Civilisationernas kamp

Från Fukuyama till Huntington

av Nebojsa Malic
Övers. Albert Veli

http://albertveli.wordpress.com/2014/07/31/civilisationernas-kamp/

När Sovjetunionen imploderade 1991 berövades USA – och dess juniorpartners i Europa – en fiende. Snart konstaterade Francis Fukuyama att det innebar ”historiens slut” [end of history] och början på en tid där ”västerländska” värden som kapitalism och ”liberal demokrati” var ohotade och skulle dominera för evigt.

Fukuyamas avhandling fungerade som grund för ett manifest över amerikansk imperialism som publicerades 1996 i Foreign Affairs (en tidning som ges ut av Council on Foreign Relations) och skrevs av William Kristol och Robert Kagan. Det erbjöd en ”utökad vision av USA:s internationella roll” som en ”välvillig global hegemoni”. Även om Kagan och Kristol var vad som senare skulle beskrivas som ”neokonservativa”, accepterades snart deras recept och omsattes i praktiken av den ”liberala” Clinton-administrationen.

Imperiets födelse

Washingtons linje att backa upp kroatiska, bosnienmuslimska, albanska och montenegrinska separatister mot serberna i Jugoslavien ledde till tragedierna 1995 – enmassfördrivning av serber från områden som Zagreb och Sarajevo gjorde anspråk på, i en upprepning av 1940-talet – och 1999, då Nato öppet angrep Serbien för att ockupera provinsen Kosovo. Jugoslavien själv avskaffades 2003, och Montenegro avskildes från Serbien 2006 vilket realiserade den gamla österrikisk-ungerska visionen för Balkan ett sekel efter att det Habsburgska imperiet förbleknat in i historien.

Hur dysfunktionellt Jugoslavien än var så är dess skärvor direkt misslyckade stater,failed states. Serbien var blockerat av sanktioner under lejonparten av ett decennium och infrastrukturen ödelagd av bomber, men det verkliga skälet till Serbiens nuvarande predikament är den serie av Quisling-regimer som turats om vid makten sedan den gulaOktoberrevolutionen 2000. Makedonien, som bönade och bad om Imperiets beskydd för att undvika krig, fick krig ändå, och hålls för närvarande som gisslan av sina etniska albaner – uppmuntrade av Imperiets gåva i form av ett ”självständigt” Kosovo. Trots att det marknadsförts som en ”stor framgång” i Washington efter fiaskot i Somalia, är Bosnienfortfarande ett protektorat, styrt av EU:s vicekungar och amerikanska ambassadörer. Även Slovenien och Kroatien, som presenterats som ”civiliserade” och ”europeiska”, klarade sig bättre bara så länge stöldgodset efter uppstyckningen av Jugoslavien räckte; nu är de EU-medlemmar med ekonomier i nivå med Grekland.

Under Bush den yngre invaderade Washington Afghanistan som vedergällning för terrorattackerna den 11 september och 2003 anfölls Irak baserat på tveksamma påståenden om ”massförstörelsevapen”. Tvärt emot Bushs kampanjtal om ”en mer ödmjuk utrikespolitik”, förvandlades bägge interventionerna snabbt från korta straffräder och ”regimskiften” till årtionden av ”nationsbyggande” ockupation. Perfekt i linje med Kristol-Kagans manifest var skälen som angavs att ”förgöra ondskan” samt införa ”demokrati” och ”frihet” i både Afghanistan och Irak. Trots löften om att få till stånd ”hopp och förändring” [hope and change] i Washington slog Barack Obamas val 2008 i praktiken vakt om Imperiets fortsatta vara.

Det finns kanske inget bättre exempel på denna kontinuitet än Victoria Nuland: stabschef för (Clintons Ryssland-point-man) Strobe Talbott, utrikespolitisk rådgivare till (Bushs vice president) Dick Cheney, Natoambassadör, talman för utrikesdepartementet och nu biträdande sekreterare med ansvar för Europa- och Eurasienfrågor – som hon i egenskap av fångades ”midwifing” (förlösa/dirigera) en kupp i Ukraina. Åh, och hon är gift med Robert Kagan.

