Kapitalet har getts större makt på bekostnad av demokratin. Det är en europeisk utveckling, men Sverige och de svenska socialdemokraterna har legat i täten, skriver Carl Tham, samhällsdebattör och före detta utbildningsminister (S) i andra delen av Dagens Arenas serie om Hoten mot demokratin.
I 20 år eller mer har regering och riksdag systematiskt och medvetet försvagat den svenska demokratin. Genom de ekonomiska styrmodellerna (new public management) har det politiska ansvaret förtunnats och det professionella ansvaret nedvärderats. Det har blivit svårare att påverka de offentliga institutionerna genom demokratiska beslut.
Kapitalet har getts större makt på bekostnad av demokratin genom privatiseringar och marknader inom de offentliga systemen. Politikerna har också salufört en låtsad maktlöshet till exempel när det gäller avfolkningen i stora delar av landet och nedläggningen av samhällsservice. Avgörande samhällsfrågor — främst den monetära politiken — har förts bort från de demokratiska institutionerna och politisk påverkan.
Det är en europeisk utveckling, men Sverige och de svenska socialdemokraterna har legat i täten. Medlemskapet i EU verkar ofrånkomligen i samma riktning. En allt större del av de europeiska samhällena är reglerade av europeiska lagar och direktiv. Möjligheten för medborgarna att genom den demokratiska processen påverka detta system är självklart minimal och den blir inte större av att de viktiga partierna sällan eller aldrig vill diskutera EU-frågor inför valen.
Men inte ens medlemsländernas regeringar kan påverka de många frågor som ligger inbäddade i den europeiska konstitutionen — fördraget — och som är bortförda från den politiska EU-nivån till den juridiska (den europeiska domstolen). Nyliberalismen är inskriven i EU:s grundlag och den tolkas av jurister.
De ledande partierna har svikit sin viktigaste uppgift: att ge demokratin politisk kraft.
Den dogmatiska ekonomiska politiken har eldat på ojämlikheten och försvagat välfärdsinstitutionerna. Tvåtredjedelssamhället är en realitet och den sämre lottade tredjedelen upplever inte bara sitt eget relativa armod och sämre arbetsvillkor utan också att ett fåtal roffat åt sig förmåner och rikedomar bortom alla gränser.
Finanskrisens katastrofala följder och direktörernas, konsulternas och aktieägarnas oerhörda girighet har kanske mer än något annat skadat förtroendet och sammanhållningen i samhället.
Allt detta har i grunden undergrävt många människors tilltro till politikens makt. Partierna har krympt, valdeltagandet har sjunkit. Än värre: också de politiker som borde vara reformister tycks ha förlorat tron på politikens kraft; det är teknokrati och ekonomiska system som gäller.
Nu står vi där. Vi skördar frukterna av denna systematiska underminering av de nationella demokratiska institutionerna samtidigt som den nyliberala jaggernauten tillåtits rusa vidare. Till detta kommer flyktingsströmmarna. Det är ett drömläge för populistiska partier som mobiliserar bittra och frustrerade väljare.
Demokratin som föreföll så segrande för 30 år sedan har försvagats och förlorat sin lyskraft; nu ropas det istället på folket. De ledande partierna har svikit sin viktigaste uppgift: att ge demokratin politisk kraft. Den europeiska socialdemokratin bär ett särskilt tungt ansvar; undra på att de nu tycks stå på avgrundens rand.
Vägen till att återfå legitimitet och förtroende är en politik bort från teknokratin, den ohämmade ekonomiska liberalismen och det destruktiva konkurrenssamhället. Det är en lång politisk resa. Idag finns just inga tecken på att den ens påbörjats.
Carl Tham, samhällsdebattör och före detta socialdemokratisk utbildningsminister åren 1994–1998.
Tidigare inlägg Thomas Hammarberg: »Nedmonteringen av demokratin sker systematiskt«
