistiska åsikter förökar sig snabbare än sina mer moderata trosfränder.
Även om det demografiska inflödet som för närvarande överväldigar Europa bestod enbart av äkta syriska asylsökande, vilka har något lägre födelsetal än sydasiatiska och afrikanskamuslimer, skulle de ekonomiska nyheterna vara värre.
En färsk dansk studie visade att bland alla de invandrare som slagit sig ner i Danmark, har syrierna lägst sysselsättning (22,8 procent). I en annan långtidsstudie i Danmark, fann man att av de muslimska migranter som kommit till landet som flyktingar, hade bara en fjärdedel lyckats hitta ett jobb efter tio år.
Fyra miljoner syrier är på flykt undan konflikten i landet. Men trots det, och trots att falska syriska id-dokument är så lättillgängliga, har bara runt 20 procent av dem som kommit till Europa i år varit från Syrien.
Det stora antalet icke-syrier som tagit sig in illegalt för att få tillgång till Europas välfärdssystem och leva på skattebetalarnas bekostnad, fick Europaparlamentsmedlemmen Daniel Hannan att helt döma ut EUs omplaceringskvoter för migranter. Än så länge är omplaceringskvoterna den enda lösning man tagit fram för att hantera den enorma mängd migranter som redan finns i Europa. Det är dock en åtgärd som i praktiken lägger ut kontinentens invandringspolitik "på entreprenad" till människosmugglare.
Som ett resultat av jihadistattackerna i Paris förra veckan ligger nu EUs tvingande kvotsystem i ruiner. Precis som Gatestone Institute förutspådde har den nyvalda polska regeringen, men hänvisning till landets säkerhet, vägrat att delta. Andra länder verkar följa efter, särskilt efter att grekerna i veckan avslöjade att en av självmordsbombarna i Paris tagit sig in i Europa som "flykting" via Turkiet och den grekiska ön Leros.
Det envisa tjatet om kvotpolitiken på vartenda EU-möte som hållits i år, fick särskilt den lettiske presidenten att tveka. På ett ministerrådsmöte i Bryssel 23 september, berättade Dalia Grybauskaitė om sin förvirring för journalisterna. Europas ledare, sa hon, har sedan i februaridiskuterat "strategiska" åtgärder för att hantera migrantfrågan, i stället för att dämpa det ständigt växande antal som väller in över EUs gränser, och säkra unionens gränser.
I stället, menade hon, har diskussioner kring större och större omfördelningskvoter av någon anledning hela tiden stått högst upp på agendan. Följdriktigt fick EU-kommissionen 22 september den juridiska makten att sprida migranterna över kontinenten. EU-länder som kom med invändningar blev överkörda.
Tyvärr har kostnaderna – som beräknats på felaktiga makroekonomiska prognoser helt bortkopplade från den geopolitiska verkligheten – skenat för det land på vars stabilitet Europas gemensamma valuta vilar: Tyskland.
Initialt hävdade förbundskansler Angela Merkel att årets migrantvåg bara skulle kosta Tyskland 5 miljarder euro extra. Sedan kom en japansk bank, Mizuho, med en prognos på 25 miljarder euro över två år. Men även den prognosen missade att antalet migranter nästan helt säkert kommer att fördubblas under 2016. Den senaste prognosen – publicerad av tyska städers förbund 29 oktober – talar om 16 miljarder årligen, vilket skapat sprickor inom Tysklands hårt prövade ledarskikt.
Med tanke på att antalet arbetsföra människor i Tyskland krymper, har industrijättar somMercedes-Benz sällat sig till kören som välkomnar migrantinflödet. Men om 80 procent av migranterna saknar yrkeskunskaper och 20 procent är analfabeter, kan de bara få jobb inom industrin om de får en utbildning. Standarden i tyska skolor är redan på nedgång, och myndigheterna har insett att den enda pragmatiska lösningen för att möta trycket från migranterna är att sänka standarden ännu mer.
Europas misslyckade integration av muslimer har ofta skyllts på inneboende, medfödd rasism. Denna anklagelse framstår dock som ogrundad när man betänker att kontinentens institutioner har pumpat in multikulturalism i årtionden.
Fallet Tyskland är typiskt. Medelklassföräldrar från den redan existerande, företrädesvis turkiska, muslimska befolkningen skickar mycket hellre sina barn till en skola där majoriteten är ursprungstyskar. Dessa muslimska föräldrar är uppenbarligen oroliga för att barnens skolresultat ska störtdyka om de går i en skola där de flesta elever knappt lär sig läsa – på något språk.
