Leif GW Perssons senaste bok, Bombmakaren och hans kvinna, handlar om ett större terrordåd mot den svenska demokratins centrum. Den politiskt kunniga och klarsynta författaren låter riksdagens talman kontakta den socialdemokratiska statsministern för att föreslå en samlingsregering. ”Kriget hade bytt skepnad och kanske var det så att det numera var den här typen av krig som de borde stå enade inför.”
Leif GW Persson beskriver statsministerns svar: ”Statsministern hade tackat talmannen för det råd han hade fått, men han och hans partikamrater i regeringen hade ändå kommit överens om att välja en annan lösning. Därför avsåg de att avsluta koalitionen med Miljöpartiet och i stället söka sig till en annan partner Vad det nu handlade om var att se till att få Sverige att fungera i den enklaste praktiska meningen. Först när man var klar med det var dags att återgå till ideologin.”
Förhandlingarna gick lätt. Redan veckan därpå hade Sverige fått en ny regering – en stor koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Allt enligt Leif GW Persson.
Ska det behövas ett terrordåd av typ Paris och Bryssel för att få de statsbärande partierna i Sverige att överge sitt ytliga rollspel och ta det initiativ som behöver tas? Eller en rysk ockupation av Baltikum?
Även förutan sådana händelser möter Sverige en problemchock som ändrat allt i förhållande till valet 2014. Folkvandringen, rakt genom porösa gränser, är den allt omvälvande nya faktorn. Katrine Marçal i Aftonbladet har definierat situationen så här: ”Stefan Löfven måste inse en sak: han kommer att få både sin regering och sin tid som statsminister definierad av hur han hanterar flyktingkrisen. Han kan kasta ut sin jobbagenda och sina industrikanslerer, detta är vad det hela handlar om nu. Man väljer inte vilken tid man lever i. Och man väljer sällan sina politiska projekt.”
”Nu handlar allt om att lösa krisen”, var rubriken på Katrine Marçals artikel (11/10 2015). Men hon underskattade, liksom jag själv (Di Debatt 14/1), hur erbarmligt bekväma de etablerade partierna är med sitt invanda spelbeteende och hur rädda för att bryta okänd mark. Migrationskrisens akuta fas föregicks av år av förnekande av verkligheten, ty det var enklast så för stunden och rent politiskt sett. Men dess akuta fas har därtill följts av en återgång till illusioner, av ”politics as usual”.
Nyligen meddelades att en regering bestående av S och MP än en gång har förhandlat fram en budgetuppgörelse med Vänsterpartiet. ”Regeringen tycks vara mycket intresserad att få till stånd en höger/vänsterkonflikt”, noterade Lena Mellin i Aftonbladet. ”Det gillar deras medlemmar och sympatisörer.”
Några dagar tidigare skrev de fyra partisekreterarna för alliansen på DN Debatt. ”För oss är det politiska innehållet avgörande”, påstod de för att i samma stycke de facto göra klart att de struntar i det politiska innehållet.
Regeringen Löfven ska fortsatt tvingas till beroende av Vänsterpartiet, och vad helst vänstern enas om kommer alliansen att släppa igenom i riksdagen, hur skadligt det än är för Sverige och hur lite det än svarar mot kraven från samhällschocken.
Ytterligare två och ett halvt år ska passera på detta vis, är tanken. Och vad sedan? Jo, man hoppas att alliansen under perioden 2018–2022 ska kunna regera i minoritet, som blockregering. Det ska ske med Sverigedemokraterna som vågmästare, utan att en alliansregering vill tala med SD så som Stefan Löfven nu förhandlar med kommunisternas parti.
Det ska också ske utan några som helst löften från vänstersidan om att släppa igenom budgetar från en alliansregering; detta löfte om reciprocitet inför nästa mandatperiod föll ju med Decemberöverenskommelsen. Det ska vidare ske efter en dynamik från blockpolitiken under 2017–2018 som kommer att föra Socialdemokraterna allt längre åt vänster inför och efter partikongressen 2017. Ty ”det gillar deras medlemmar och sympatisörer.”
Allt detta är uttryck för ren och skär politisk feghet. Ledningarna för både Socialdemokraterna och Moderaterna vet att de inre motsättningarna i respektive koalition omöjliggör vad som är bäst för Sverige. Ett kraftfullt återupprättande av den starka staten på områden som gränskontroll, polis, ordning i den offentliga miljön, försvar och terrorbevakning är inte möjligt med MP eller C i regering.
Inte heller kan nödvändiga åtgärder för att bevara och utveckla kärnkraften, fundamentalt för den näringsbas och högteknologi Sverige behöver, säkras via blockpolitik. Utan blocköverskridande lösningar skingras heller inte den osäkerhet för framtiden som slår mot tjänstenäringarna.
Etablerade krafter, och de partiknutna ideologerna, ägnar sig åt verklighetsflykt. De tror att de snart kan fly flyktingfrågan, med dess konsekvenser. De tror att de kan välja den tid de lever i. De söker återetablera välbekanta gamla konflikter, i förhoppningen att dessa ska ta över intresset från invandringens utmaningar, så att partieliternas cirklar slipper rubbas.
Daniel Suhonens testuggande om socialismen på DN Debatt i slutet av mars är ett uttryck för detta, likaså Stefan Löfvens försök att blåsa till konflikt om ”den svenska modellen”. Den aviserade statsbudgeten bärs av samma motiv, liksom mycket av vad som nu förs fram – i olika riktningar – från de borgerliga partierna. Det är partiernas egna konfliktbehov som styr tanken, mer än trycket från verkligheten.
Men Katrine Marçal har rätt. ”Man väljer sällan sina politiska projekt.” Migrationskrisen har ändrat villkoren för allt i politiken, för åratal framåt.
Det gäller skolan – där i ett slag ökningen av elever i grundskolan har fördubblats i en situation av svår lärarbrist. Det gäller sjukvården, med undanträngningseffekter som sprids bland svenskar som betalt skatt hela sitt liv. Det gäller bostadsmarknaden. Det gäller svårigheten att få arbete för många invandrare från Mellanöstern och Afrika, med gigantiska effekter för de offentliga finanserna. Det gäller växande terrorrisker (den senaste vågen av asylsökande rymmer enligt Säpo flera hundra personer som kan vara beredda till liknande terrordåd som i Paris) och brottslighet i spåren på folkvandringen (den svenska staten har gjort sig så svag att den inte ens förmår skicka tillbaka 800 unga män från Marocko som olovligt vistas i Sverige som gatugäng).
Allt, kort sagt, påverkas på avgörande sätt. Det finns i grunden bara en stor fråga: migrationen och dess konsekvenser. Den kan inte väljas bort.
Har Leif GW Persson rätt, att endast den typ av total katastrof han skildrar i ”Bombmakaren och hans kvinna” förmår rubba de invanda handlingsspåren i svensk politik? Det tycks så.
Ingen etablerad ledare har varit modig nog att bryta upp från det givna och ta ett radikalt nytt initiativ i det formativa moment som uppstod i vintras. Detta i kontrast till de oortodoxt tänkande och handlande ledare som har räddat Sverige många gånger tidigare i krismoment genom historien (skildrat väl av Per T Ohlsson i boken Svensk politik). Dagens feghet hotar nu sätta ett mönster av svag regeringsmakt för många år framåt. Arma fosterland.
Hans Bergström, docent i statsvetenskap, före detta chefredaktör Dagens Nyheter
DEBATTREDAKTIONEN
debatt@di.se
Vänligen vänta...