Beväpnad ”Demokrati”

En av Clinton-administrationens sista drag var att testa en experimentell metod för regimskifte. ”Regnbågsrevolution” (färgad revolution). Den okonventionella kuppen i oktober 2000 i Belgrad var så framgångsrik att den kom att kopieras på många platser runt om i världen, som Georgien (2003), Ukraina (2004), och Kirgizistan (2005), liksomEgypten under 2011. Det var som om Kejsardömet Tyskland hade skickat Lenin på ett förseglat tåg till St Petersburg 1917, fast uppdaterat för 2000-talet. Svunna tiders Bolsjeviker blev ”människorättsaktivister” – utbildade och fjärrstyrda av Imperiet.

Alla dessa ”revolutioner” har misslyckats i långa loppet, men inte förrän de ödelagt de länder de underminerat, skapat fattigdom, konflikt och samhällelig kollaps. Det är därför försöket till upprepning av 2004 års ”orangea revolution” i Kiev degenererade till en våldsam statskupp som antände det nuvarande inbördeskriget i Ukraina.

Det var inte bara regnbågsrevolutionerna som misslyckades; även nationsbyggandet i Mellanöstern misslyckades och det lämnade otaliga döda i dess spår. Inte ens det orubbliga stödet till muslimerna på Balkan har levererat förväntad tacksamhet bland muslimerna i världen. Den enda framgången verkar vara ödeläggelsen av Jugoslavien och förvandlingen av Serbien till en patetisk Bryssel- och Washingtonlakej.

Intressant nog medgav amerikanska insiders att Natos krig 1999 hade lite att göra med den ”svåra situationen för kosovoalbaner”, och istället mycket mer med ”Jugoslaviens motstånd mot de bredare trenderna av politiska och ekonomiska reformer” – samt att det slutliga målet för denna aggression inte var Belgrad, utan Moskva.

Civilisationernas kamp

Clash of Civilizations

Samma år som Kristol och Kagan skrev sitt manifest baserat på Fukuyamas segertågsuppsats, skrev Fukuyamas före detta lärare Samuel Huntington ”Clash of Civilizations” (civilisationernas kamp), som argumenterade för att världens (nära) framtid mer sannolikt skulle bestå av konflikter mellan kulturblocken – Väst, Islam, Latinamerika, Afrika, Ortodoxi/Konservatism, Kina, etc.

Det första som framträder ur Huntingtons tes är hans argument att andra civilisationer kommer att behöva göra upp med det (anglo-amerikanska) Väst, på ett eller annat sätt – antingen genom att söka isolering, kollaborera eller ”utveckla ekonomiska och militära förmågor … och samtidigt bevara sina egna värderingar och institutioner”. Professor Huntington avled 2008, så det är omöjligt att få hans förtydligande, men det låter som ett implicit erkännande av västs fientlighet och aggression mot alla andra.

Arton år senare är det uppenbart att Huntington hade en djupare och mer exakt förståelse av världen än Fukuyama (och Kagan/Kristol). Till och med när deras egen ekonomi faller samman försöker Väst att erövra och konfrontera världen, från ”regimskifte” i Latinamerika och Mellanöstern till den ”Asiatiska omsvängningen” och fientligheter gentemot Kina och Indien. Men i fokus för aggressionerna verkar Ryssland ligga, troligen på grund av att dess mirakulösa återhämtning – trots avfärdandet av västerländska mirakelkurer som ”liberal demokrati” och ”mänskliga rättigheter” – hotar att underminera den allmänna uppfattningen om Västs slutliga triumf a la Fukuyama.

Allt eftersom hundraårsdagen av första världskriget närmat sig har anglo-amerikanska historiker försökt skjuta över skulden på Ryssland och Serbien, det ortodoxa alternativet. Efter att ha misslyckats med att beväpna Islam mot Ryssland (samt Kina, Indien och Afrika) har Väst istället vänt sig till den värsta metastasen av det Europeiska politiska arvet, att backa upp nazister på Balkan, Baltikum, och nu i Ukraina.

Problemet för väst i dag är inte bara att dess vilseledda ledare felaktigt försökt följa Fukuyama, utan också att de inte fullt ut förstår Huntingtons varningar. Från tatarerna till Napoleon, Hitler och även kommunisterna – alla har de misslyckats med att utplåna Rysslands traditionsbundna innersta väsen, oavsett hur hårt de försökt. Ryssland har historiskt inte bara försvarat sin civilisation genom att gå in i konflikter, utan även vunnit dem.

Väst? Inte så mycket.