Kopia av gamla Sourze Forum diskussionstråden Jag är ingen människa

Länk hit:
http://freedom.lege.net/Jag_ar_ingen_manniska/Sourze_style.html .
Ja kära Vän/ Jag tror dig på att detta är det svåraste du skrivit. Det måste ha varit oerhört svårt att finna de rätta orden att beskriva dina upplevelser med.Men ditt intensiva läsande dygnet rumnt under 40 år har hjälpt dig att finna orden och berättarstilen. Detta är egentligen ingen text i vanlig ´mening utan ett "Livsdokument" som jag givetvis lägger in i mitt arkiv.Den som tar till sig av dina erfarenheter är vis! Jan Brunnegård f d diakon mm
Ja, jag säger som Jan; Kära vän/Det var en så underbar skildring av dina tankar och din tillvaro, att det var på gränsen att jag började gråta på jobbet!Du är sannerligen en underbar varelse! Att du vågar prata ut och vara så nära sanningen som möjligt är, är både gripande och skickligt. Du nämnde filosofer som tex Kirkegaard. Ja, han sa att "du måste sänka dig ner till den nivå som den du vill hjälpa befinner sig på" och det har du gjort och för det skulle du ha ett jättetack av otroligt många människor och djur. Du har gjort det rätta/ fastän det du har gjort, är nära nog ouppnåeligt för de flesta människor. Tack för den underbara skildringen!
Det var i alla fall en mänsklig berättelse. Men du, tänk om det ändå är så, att det finns lite människa i djuren? Jag har ju hänvisat till en artikel nyligen (Illustrerad Vetenskap), om att högre djur kan ha en form av moral.
Jocke S-43 är jag, ibland halvloggad, ibland djuploggad. Här för en gångs skull inloggad, då jag ändrat lite på "min sida".
Tillägg 3 Och om nu människan har åtminstone en gnutta moral i sig. Så måste den ju komma ifrån djuren, eftersom vi härstammar från dem!
Sunny, jag har alltid gillat annorlunda människor (obs jag kallar dig människa, en annorlunda människa). Själv har jag en drivkraft i mig som vill att jag ska vara annorlunda. Men jag har levat med ”vanliga människor” nästan hela mitt liv utom några år när jag bodde kollektivt på 70-talet på en skånsk bondgård. Din artikel …det går inte att recensera, jag säger bara att jag älskar dig.
Suberb artikel. Tror att vi/ni är många fler an vad som tros som inte riktigt känner sig...
Det är sådana här texter som är belöningen för nio års arbete med Sourze. Du är min idol, Sunny.
I DESSA Nobelpristider kan man nog utse denna text till Årets Artikel i Sourze. Jag har också full förståelse för att vår käre redaktör och slitvarg känner sig belönad!
Janne: ärligt talat funderade jag först på att lägga den på bloggen för jag var tveksam ifall den kvalade in här.
Vår redaktör är en snäll kille.
Det där att det är en fördel att vara vuxen gör att jag ibland glömmer bort vilka strikta normer människor har.När jag t ex i vården nämner mina båda gubbar kräver de alltid en förklaring.För mig är det inget konstigt att jag har flera män:djur lever ofta i flock.Men när den Käre behövde någon som förde hans talan i kampen för vård räknade de mig som ej anhörig så vi fick ju gifta om oss igen 45 år efter det förra bröllopet.På 3 minuter blev jag anhörig:något inte 45 års samliv ,3 gemensamma barn o 7 barnbarn inte dög till.Nu är det samma elände men med den andre mannen.Jag ringde sjukvårsupplysningen då han ligger o hostar o kräks o fick höra att han måste ringa själv om han saknar anhöriga.Jag gifte mig med honom för 30 år sedan o vi har bott i hop hela tiden alla 3. Men eftersom vi tog ut formell skillsmässa för 25 år sedan är vi numera inte släkt.O han har inga barn.Jag ryser när jag tänker på att jag kan dö först.Men tänker på de stridbara ungarna.
Det kanske är tur att mina 2 män som betytt näst mest för mig sedan många år är borta.De var öveer 40 år äldre än jag så det är naturligt men 4 gubbar hade folk förmodligen retat sig ännu mera på.Hade jag gjort som människor hade jag smygit runt hemma hos dem o reducerat dem till älskare.De gör människor.Men att leva öppet med dem... Även om de männen var särbo:de mötte mig på ålderdommen o då byter man inte lätt rutiner eller utsätter sig för en hög busiga ungar.Men helger o födelsedagar o dylikt firade de här med oss.
Sunny / Din livshistoria är fascinerande och du trollbinder med din fantastiska berättarförmåga. Dina texter kan läsas om och om igen. De känns lika fräscha var gång. Även jag hade nära till tårarna därför att du gör det så lätt för läsaren att leva sej in i det du beskriver.
Det här att du kände dej mer släkt med djuren än människorna - det påminner om vad jag upplevde som barn. Mor var 42år när jag föddes och de båda bröderna utflugna - alltså var jag ett ensamt barn i hemmet.
