Det är ingen vals i parken att skriva i en av Sveriges största tidningar, en med berättande som berör och åsikter som engagerar. "Hycklande gaphals", "svin", "landsförrädare", "judisk knähud" och "PK-troll" är skällsorden i veckan från hatiska rasister som tror att religion och etniskt ursprung förklarar kriminalitet och andra samhällsproblem.
De mejlen åker rakt i papperskorgen. Inte heller är jag intresserad av berättelser om vad som ledde mejlskrivaren fram till beslutet att rösta på Sverigedemokraterna. Det partiet är helt ointressant, en rundgång av sorgliga figurer som aldrig bidrar med något konstruktivt, bara till ytterligare hat och motsättningar.
Majoriteten av mejlen till mig innehåller något annat, något betydligt svårare att ignorera för dem som tror att framtiden för Sverige är att sopa konkreta, verkliga problem som berör många människor under mattan.
De kan vara från den pensionerade socialarbetaren som ryter i mot myndigheter som inte vågar fatta svåra beslut - "det är själva kärnan i uppdraget att göra det".
Från den äldre invandraren som tycker att lagen ska vara lika för alla, och oroas över unga män som ljuger om sin ålder i rättssalen.
Från polisen som jobbat i 30 år och skriver: "Tyvärr är jag så trött att jag har svårt att motivera mig att bry mig längre. Om det är det här samhället som majoriteten av oss vill ha, var så god! Jag säger i alla fall upp mig".
Är det detta samhälle vi vill ha? Jag hör många svara nej på den frågan. Och andra komma med väldigt många förklaringar till att det ändå blev så. Som att utomstående faktorer som vi inte kan kontrollera styr utvecklingen.
Det är klart att det ibland är så. Men jag tänker ändå på diskussionen som Alice i Underlandet har med figuren Humpty Dumpty, som enligt all trovärdig analys är ett ägg (även om han själv inte vill erkänna det).
I en av sina halsbrytande argumentationer använder han ordet "ära" på ett sätt Alice inte begriper:
"När jag säger ett ord, sa Humpty Dumpty i ganska snorkig ton, "så betyder det precis vad jag vill att det ska betyda - varken mer eller mindre".
"Frågan är då om man KAN låta ord betyda så många olika saker", sa Alice.
"Frågan är vem som bestämmer", sa Humpty Dumpty. "Det är hela saken".
Frågan är vem som bestämmer. Det är hela saken. Ända sen jag läste den meningen för 50 år sen har jag tyckt att den säger allt. Nu visar den på hjärtpunkten i de problem som Sverige står inför.
Det är politikerna som ska bestämma, men det känns som att de viker ner sig. Ett ägg fattar mer än regeringen. Det är få som vågar ta tag i svåra frågor, där risken för påhopp och kritik är stor. Frågan, på det ena området efter det andra, blir: vem är det som bestämmer?
Är det curlingföräldrarna, eller skolledningen? Är det huliganerna, eller polisen? Är det Twittermobben, eller politikerna?
Före jul intervjuade Dagens Nyheters journalist Niklas Orrenius justitie- och migrationsminister Morgan Johansson i något som bitvis såg ut som en partsinlaga, där Orrenius talade om vad han verkade anse "kan bli ett nationellt svenskt trauma, som baltutlämningen", nämligen avvisningen av människor utan asylskäl till Afghanistan.
"Du skäms inte?", frågade Orrenius. "Inte ett ögonblick. Tvärtom", svarade Morgan Johansson, och påminde om att Sverige gett skydd åt 143 000 syrier.
Den ansvarige ministern stod upp hela matchen för det regeringen bestämt, mot den prisbelönte journalisten, som verkade vilja vara den som satte agendan. Det var oväntat. All heder åt Morgan Johansson för den insatsen.
