Deras iver att anklaga judar för att ha haft fräckheten att "ockupera" sitt eget historiska, bibliska land, avslöjar bara att de är i maskopi med de islamistiska extremisternas mörkaste lögner. Samma extremister som försöker förgöra urbefolkningar som de kristna kopterna i Egypten och de assyriska kristna, som vi ser slaktas över hela Mellanöstern. Ska man anklaga fransmännen för att ha "ockuperat" Gallien? Titta på kartorna över "Palestina", där Israel är helt utraderat; för många palestinier är hela Israel bara en enda stor bosättning som måste bort.
Ska man anklaga fransmännen för att ha "ockuperat" Gallien? Titta på kartorna över "Palestina", där Israel är helt utraderat; för många palestinier är hela Israel bara en enda stor bosättning som måste bort.
Möt gängen av nya nazister, som under Rättfärdighetens och Dygdens täckmantel är på jakt efter en ny utrotningspolitik mot Israel, och i dess kölvatten, mot judarna.
"I Nazityskland var det på modet att göra sin stad Judenfrei", noterade Brendan O'Neill i Wall Street Journal.
"Nu sveper en ny modevåg över Europa: Att göra sin ort eller stad vad vi skulle kunna kalla 'Zionistfrei' – fri från produkter och kultur som härrör från den judiska staten. Över hela kontinenten utropar städer och orter sig som 'Israelfria zoner', och skiljer därmed sina medborgare från israeliskproducerade varor och kultur. Det ger kusliga ekon av det som hände för 70 år sedan."
Nazisterna sa "kauft nicht bei Juden": Handla inte av judar. De nya rasisternas slogan är "kauft nicht beim Judenstaat": Handla inte av den judiska staten. Nazisterna uppmande upprepat "Geh nach Palästina, du Jud": Res till Palestina, jude. Rasister i Europa skriker "Judar ut ur Palestina!"
Låt oss titta se närmare på vilka dessa är. Kommunfullmäktige i Leicester, till exempel, röstade nyligen igenom ett förbud mot varor "producerade i Israel". Betänk detta: En stad helt utan israeliska produkter. Detta är alltså inte Nazityskland 1933; det är en brittisk stad under Labourstyre 2016.
Två kommuner i Wales, Swansea och Gwynedd, har blockerat handelsavtal med israeliska företag. Den välkända restaurangen Exchequer i Dublin har bestämt sig för att inte använda israeliska produkter. Den irländska staden Kinvara är nu "Israelfri". I Spanien distribuerar staden Villanueva de Duero inte längre israeliskt vatten i sina offentliga byggnader. Den franska staden Lille frös ett avtal med den israeliska staden Safed.
Bojkott mot produkter tillverkade av judar – nu och då. |
Efter rasistiska påtryckningar bestämde sig Brussels Airlines, ett belgiskt flygbolag delägt av Lufthansa, för att sluta servera helvadessert av det israeliska märket Achva. En aktivist från Palestinska solidaritetsrörelsen upptäckte under en flygning mellan Tel Aviv och Bryssel att han åt den Israelproducerade sötsaken.
Denne "Nazi-lite" (vanlig förklaring: Nazist men lite mindre militant och intensiv) - klagade till flygbolaget, som genast ängsligt tog bort rätten (efter högljudda protester tog man tillbaka beslutet). I stället för att oroa sig för islamistisk terror och Bryssels jihadistnäste Molenbeek, finns det rasister i Europa som vill krossa Mellanösterns enda demokrati Israel.
Ett tidigt fall av försök att förgöra Israel med ekonomiska medel inträffade 1980, då L'Oreal köpte kosmetikaföretaget Helena Rubinstein. Flera arabländer hotade genast med att skrota lukrativa affärsförbindelser med företagen, om dessa inte kapade banden med Israel. I stället för att vägra låta sig utpressas, la L'Oreal sig platt.
I dag är det inte arab- eller västländer som går i bräschen för den här sortens antisemitism. Exempelvis förbjöd Frankrike nyligen godtyckliga bojkotter mot Israel. Dagens hatkampanjer och nazipolitik förs numera framförallt av universitet, fackförbund, företag "och hycklande så kallade "människorättsgrupper", liksom andra icke statliga intresseorganisationer.
Däribland skamligt nog kyrkor. Den evangelisk-lutherska kyrkan i USA (ELCA) uppmanade 11 augusti USAs regering att stoppa allt bistånd till Israel och i stället införa olika former av ekonomiska sanktioner. Förra vintern bestämde sig också den amerikanska metodistkyrkan i helt okristen anda för att avveckla sina åtaganden i fem israeliska banker.