Vi bodde på landet med långt till närmaste granngård så det blev djuren jag tydde mej till. Den pensionerade draghästen Olle blev min bästa kompis. Far var en man med stort hjärta och kunde inte göra sej av med en individ som så troget slitit för honom i alla år. Olle fick ledigt - han skaffade sej alltså en ny uppgift - som barnvakt.
Den här sanna historien hade jag tänkt berätta för flera år sedan: [länk]? - men sjukdom kom emellan.
Men, nu är jag här igen och kan njuta av dej och dina underbara texter istället. Tack för att du finns, Sunny! Du är makalös!! :)
13) Vilken underbar bild! Vad du måste ha kännt dig stolt:han så stor o du så liten. Att vara enda barnet eller ett sladdbarn till gamla föräldrar kan vara väldigt ensamt.Även om föräldrarna är snälla .O ensamma barn lär sig skapa fantasikamrater eller tyr sig till husdjur om de är så lyckligt lottade.Så lär de sig läsa o plötsligt är de aldrig mera ensamma!
Sunny fri / Till skillnad mot din hemska skoltid blev min ljus och lycklig. Och, som du säger, att få tillgång till skolbiblioteket var ju rena himmelriket. Frånsett första läsåret då vi hade en gammal sträng fröken, som ofta och gärna luggades, hade vi en underbar lärarinna. Henne behöll vi ända till sista läsåret. Då fick vi i stället en ung magister, endast 25 år gammal och med erfarenhet därefter. Men då hade vi barn vuxit till oss och var nog inte så lätta att ha att göra med :)
Att bli mobbad så som du blev måste sätta outplånliga spår. Det är enastående att du blivit så varm och empatisk.
Jag fick en stark avsky för mobbing som barn o den har hållt i sig i vuxen ålder.
Sunny fri (14) / Då kände jag inte någon speciell stolthet för det var fullständigt normalt för mej att klättra och klänga på Olle. Han tyckte om mej och därför var jag trygg - men som vuxen inser jag att situationen var mycket speciell.
Jag tog del av ett tv program om Autism i helgen.Jag kände igen så mycket.Att kalla (o känna ) människorna som ni eller dom.Inte vi eller jag. Att bara ungås med djur under uppväxten.Kvinna i programmet lärde sig läsa vid 3 års ålder o sedan läste hon hela barndommen utan att leka. Jag läste dåligt tills jag var 5 år men annars är mycket likadant.Fast den här flickan hade haft en kärleksfull familj runt sig så hon behövde aldrig bli uteliggare o hon kunde studera .Men kanske har jag drag av autism? Någon här var ju inne på det.För jag tycker i bland att ni människor beter er så ologiskt o irrationellt.
Tyckte mycket om din berättelse - utan att föringa den på något sätt vill jag bara skriva ner mina funderingar och tankar den gav upphov till.-----------------------------------------------------------------
Egentligen tror jag att vi är med i en enda stor freakshow hela bunten - möjligen är det bara dom helt modlösa som faller ur föreställningen - alla vi andra som inte kan kompromissa med vår övertygelse eller vårt inre känsloliv i förhållande till yttervärldens effektivitetskrav är mer eller mindre vilsna öar som flyter runt i ett ensamt hav ända till den dagen vi ser att det finns andra som vi - in till den dagen kan vi betrakta oss som solitärer, men då vi fått upp ögonen, sett och förstått "de ensamma öarnas dynamik" kan vi förståss fortfara att vara solitära av oss, men inte lika ensamma som förut - det i våra ögon ologiska i flockmänniskans beteende (individens död) ser flockmänniskan som sin räddning - därför att i flocken kan hon försvinna intill utplåningens rand och eftersom hon inte finns kan inget hota henne - och eftersom det är rädslan som regerar världen så kan hon vara lugn ända till hon förlorar sin flock... För solitären är det ett normaltillstånd för den enda flock hon kan känna samhörighet med är av den karraktären att den är sammansatt av sådana som är utan jämförelse så olika henne själv att just jämförelse blir omöjlig - en upptäckt av eventuella likheter skulle rubba solitärens själv- och världsbild - få av oss skulle stå ut med insikten att de flesta av oss varelser inte är så olika - vi har bara olika strategier för att bemästra vår rädsla...
Ja det handlar nog mycket om rädsla? Annars brukar de flesta andra djur oxå hacka bort några i flocken.Till o med höns som inte ens är däggdjur skaffar ofta en "hackhöna" o henne är det barmhärtigast att ta bort.Jag fick själv göra det några gånger när jag hade höns.Hos däggdjur märks det ju mera.
Men djur brukar acceptera mig:särskilt då hundar.

