Statsvetaren: En regering måste ta konsekvensen av sina misslyckanden
DEBATT. En systembolagspåse blåser runt i trädgården. Vindvirvlarna gör att den tar fantasifulla danssteg. Det är svårt att inte tänka på statsminister Stefan Löfven när man betraktar hur den är helt i händerna på omständigheterna. Han har underlåtit att ta några som helst initiativ och till synes motvilligt släpats upp på scenen. Resultatet har därför blivit att alla möjligheter att förekomma misstroendeförklaringarna försvunnit. Och med tre av sina ministrar misstroendeförklarade har han egentligen inget annat val än att avgå. Och låta talmannen undersöka om det finns underlag för en annan regering. Det är konstitutionellt rimligt att en regering tar konsekvenserna av sina misslyckanden. Så gjorde Ingvar Carlsson 1990 när hans regering fick sitt så kallade ”idiotstoppspaket” punkterat av riksdagen. Men eftersom de borgerliga inte vågade ta över fick Carlsson bilda regering igen. Så kan det mycket väl bli nu också. Vi har alla förstått att det finns tveksamheter hos Alliansen när det gäller att ta över ansvaret. De trivs rätt bra för tillfället när de fått en chans att visa sina före detta väljare att de inte är helt DÖ-förklarade. Men att bilda regering, kanske regera fram till nästa val på en socialdemokratisk budget samt få en fortsatt sönderslitande debatt om förhållandet till SD? Det är mer tveksamt. Men är det inte då lite riskabelt att avgå? Tänk om Anna Kinberg Batra faktiskt bildar regering? Och inleder en borgerlig dominansepok i svensk historia? Inte omöjligt med tanke på hur majoritetsförhållandet ser ut i riksdagen. Men alternativet är att statsministern, likt systembolagspåsen, även i fortsättningen låter sig styras av omständigheterna. Ska han våga någonting bör han entlediga de tre ministrarna på rot, ombilda regering och därmed göra det extrainkallade riksdagssammanträdet till en möjlighet att visa upp en helt nybildad regering. Kanske rent av dumpa vänsterpartiet och erbjuda miljöpartiet en hållbarhetsrenovering i exil. Men borde inte Stefan Löfven tvärtom gå till riktig offensiv? Det finns några desperata sossar som tror att ett extra val är en bra idé. De föreställer sig att folket kommer att ta emot dem med öppna armar trots att regeringen skitit i det blå skåpet, kanske för att väljarna gillar Ygeman och många har respekt för Peter Hultqvist. Inte minst skulle en del borgerliga attraheras av att rädda Peter Hultqvist, som många av dem anser vara den ende duglige försvarsministern som finns att uppbringa. Och att misstroendet mot honom därför är en större säkerhetsrisk än det som Transportstyrelsen ställt till med – men det går att lösa om Löfven i stället ger uppdraget till Mikael Odenberg. Framför allt bortser dessa politiska nyvalsäventyrare från att folk i allmänhet just nu vill ha semester, anser att politikerna är en samling pellejönsar som borde ta sig samman och styra riket i stället för att tjafsa. Vanligt folk är nämligen inte politiknarkomaner. De är upptagna med att leva sina liv och har gradvis tappat förtroendet för det politiska etablissemanget. Vilket kan ses i opinionssiffrorna – som uttrycker, milt sagt, folks irritation över det politiska etablissemanget. Om vi dessutom får en politisk akut kris, inducerad av nomenklaturans klantighet, förstärks detta missnöje. Ett extra val skulle därför kunna resultera i att Sverigedemokraterna blir landets största parti. Således. Det finns ett mellanläge för Stefan Löfven, mellan att blåsa runt för nyckfulla vindar, eller kasta sig in i en omtumlande offensiv. Det är att avgå, låta riksdagen bestämma vad som gäller. Konstitutionellt är det faktiskt där som den demokratiska makten just nu ligger. Eller åtminstone spänna bågen en enda gång under mandatperioden och göra en kraftfull regeringsombildning. Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och S-debattör
