OROAD. Miljöpartiets tidigare språkrör Peter Eriksson anser att
den demokratiska legitimiteten för vårt politiska system urholkas i och med decemberöverenskommelsen.
Foto: FREDRIK PERSSON / TT
En hörnsten i ett modernt flerpartisystem som vårt är att politikerna som väljs har i uppdrag att skapa och bygga majoriteter. Att förhandla, kompromissa och komma överens hör till spelet och ingår som en självklar del i det demokratiska systemet. Men i Sverige har vi istället utvecklat en politisk kultur där det anses rimligt att minoriteter ska styra över majoriteten. Vi har till och med anpassat våra lagar och grundlagar för att minoritetsstyret ska fungera utan större gnissel.
Den överenskommelse som presenterades i helgen för att undvika extraval i mars blir ytterligare några steg i denna riktning för att normalisera minoritetsstyre. I stället för att förhandla fram vilka partier som ska ingå i en styrande majoritet som bildar regering så innebär den så kallade decemberuppgörelsen att vårt land vänder sig ännu längre bort från parlamentarism och majoritetsstyre. Tydligen ska det gå att styra Sverige med mindre och mindre minoriteter. Ur demokratisk synvinkel är detta minst sagt bekymmersamt.
Efter att ett enskilt parti vägrat följa praxis i riksdagen så tar de övriga sig stora friheter. Det är inte särskilt välbetänkt.”
Vi har redan nu regler i grundlagen som underlättar för minoritetsregeringar och budgetlagar som gör det lättare att få igenom den ekonomiska politiken. Nu går man ännu längre. Konkret innebär uppgörelsen att partierna, fram till 2022, om de inte sitter i regering, binder sig för att inte försöka få igenom sin egen politik i riksdagen. Särskilt gäller det budgeten, ekonomisk politik och allt som hänger samman med detta. Man ska inte ens försöka få till mindre eller enstaka förändringar i budgeten. Det är en uppgörelse som bygger på en kort text och ett handslag mellan de sex inblandade partierna. Men man planerar också för lagändringar i samma riktning.
Alla sex partierna lovar också att inte rösta emot den statsministerkandidat som har största stödet efter ett val. Det innebär en ytterligare förstärkning av grundlagens negativa parlamentarism och därmed ännu lite lättare att få fram en statsminister som inte har en majoritet bakom sig.
Vänsterpartiet säger att de stöder paketet. Men de har inte varit med och förhandlat. Det är också oklart om Vänsterpartiet kommer att behövas i framtida budgetsamarbete eller om de blir ett slags femte hjul under den rödgröna regeringsvagnen.
Minoritetsregeringarna härstammar från en situation där just Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) inte ansågs som säkerhetspolitiskt trovärdigt med tanke på kopplingarna till Sovjetunionen och det kalla kriget.
Men det som en gång sågs som ett nödvändigt ont har nu blivit närmast ett ideal. Statsministern och flera av de borgerliga partiledarna talade på den gemensamma presskonferensen i lördags om att de var stolta över den tradition av minoritetsstyre vi har och hur det har gynnat landet. Det finns många auktoritära regimer i världen som skulle gilla en sådan formulering.
Men partiledarna tar stora risker som inte redovisas. En sådan risk är att den demokratiska legitimiteten för vårt politiska system urholkas. I dag har vi ett mycket högt valdeltagande och en tilltro till politiken. Men det är inte naturgivet. Tilliten är en central pusselbit i ett fungerande samhälle, men den kan snabbt raseras. Om växande grupper anser att politikerna fjärmar sig från medborgarna genom att konstruera regler som bara gynnar dem själva och deras partier så kan det slå tillbaka i form av ökad misstro och konflikter i samhället.
I själva verket är decemberuppgörelsen ett bevis på att något är fel i det svenska politiska systemet.
Våra ledande företrädare orkar inte röra sig utanför den egna bekvämlighetszonen och den sedan länge inpiskade blockpolitiken.
I stället för att kompromissa och bygga majoriteter, cementerar de nu revirgränserna för blocken ännu hårdare. Två allt mindre minoriteter ska kunna fortsätta att turas om att regera landet. Det är praktiskt för stunden men kommer att försvåra ännu mer för nödvändiga uppgörelser över blockgränsen i regeringsfrågan i framtiden.
Minoritetsstyret har ju under hösten visat sig ha stora svagheter och blivit ordentligt avslöjat. Det är svårt att tro att ännu mer av samma sak ska lösa situationen. Men hur ska man då göra i stället? Min slutsats är att det i själva verket är reglerna för att underlätta minoritetsstyre som har satt krokben på regerandet i stället för att underlätta.
Om vi, liksom de flesta andra moderna demokratier, hade haft en positiv parlamentarism inskriven i regeringsformen, alltså ett system där statsministern måste få ett aktivt stöd av en majoritet i den nyvalda riksdagen så hade partierna i större utsträckning varit tvungna att samarbeta och skapa majoriteter.
Jag har tidigare varit med och utrett den svenska grundlagen. Det var ett arbete över flera år och som började gälla så sent som 2011. Nu ändrar partiledarna det politiska systemet, efter en veckas förhandlingar och utan någon som helst utredning.
Efter att ett enskilt parti vägrat följa en praxis i riksdagen så tar de övriga sig stora friheter. Det är inte särskilt välbetänkt. Det är tydligt att det skulle behövas en ny utredning som ser över det politiska spelet och dess regelverk igen. Men utgångspunkten borde vara den motsatta mot decemberöverenskommelsens. Det politiska regelverket borde gynna och underlätta för samarbete och gemensamt ansvarstagande.
Decemberöverenskommelsen blir därför inte en uppgörelse som manifesterar samarbete utan tvärtom en uppgörelse som befäster motsättningar och minskar samarbete över blockgränsen. Det är knappast vad Sverige behöver långsiktigt.
Peter Eriksson, tidigare ordförande i riksdagens konstitutionsutskott, numera ledamot i Europaparlamentet
Källa: http://www.di.se/artiklar/2014/12/29/debatt-nagot-ar-fel-i-svensk-politik/
2014-12-29