Jag ser två av mina annars helt olika systrar nästan slå knut på sig själva för att passa obemärkt in i radhusvärlden o att inte låta en enda spricka i fasaden avslöja barnhemmen o övergreppen.De har inte vågat visa sina egna "jag" ens för sina familjer.
Ja Sunny jag har förstått att det är många som skapat en fasad - och med stor ansträngning förträngt de svåra upplevelser som barn och ungdomsåren inneburit. För en del verkar det vara en framkomlig väg medan det för andra är omöjligt. På något sätt käns det rätt hopplöst då man ser hur många människor det är som söker sej till djur av olika slag för att få något litet livsvärde - om bara några procent av alla som håller sej med hundar eller katter eller fåglar i en bur osv och med dessa varelsers närhet kompenserar en känsla av distans eller att inte höra till människosläktet så är det rätt många... Det i sin tur, menar jag, visar att så som vi har organiserat livet felas något vesäntligt som gör att det inte finns plats och asseptans för den individuella mänskliga variationen och att de normer som finns är för snäva - dessutom är utstötningsmekanismerna missriktade eftersom fel egenskaper hyllas och omhuldas av samhället (typ - kall beräknande makt och penninghunger) medan känslighet och empatisk förmåga hamnar långt ner på skalan. Ett sånt samhälle vill ingen leva i, men det gör vi...
Ja alla de egenskaper jag tycker illa om är lönsamma.En man sade en gång till mig:så synd att du har ett samvete: det är ju inte rentabelt ( det gällde en fastighetsaffär som jag hoppade av av etiska skäl men som kunde ha gjort mig ganska rik)
Ja i mitt fall där man startar på 0 mänsklig förankring så tyr man sig till djuren.Men senare i livet är det inget hinder att föra över sin kärlek till människor.Bilda en storfamilj som jag gjort o driva ett kollektiv som jag gör där jag även tycker mycket om alla som bor här. Att älska djur innebär inte att jag älskar barn o barnbarn mindre:tvärt om tror jag barnen mår bra av att växa upp med husdjur som de får ta ett visst ansvar för.Men villkårslös kärlek får man nog bara av djur? Både partners o barn ställer krav o det har de rätt att göra.
Ja Sunny - till allt - utom just detta att inte djur ställer krav - visst är det så att dom inte uttrycker dessa på samma sätt oberoende av art, men har man den minsta empati så känner man deras behov och försöker tillgodose dessa så gott man kan. Jag har någon sorts egenskap som gör att både djur och barn dras till mej och tror att det har att göra med att jag inte gör så stor skilnad på oss varelser - och att jag inte är så krävande - det räcker med lite ömsesidig respekt så trivs jag rätt bra i vilket sälskap som helst. Jag har inget faviorit djur som det heter - som min yngsta dotter brukar kalla hästar :-) däremot tycker jag mycket om hästar och har ända sedan jag var liten haft rellationer med dessa fantastiska djur. Katter också och våra katter och hundar tycks dela min njutning av närhet då jag lägger mej i soffan ligger snart alla på och runt mej i en enda hög. Min äldsta dotter är lika dan - jag försöker visserligen hejda hennes hejdlösa flockbehov genom att försöka få henne att inse att djuren helst ska vara i den natur och den miljö dom är skapade för - och att det inte är möjligt att rädda alla stackars djur i djuraffären - för köper man en fri där så kommer det bara dit en stackars sate till som ska handlas av någon antingen hagale eller vekhjärtad person. Mina grabbar har hitintills nöjt sej med sina flickvänner, men åtminståne en flickvän har haft det med sej att huset emellanåt även befolkas av råttor. I det fallet litar jag inte på borgfredsmekanismen hos de övriga innevånarna - hur ska dom kunna skilja på nödvändigheten att jaga uteråttorna från huset från att uppskatta samma sorts varelses intresse för deras matskålar och inmutade liggplatser närmast elementet eller framför kakelugnen - man ska eller kan inte begära det ömöjliga...
