Den sjuka svenska flatheten

 Bertil Torekull

https://anthropocene.live/2016/07/12/den-sjuka-svenska-flatheten/

Sent på kvällarna, något utmattad, lyssnade jag av Almedalsveckans allra sista kommentarer, ett nästan dagligt tugg om svenska värderingar och blågula modeller. Från sovrumsfönstret såg jag sen helsvenska blixtar reflektera över Östersjön i ett panorama utan muller. Men jag tänkte när jag läste Ystads Allehanda en morgon att blixten som brände ned ett helt hus inåt landet kanske var med och skapade just det skådespel jag upplevde i sommarnattens ensamhet.

Det onda kan ha sin egen skönhet, på avstånd. I Forskning & Framstegs majnummer fastnar jag för en fascinerande bild av hur fingerformade rosa tuberkelbakterier slukas av lilafärgade immuna makrofager, det känns som att se ned i en blommas inre fagra famn. Men tidningen rapporterar något annat – lungsoten, tbc, ökar igen i Sverige! De flesta svenskar känner inte dess bistra-förflutna, ännu levande för mig som född 1931. Sanatorier för tusentals sjuka, skärmbildskampanjer med lungröntgen som drog från stad till stad, calmettvaccinering och välfärdslandet som gjorde allt för att utrota den ohygien och fattigdom där tuberkolosen gärna slog upp sina feberrosor. Först 1975 avskaffades obligatorisk massvaccinering, behövdes inte längre men hur ser det då ut idag?

Ifjol insjuknade i Sverige 835 människor, en ökning med 22 procent från 2014 , en dubblering sedan 2003. Nivån är historiskt sett låg men globaliseringen sätter oss på prov. Många människor kommer till Sverige från kontinenter där sjukdomen fortfarande är ett gissel men testas inte. Vart år insjuknar i världen snudd på 10 miljoner i tbc – 1,4 miljon dör. En farsot som för bara ett par decennier var ett icke-problem fick ny skjuts genom hiv-epidemin och Sovjetunionens kollaps (med ty följande sammanbrott ifråga om folkhälsa). Behöver vi då inte oroa oss?

För att få svar ringer jag min vän Olle Stendahl, internationell tbc-professor som även som pensionär noga följer sjukdomens utveckling, inte minst i Etiopien. Varför, frågar jag, testas inte varenda nyanländ? Han kallar det ”en sorts flathet”. Att bära på tuberkler, att vara sjuk i tbc, är förvisso stigmatiserande. Ingen vill ropa högt om sin sjukdom, skamlig som hiv. Det handlar därför inte om att ställa frågan utan att från svensk sida helt enkelt kräva av varje invandrad att genomgå ett tbc-test.

”Detta är inte till för att utpeka, det är för att rädda liv”, säger Olle. För invandraren själv, för de anhöriga som oftast smittas först, för alla som sjukdomsbäraren kan komma att möta i det nya hemlandet. Stora medicinska, sociala och ekonomiska värden står på spel, extra tragiskt eftersom svensk sjukvård vet att bota tbc, här kvackas inte med avbrutna antibiotika som kan göra ont värre. 

Jag säger som Stendahl: det handlar om eftergivenhet, flathet, i bästa fall aningslöshet. Svensken vill inte genera en främling med en obehaglig fråga fastän det gäller livet. Denna flathet, icke alls uppmärksammad i Almedalen, ingår i det typiskt svenska värderingssystemet som en smittspridande bakterie, ett socialt virus ägnat att skapa förnekelse och att blunda för verkligheten, det må gälla en grym sjukdom ena dan eller riksrevisorer som man inte vågar avskeda nästa.

Det är kort sagt sjukt.

Bertil Torekull

http://bloggen.bertiltorekull.se/#home