Allihop uppger falskt att de är "fredliga", och att de använder sig av "ekonomiska påtryckningar" för att rätta till alla "oförrätter" i de palestinska områdena. De verkar dock inte alls intresserade av att rätta till de oförrätter som begås av de korrupta, förtryckande regimerna Palestinska myndigheten och Hamas, eller ens av att verka för pressfrihet, rättssäkerhet eller byggandet av en stabil ekonomi. Deras sanna, rasistiska motiv lyser igenom.
De samspelar helt enkelt med den våldsamma strategi som palestinierna och muslimska fundamentalister i Väst har – de som upprepade gånger vägrat sluta fred med Israel och i stället har valt terrorism.
Detta asymmetriska krig lyckades också nyligen, för första gången sedan Förintelsen och masslakten av sex miljoner judar, ta kol på ett tyskt tabu. Av allt att döma försvann aldrig blodtörsten hos en del tyskar, den hamnade bara i dvala.
Lärarnas fackförbund i staden Oldenburg publicerade en artikel i septembernumret av sin tidning, där man uppmanade till en "fullständig bojkott av den judiska staten", enligt Jerusalem Post "den första uppmaningen till bojkott av Israel eller judar från ett tyskt fackförbund sedan Förintelsen". Till Lärarförbundets försvar ska sägas att man 5 september bad om ursäkt och kallade bojkotten "ett stort misstag" och "antisemitisk".
EU har slutit ett avtal med Marocko, som har en pågående territoriell dispyt med Algeriet, men trots det har hävdat sin rätt att exploatera Västsaharas naturresurser – det drogs inte igång några kampanjer mot detta avtal. Och vi har inte hört några protester mot Turkiets ockupation av norra Cypern eller dess massfängslanden av dissidenter, journalister och akademiker.
Nej, bojkottspolitiken riktar sig enbart mot den judiska staten, ett land som kan skryta med nivåer av akademisk frihet, pressfrihet och jämlikhet inför lagen som är bland de högsta i världen. Man gör detta genom den "3D"-taktik som Natan Sharansky, sovjetisk dissident och en sann människorättsaktivist, för fram i sin bok The Case For Democracy:
- Dubbla måttstockar: Att bara välja ut Israel bland 200 länder som är inblandade i territoriella dispyter, från Tibet till Ukraina.
- Demonisering: Att jämföra Israels agerande med nazisterna, när det i själva verket är de som gör jämförelsen som borde betraktas som nazister.
- Delegitimisering: Förnekande av Israels rätt att existera.
Det rasistiska hyckleriet är lika genomskinligt som det är obehagligt.
Skrupelfria universitet utsätter också Israels akademiker för en "tyst" nynazistisk kampanj: Skicka ut färre inbjudningar, refusera fler artiklar, använda sig av Tredje rikets Nürnberglagar för att exkludera judar.
Universitetet i Syracuse tog nyligen tillbaka en inbjudan till Simon Dotan, judisk professor vid New York University och prisbelönt filmare, född i Rumänien, uppväxt i Israel och nu boende i USA. Reportern Caroline Glick konstaterade:
"[Professor] Hamners beslut [att ta tillbaka inbjudan] hade ingenting med kvalitén på Dotans arbete att göra. Detta erkände hon ... Dotans inbjudan drogs tillbaka för att han är israel och på grund av att titeln på hans film, The Settlers ("Bosättarna"), inte omedelbart gör klart om han hatar den halv miljon judar som bor i Judéen och Samarien tillräckligt mycket."
Andra i den akademiska världen som tagit till sig dessa nynazistiska taktiker är den brittiska historikern Catherine Hall och, skamligt nog, den svårt handikappade Stephen Hawking, som kan tala enbart tack vare en israelisk röstuppfinning.
Den akademiska bojkottkampanjen tog sin början när Oren Yiftachel, forskare vid Ben Gurion-universitetet, fick en akademisk uppsats refuserad av tidskriften Political Geography. Refuseringen levererades tillsammans med en lapp där han informerades om att tidningen inte kunde ta emot ett bidrag från "Israel", och uppsatsen skickades tillbaka oläst. Förlagshuset St. Jerome Manchester, som specialiserar sig på översättningar, vägrade skicka böcker till Bar Ilan-universitetet i Israel.