Ja man tar ju på sig ett åtagande när man skaffar ett djur. Jag är nog lite lik dig då för barn o djur kan jag umgås med.De kommer til mig.Med vuxna har jag svårare med jag lever ju nästan ett eremitliv så till vida att jag inte lämnar tomten men å anda sidan bor vi ju många här o vi får många besök.Särskilt sommartid. Går jag ut en kväll blir det teatern o där umgås man ju inte socialt vilket passar mig utmärkt.Före 2002 reste jag mycket med en eller båda gubbarna med det är oxå någonting man inte behöver vara social för eftersom du vistas bland främmande människor i ett främmande land Där är det Ok att vara främling.
:-) Egentligen tycker jag rätt bra om folk - i grunden är vi ju alla djur. Och beträffande resor så har jag haft en helt annan infallsvinkel för mina senaste resor som jag gjort tillsammans med ett av mina barn åt gången. Och att resa med barn i Asien - Malaysia, Thailand, Singapore, Phillipinerna och i Indien och Ryssland är som att ha nyckeln till människornas hjärtan - särskilt i Asien där vi många gånger blivit som en del av familjen. Förr i världen då jag liftade mycket gick det rätt hyggligt att få lift om jag bara hade en tjej med - folk betraktade inte en kille som så farlig om han hade sällskap med en tjej. Det kunde ju faktiskt även vara trevligt också, men kontakten med andra människor blir som du säger inte så intensiv - distansen ökar till andra då man är inbegripen i en egen liten grupp. Barn och hundar har motsatt inverkan - jag tänker på en händelse då jag avslutat ett jobb som smedhalva. I smedjan gick en så kallad vakthund - en schäfer - lös om nätterna. Tanken var att han skulle hålla tjyvarna borta. Jag kunde inte vara helt komfortabel med tanken på att den där hunden skulle gå omkring där ensam på helger och annars så jag åkte dit även på fritiden och tog ut honom på lite promenader och annat kul. Han va en riktigt bra två och ett halft år gammal hund och mådde betydligt mycket bättre då han fick lite omvårdnad och nya vyer. Det visade sej också att han gillade både andra hundar och ungar - någon aggressivitet visade han inte mot någon. Då jag slutade var hunden med andra ord ingen bra vakthund och smeden undrade då vi sa ajö om jag inte kunde ta med mej "den där" med en blick på hunden. Sagt och gjort hunden hängde på, det var sommar och vi liftade runt i hela detta avlånga land från Lappland till Skåne. Jycken lärde sej liftandets teknik och vi behövde inte stå länge på ett och samma ställe - att lifta tillsammans med en hund i Sverige var i varje fall på den tiden lättare än att lifta tillsammans med tjejer - det hände aldrig att någon tog upp plånboken och gav mej en tia till en bakelse åt tjejen, men mer än en gång att folk gav mej en och annan slant till biff eller godsak åt hunden. Det säger rätt mycket om människans selektiva empati - vi har kanske lättare att känna för andra varelser än den sort vi själva är - månne det bero på att det börjar bli alltför många av oss på denna lilla jord?
Sunny!