Likväl har Europas regeringar i stor utsträckning reagerat på årets muslimska migrantinvasion genom att chartra färjor och hyra bussar för att skynda på processen. De ansvariga för EUs gränssäkerhet beskriver dylika räder som inkommande "migrationsflöden" som ska "hanteras" i kontinentens bästa intresse.
En ledtråd till EUs radikalt förändrade gränspolitik kan ligga i en detaljerad proposition som publicerades av FN 2000. Den förordade att man "ersätter" Europas befolkning med muslimska migranter från Tredje världen.
Sedan dess har de som spekulerat kring de oundvikliga sociala, kulturella och säkerhetsmässiga konsekvenserna av en sådan demografisk förändring – egyptiskföddaförfattarinnan Gisèle Littman, franske författaren Renaud Camus, och norske essäisten Peder Jensen – utmålats som knäppskallar och rasister med allt för livlig fantasi.
Bortsett från sådana kontroverser, och att ofrivillig rekoloniseringspolitik på en massiv skala förefaller ligga oroväckande nära brott mot artikel 2, klausul (c) i FNs egen konvention från 1948 om folkmord, så finns det en underförstådd aspekt i uppfattningen att importera den muslimska världen en masse till Europa är ekonomiskt fördelaktigt för båda parter.Resonemanget verkar gå ut på att när ett land väl har blivit ett välfärdssamhälle, kan det bara upprätthållas genom en ständig ökning av befolkningens storlek. Detta är ett antagande med långtgående konsekvenser, vilka demonstrerats med all önskvärd tydlighet över hela Europa i år.
Det större problemet verkar vara att både FN och EU, dessa transnationella byråkratier med extremt begränsad demokratisk trovärdighet, har mycket mer gemensamt med varandra – vad gäller de visioner och "lösningar" de torgför – än de har med folkviljan hos dem som måste leva med resultaten.
Det som hänt under 2015 visar med all tydlighet hur EU-ledarnas omdöme totalt satts ur spel av multikulturalismen. Sanningen är utan tvekan ovälkommen och svårsmält. Det ser man inte minst på hur ofta de anklagar både sina egna, och islams, tuffaste kritiker – som holländske PVV-ledaren Geert Wilders – för att ha en onyanserad bild av islam.
De som använder sig av ekonomiska argument för att främja Europas demografiska förvandling förstår inte problemen med islam. De som använder ekonomi som argument för att driva igenom Europas demografiska förvandling förstår inte islams komplexitet – de ignorerar den fundamentalistiska väckelse som har pågått i över ett sekel. Ett särdrag i denna växandevurm för bokstavstroende är övertygelsen – som bekräftas av heliga skrifter – att muslimer har rätt att dra nytta av de otrognas produktivitet utan egna ansträngningar. Denna inställning sätter det hagalna beteende väldigt många migranter uppvisar i ett oväntat, men välbehövligt, sammanhang.
Anjem Choudary (i mitten), framträdande brittisk islamist, har uppmanat sina följare att sluta arbeta och i stället plocka ut arbetslöshetsersättning, så att de får tid att planera heligt krig. "Vi [muslimer] tar jizya (en särskild skatt för kristna och judar), som tillhör oss i vilket fall som helst. Det normala är att ta pengar från kuffar [icke-muslimer]. De ger oss pengar. Du arbetar, ge oss pengarna, Allahu Akhbar. Vi tar pengarna." |
I årtionden har den muslimska massinvandringen till Europa kallats "berikande". Men att skrika "islamofobi" gör det inte möjligare att komma på något land som faktiskt gjorts rikare av detta.
Tanken att islams religiösa dogmer med tiden på något sätt ska modereras och upplösas bara genom att finnas i Europa är rent önsketänkande, särskilt i samhällen där muslimska migranter redan är fler än de infödda européerna.
Slutligen är det en ödets grymma ironi att Europa, med sin historia av kvinnlig frigörelse, nu importerar en kultur där kvinnors frihet är betydligt mer kringskuren.
Det framstår också som ironiskt att trots Europas behov av fler kvinnor som föder barn, så är den stora majoriteten av dem som nu anländer "i befolkningssyfte" unga, ofta öppet aggressivamän.
Med tanke på den skeva könsfördelningen – med vem förväntar sig och förväntas dessa muslimska män skaffa barn?
Som vi sett i ett antal obehagliga incidenter nyligen, har Europas kvinnor all anledning att vara oroade av de realiteter den pågående krisen skapat, och den framtid kontinentens politiska herrar har valt åt dem.
George Igler är politisk analytiker baserad i London och chef för the Discourse Institute.