Den brittiska tidskriften Dance Europe vägrade publicera en artikel om den israeliska koreografen Sally Anne Friedland; Richard Seaford avböjde att recensera en bok för den israeliska tidskriften Antiquity Scripta Classica Israelica. Andrew Wilkie, professor i patologi vid Oxford, avslog en ansökan från en doktorand vid Tel Avivs universitet. Wilkie skrev i sitt avslagsbrev: "Finns inte en chans att jag skulle ta in en person som tjänstgjort i den israeliska armén."
Dessa nynazister sprider sitt budskap på universitet, i kyrkor, på företag och i kommuner. De använder sig av metoder som lärarupprop, offentlig förföljelse, hot om juridiska åtgärder, demonstrationer utanför affärer, och ofta helt enkelt våldsamt skrikande, skrämseltaktik, hot och sittstrejker.
De kan naturligtvis inte komma åt den blomstrande israeliska ekonomin, men de försöker helt klart underblåsa ett rasistiskt klimat av misstankar och fientlighet mot Israel och judar överallt.Svenska Coop har slutat sälja kolsyremaskiner gjorda av det israeliska företaget SodaStream, medan den största holländska pensionsfonden, PGGM, dragit tillbaka sina investeringar i fem israeliska finansinstitut. Vitens, Hollands största leverantör av dricksvatten, bröt med sin israeliska motpart Mekorot.
Berlinvaruhuset KaDeWe, Europas största varuhus, stoppade försäljningen av israeliskt vin (och tog senare tillbaka beslutet). Europas största kooperativ Co-operative Group i Storbritannien har antagit en diskriminerande policy mot israeliska produkter. McDonald's har vägrat öppna restaurang i den israeliska staden Ariel i Samarien. Universitetet i Johannesburg bröt med Ben Gurion-universitetet i Israel.
Akademikerfackförbund i Storbritannien och Kanada, alltifrån läkare till arkitekter, har också de stöttat Nürnberglagarna mot Israel. Dussintals kulturarbetare – särskilt musiker och filmmakare – har, precis som ursprungsnazisterna före dem, vägrat att uppträda i Israel eller ställt in framträdanden. Många pensionsfonder har avvecklat sina åtaganden i Israel. Deutsche Bank, Tysklands största bank, har satt upp den israeliska banken Hapoalim på svarta listan, med hänvisning till "etiska problem"
Gränserna före och efter 1967 är bara ett alibi för dessa nya nazister. Många anser att Israel i sin helhet är illegalt, omoraliskt eller både och – trots att judar bott i området i 3 000 år och en del av det till och med heter Judéen.
Deras iver att anklaga judar för att ha haft fräckheten att "ockupera" sitt eget historiska, bibliska land, avslöjar bara att de är i maskopi med de islamistiska extremisternas mörkaste lögner. Samma extremister som försöker förgöra urbefolkningar som de kristna kopterna i Egypten och de assyriska kristna, som vi ser slaktas över hela Mellanöstern. Ska man anklaga fransmännen för att ha "ockuperat" Gallien? Titta på kartorna över "Palestina", där Israel är helt utraderat; för många palestinier är hela Israel bara en enda stor bosättning som måste bort.
I stället för Israel, vill dessa människor skapa ännu en arabisk-islamisk stat som stryper yttrandefriheten för kulturarbetare, journalister och författare; som fördriver kristna från sina hem; som stenar homosexuella; som torterar intagna i fängelse; som dödar oskyldiga av den enkla anledningen att de vill konvertera till kristendomen; som dömer vem som helst till piskstraff, fångenskap eller döden som ens påstås ha sagt någonting någon kan ha uppfattat som kränkande mot islam; som kräver att kvinnor bär slöja och lever avskilda; som glorifierar terrorister; som förbjuder alkohol; som låter gripa människor som uttrycker impopulära åsikter; som skapar en ny slags muslimska flyktingar: de som gärna vill fly en förtryckande och mordisk regim.
I stället för riktiga argument serverar dessa nya nazister osanna och förrädiska slogans som "apartheidstat", "ockupation", "förtryckande", "bryter mot internationell lag" (vilket Israel med petimäterprecision inte gör). Deras mål, i likhet med ursprungsnazisterna, är att manipulera folk, att ingjuta fördomar och hat mot Israel, och bakom denna undanflykt – mot judarna.
Giulio Meotti, kulturredaktör på Il Foglio, är italiensk journalist och författare