Som utlovat [länk] håller jag på att beta av dina artiklar, och sen får du säga vad du vill  :)

Mina tankar efter "Jag är ingen människa":  Själv väntar jag fortfarande på att jag ska förstå vad jag ska bli när jag blir stor.  Fast kanske jag fick lite av en föraning i dag av en video jag såg som bl.a. handlar om hur nutidsmänniskan genom sitt beroende aldrig har blivit vuxen.

Vidare, i mitten av 1990 talet stod det klart för mig att människorna måste vara galna.  Bl.a. av ett brevsvar 1996-12-12 från miljöminister Anna Lindh (M96/4334/2/P1) till mig där kontentan av svaret var att de i tullen beslagtagna sködpaddorna med tanke på sköldpaddornas fortbestånd måste avlivas för att sköldpaddor är utrotningshotade, men även av andra galna myndighetsageranden jag läste om förstod jag att myndigheterna var galna.  Och eftersom de tilläts vara galna över längre tid så måste i stort sett alla människor vara galna.  I dag tänker jag "jordmänniskorna", för jag tröstar mig med att min själ inte kan vara härifrån.  Jag har aldrig varit så galen som de andra, och med ökande självförtroende jag har sett att det verkligen är så illa som jag först inte kunnat tro.  I april 2007 läste jag "A Wanderer's Handbook", som handlar om hur det är att som själ från någonannanstans komma hit och födas på jorden.  Den 4 juli 2008 köpte och läste jag ut "Grundkurs för utomjordingar", en bok med mycket humor om hur man som icke-galen överlever på denna galna planet.  Nej, jag kan inte heller vara [jord-]människa.  :)  Kram på dig!
2013-06-18 00:00 slängde Sourze sitt gamla forum, och öppnade ett nytt.  Detta arkiv är ett led i dokumentationen av Sourzes nu avslöjade men ej erkända politiska agenda.  Detta avslöjades i det gamla forumet som nu är borttaget av Sourze, men här för några år bakåt delvis räddat.

Referenser:  "Dynamisk Fångst" (Leif Erlingsson 2013-06-11), "Sourze förbjuder förklaringar" (Leif Erlingsson 2013-06-10).
Länk till ett särskilt signifikant men från Sourze utrensat inlägg:  Jante vs. Frihetsmänniska dialogen i Ovetenskapsparadigmet tråden.
Sedan 2013-05-07 är ett flertal gamla Sourze författare och forumister blockerade från att skriva på forumet.  Bl.a. undertecknad.  [Länk till denna tidpunkt.]

