Sverige gör anspråk på att vara ett av världens bästa länder för barn. Men i praktiken sviks de mest hjälplösa barnen på ett chockerande sätt.
Runt om i landet finns så kallade barnahus. Där hanteras alla brott som har begåtts mot minderåriga i nära relationer, såsom misshandel och sexuella övergrepp. Polis och åklagare sitter tillsammans med socialtjänst och andra berörda parter för att säkerställa att brottsoffren får ett så tryggt bemötande som möjligt.
Nu är denna verksamhet i kris på många håll, eftersom polisen har akut brist på utredare. I Umeå fick man ställa in alla möten under en period i höstas, berättar den ansvariga för mig. På andra håll tvingas man prioritera hårt bland övergrepp och misshandelsfall.
I en av landets större städer ligger fyra ärenden om våldtäkt mot barn på hög, trots att det har gått över ett halvår sedan brotten ska ha begåtts. Polisen har inte ens utredare för att höra barnen om övergreppen.
Tänk efter vad det innebär. Brottsoffren får bära på sina trauman på egen hand utan någon rättslig upprättelse. Samtidigt går misstänkta våldtäktsmän fria och kan begå nya övergrepp mot barn.
Här är några fler exempel på barnärenden som ligger på hög i poliskrisens Sverige:
• Grov fridskränkning mot en 10-åring under ett års tid. Inget har hänt i ärendet sedan i juni.
• Sexuellt utnyttjande av barn. Inget har hänt i ärendet sedan i mars.
• Misshandel mot en 9-åring i april 2016. Ingen åtgärd.
• Sexuellt ofredande mot en 11-åring. Ärendet har legat orört sedan i maj.
Hur kan ett välfärdsland som Sverige svika utsatta barn på det viset? Något har gått allvarligt fel när våldtagna och misshandlade barn kan få vänta i över ett halvår på att ens bli hörda.
Men polisen är långt ifrån ensam om att inte mäkta med. I veckan rapporterade Sveriges radio om det pressade läget på barnsjukhusen. Bristen på specialistsjuksköterskor gör att drygt en tredjedel av platserna på landets fyra barnintensivavdelningar hålls stängda. I några fall har man tvingats skicka barn utomlands för vård.
"Vi har sjuksköterskor som sitter och gråter efter sitt arbetspass för att de känner sig otillräckliga", berättar överläkaren Helena Winberg för SVT.
Vårdens kvalitet är fortfarande i världsklass. Men för många svårt sjuka barn innebär den akuta platsbristen att de får sina operationer uppskjutna gång på gång. Hjärtsjuke Kevin, nio månader, fick operationen inställd fyra gånger innan han till sist fick sitt livsnödvändiga ingrepp för några veckor sedan.
Ett annat uppmärksammat fall är cancersjuke Hugo, 6 år. Han har flera gånger fått operationer uppskjutna och inställda; en gång var han redan sövd när beslutet fattades. Och nu har han och familjen åter hamnat i vänteläge.
Tidigare i höstas var läget så kritiskt på Drottning Silvias Barnsjukhus i Göteborg att det talades om att lägga ner verksamheten. "Hade vi varit en fabrik så hade vi lagt ner. Men barnen är ju på akuten, så vi kan inte det", sade en vårdenhetschef till SVT Väst i september.
Återigen - hur är detta möjligt i en välfärdsstat med ett av världens högsta skatteuttag?
Inom socialtjänsten är läget om möjligt ännu värre. Jag har tidigare skrivit om hur 96 procent av Sveriges socialchefer har svårt att rekrytera personal som vill jobba med att hjälpa barn som far illa. Verksamheten är på många håll i fritt fall.
För fem år sedan fick 67 procent av alla barn som utretts av socialtjänsten i Stockholms stad hjälp. I dag är den siffran nere i 26 procent. Bara var fjärde barn som utreds får alltså någon form av insats från samhället. I de flesta fall hinner socialsekreterarna inte ens träffa barnet i fråga.
Även åklagare och poliser som jag talar med vittnar om hur socialtjänsten går på knäna och inte hinner med att tvångsomhänderta barn och ungdomar. Ett annat tecken på hur stora maskorna i samhällets skyddsnät har blivit är att barn kan placeras i familjehem som inte ens är utredda.
Det handlar om några av de mest fundamentala åtaganden som ett samhälle har: Att grova brott mot barn ska utredas skyndsamt. Att svårt sjuka barn ska få vård. Att barn som far illa på grund av föräldrars missbruk och/eller vanvård ska fångas upp och erbjudas en trygg plats i tillvaron.
Ändå klarar inte Sverige av att leva upp till de målen i dag.
Gapet mellan retorik och verklighet växer sig allt större. För samtidigt är ett av S-MP-regeringens främsta löften att göra FN:s barnkonvention till svensk lag. Det är som om vi bara skulle ha finputsen kvar för att nå fulländning. För i Sverige sätter vi minsann alltid barnens intressen främst, eller hur?
Det är dags att ompröva den självbilden. När anmälningar om våldtäkt mot barn läggs på hög, hjärtsjuka barn skickas hem och misshandlade barn inte hinns med har vi allvarliga problem. Problem som inte är värdiga en välfärdsstat.
Så låt oss slippa fler symbolpolitiska utspel. Det mest akuta behovet är sådant som det råder skriande brist på numera: sjuksköterskor, socialsekreterare och poliser.