Detta är långt större än Sourze.  För ett antal år sedan studerade jag kommentarscensuren i DN där den i en artikel angripen person som i artikeln påstods inte kunna belägga sina påståenden gång på gång fick kommentarer där han just visade belägg för det han påstods inte kunna belägga bortrensade inom minuter.  Även andra som la in kommentarer med belägg för samma påståenden fick sina kommentarer omedelbart bortrensade.  Vid detta tillfälle satt jag och laddade om denna kommentarstråd hela tiden och sparade samt såg vad som rensades.  Har bloggat om det, se "Censurien på DN" från 2 juni 2009.
Vid den tiden var Sourze-rävarna helt omedvetna om slikt.
Vid den tiden var därför jag enligt den allmänna meningen på Sourze en ond person, det skrevs mycket negativt om mig.
Mycket medvetet har jag arbetat för att bilden av mig ska bli en annan, utan att någonsin ha backat i sak.
Det har lyckats.  Över förväntan.  Det är det som "är problemet".  Och "lösningen" blev att blockera ett antal debattörer.  Att rensa ut det gäng som börjat vakna.  Som alltså inte kan göra inlägg.

Forumister som fortfarande anses ofarliga kan dock tills deras status också ändras fortfarande öppna upp kommentarstrådarna till egna och andras artiklar med det enkla tricket att titta vilket siffertal som står som del av artikellänken, addera ett till detta tal, och stoppa in det i denna länk istället för nollorna:  http://www.sourze.se/forum/thread/00000000/page1

Men själv har jag nu den dokumentation jag behöver.  Jag gjorde det övertydligt vilka processer det här rör sig om.  Hela mitt Sourze projekt har handlat om att "röka ut" dessa krafter och energier.  De är nu mycket synliga.  Det är väldigt tydligt vad som inte får vara kvar på "fria" diskussionsforum.  Inget som verkligen visar hur vi begränsas i vårt tänkande från att skapa en bättre värld får finnas kvar.  Vi får INTE förstå hur vi kan göra oss oberoende av våra slavdrivare genom att vi själva kan skapa allt välstånd vi kan önska oss.

Allt Gott,
Leif Erlingsson
Länk till ett särskilt signifikant men från Sourze utrensat inlägg:  Jante vs. Frihetsmänniska dialogen i Ovetenskapsparadigmet tråden.
Se även Leif Erlingsson som det tidigare såg ut på gamla Sourze.se:

http://freedom.lege.net/Spegel_av_Leif_Erlingssons_Sourze_profil_med_artiklar/

Sparad kopia av gamla sidan http://www.sourze.se/__10707529_a.asp som inte längre finns kvar:
Leif Erlingsson
SKRIBENTPROFIL
Beskriv dig själv:  Tankebrytare
Antal bidrag:  12
Länkar:
http://lege.net/
http://blog.lege.net/
http://leiferlingsson.lege.net/
http://leiferlingssonsartiklar.lege.net/
http://freedom.lege.net/Leif_Erlingsson/
http://lege.net/Leif_Erlingsson_efter_20130216/
E-post:  leif@lege.net
Sysselsättning:  Holistisk detektiv
Intressen:  Förstå
Brinner för:  Hela det nu
Brinner inte för:  Förtryck
Varför jag läser och/eller skriver på Sourze:  Jag är vilseledaren, som förvirrar dig till att tänka själv.
Vill jag säga till Sourze läsare:  Mitt och ditt ansvar är att vara autentiska, att leva och att kommunicera.  Att vara levande.  Politisk korrekthet är motsatsen till att plocka russinen ur alla ideologier, religioner, tankesystem för att uttrycka sin egen sanning.  Om en sionist eller nazist eller marxist eller scientolog eller mormon säger en sanning så är den lika sann som om din mamma säger den.  Sanning kan aldrig smittas.  Den som säger något annat sysslar med hjärntvätt, antagligen för att han/hon är hjärntvättad.  Det har vi alla varit.
Favoritskribent på Sourze:  Michael Delavante
Jag rekommenderar
Bok:
  The Source Field Investigations, David Wilcock
Musik:  We Want Your Soul, Freeland, Peace Not War, Vol 2
Film:  Eyes Wide Shut (1999)

Länk till nuvarande Sourze:  http://sourze.se/ .